Huset i Monitsia

Hur många ställen har man varit där man känt sig hemma direkt?
Vårbäckarna i Norrland. Den norrländska våren med vatten som rinner i gruset finns inte i Stockholm.
Inte heller värmen från solen mot en varm vägg.

I Vita bergen kan man känna våren som i Norrland, men inte nu längre. Det är för mycket folk överallt, för tio år sedan, men inte nu. På den tiden satt jag ofta med ryggen mot planket där Christer hade bott. På våren och på hösten.

Det kan vara läge Att gå dit nu igen. Nu, då hösten kommer.

På Nytorget för femton år sedan,  då kunde man känna in våren och ron på Tevere. Inte idag. För mycket folk.

I Barcelona för trettio år sedan, Plaza real. När solen kom ner på torget. En stund av gudomlig frid.
På Naxos, på Rendevouz, på Relax, vid den antika kajen.

Det finns ställen, men med åldern blir de allt färre. Man har allt mer bråttom. Märklig motsättning.

Det finns många som gör bra grejer. Jag har sett många göra bra grejer genom åren. Det är inte bara det, man måste genomföra de bra grejerna. Ser Patrik Millers grejer. Bra grejer. Varför genomför han inte dom, placerar dom i tiden?

Jag ser Bob Dylan. Vilken vacker man. Jag ser Neil Young, en vild man. Någon kallade mig fotografins Neil Young. Ingen vacker man, men en vild man. Clapton är virtuosen, men virtuosen som  som inte håller på med teknik, utan med känsla.

Fotografin har samma figurer. Dylan, Young, Clapton, Nina Hagen, Areta, det är bara att leta...

Populära inlägg