Om att se folk i ögonen





Jag har alltid tyckt att man ska se folk i ögonen. Att fotografera utan att se folk i ögonen är på något vis som att inte ta ansvar för sin personliga relation till dom man fotografer. För mig är fotografera ett sätt att umgås.
Om man envisas med att ständigt göra sig osynlig, att ständigt bara sno bilder, så fattar jag inte vad man tänkt sig göra med bilderna, hur man relaterar till motiven och varför? Är det bara en sport, eller?

Om vi tänker på Bresson, den mest kände gatufotografen genom tiderna, som tog mycket bilder utan att ta kontakt med folk. Vad skiljer hans bilder från många av de moderna som tas idag utan att ta kontakt?

Bresson hade ett slags uppsåt, förutom det geometriska, bilden, så ville han också berätta om något. De flesta av hans bilder är ju en slags reportage, berättelser från sammanhängande resor.  Hans grej var inte att ta sig så nära folk som möjligt, för att ta en osynlig bild. Det var inte den sporten han kämpade för, utan mer för att ta en konstnärlig bild som också var en berättelse. En berättelse om humanism, människans villkor.

Det som genomströmmar Bressons bilder är ju humanismen. Jag tänker ofta på den här bilden på den lilla pojken i den stora rocken som går i ett tåg med människor, på väg någonstans, efter kriget. En fantastisk bild, som kan tas idag med, men Bressons bild är så fylld med humanism och berättar om människans villkor. Hans uppsåt är långt längre än till att göra sport av sina bilder.

Det kan vara värt att tänka på i dagar som dessa då närhet ofta sammanblandas med att komma nära utan att upptäckas. Eller som jag brukar säga: Inte ta det personliga ansvaret.

Populära inlägg