Don Pedro och kvällsmaten

Don Pedro går genom sin restaurang på en av bakgatorna. Han är tjock, mycket tjock och mycket kort. Han har byxorna upphissade till strax under bröstvårtorna. Det är Don Pedro som är ägare på krogen där vi äter.

Det är verkligen ett gammalt ställe. På väggen hänger bilder som ser ut att vara tagna på den tiden då jag var i Palma, 1969, och det känns som de som arbetar, är en familj i olika generationer.

Bredvid oss sitter en man och en kvinna. Hon har ont i kroppen, påminner om min saliga mamma med sin blonda frissa och varma, tjocka kropp. Hennes man äter intensivt, hans hår ligger kammat över huvudet, så där snett som säger peruk.

I ett annat hörn sitter en stadig gentleman, tar in ett stort glas vin, Australien. Han har vilt hettande kinder från eftermiddagens sol. Hans skjorta är ytterst välpressad. Han har helt enkelt gjort sig fin för aftonen.
Några damer strax under sjuttio sitter vid ett bord och har det trevligt. Det mörka takbjälkarna och de  lite dammiga lamporna gör mycket för den avspända känslan. Det är en krog som blir fullsatt i en utandning.  Det är en bra krog och vi sitter där med de andra som också verkar ha suttit där förr.

Porte de Polenca är en öm liten stad, de halta och lyttas, de gamlas stad. Australiensaren med de brinnande kinderna börjar plötsligt kurtisera damerna. Det tycker de om, de lever upp och de diskuterar rugbyfinalen som just går på tvn.
- Vi vann 1969, säger en av damerna och alla skrattar gott.

Kvällen är så där sagolikt mild som inte går att beskriva. Det är mer att man går i ett täcke av mild värme och tystnad.
Port de Polenca är en stad i tystnad. Det är cyklisternas och vandrarnas stad, men framför allt de gamla och lyttas. De som gjort mycket, arbetat hårt och som nu låter kroppen och sinnet smekas till en behaglig vila.

Don Pedro bär ölglasen stolt genom sin lokal, högt, i midjehöjd.  Han är som en parodi ur en spansk lärobok, men han är ingen parodi. Han är Don Pedro, ägaren av den utmärkta krogen vi just ätit på.

När jag drar min Bianchi genom gatorna tickar bakväxeln så vackert, ett muskelspel från en italiensk skönhet, en italiensk skönhet som numera är svensk. De gamla och slitna sitter ner, tar sin kvällsmat och på tvn görs rugbyfinalen upp.
- Vi vann 1969, sa damen på krogen till mannen med de hettande kinderna. Om det kan man inte säga mycket, mer än känna en viss ömhet inför livets omöjliga möjligheter.