måndag 30 november 2015

Papper och bilder

Jag håller på och skriver en bok. Om ålder, om det lilla hemliga. Det finns många som tror man är på ett visst sätt, o så är man på ett annat.

Jag försöker läsa det jag skrivet på skärmen. Det går inte. Skriver ut femtio sidor. Det fungerar.

Det är som med bilder. Skärmen är en sak, bilder i handen en annan. Det sistnämnda är det som gäller om man ska förstå om bilden fungerar eller inte.

Jag sitter på cykelfiket. Plötsligt stannar en polare utanför. Han har tränat några mil på cykeln. Han fryser om fötterna och vi fikar ihop, bestämmer att första april är vi i värmen och cyklar.

Jag läser det jag skrivit. Fan, vad jag reser. I år, Åre, Sälen, Spanien, Naxos, Italien, Naxos igen,,,det går i ett. Man tänker inte på det, men jag reser mycket, väldigt mycket.

Jag tycker om den här tiden med Lussebullar. Det är nog bullarna jag gillar och sedan början av januari då jag kan tjuväta semlor. Jag är inte mycket för att vänta. All or nothing. NU.

På gården har man satt upp en julgran. Den lutar som tornet i Pisa och har en genomjävlig belysning, typ14 Mercedes halogenlampor. Herregud, vem tänker de knäcka med den belysningen. Grannarna på bottenvåningen kommer att behöva måla sina fönster med svart färg för att stå ut.

Jag läser Tommy Arvidssons beskrivning av foto/bokmässan i Paris. Jag vet inte jag. Inte fan verkar det vara som att käka en schysst middag, mer som att vada i ett träsk av överspända bokutgivare, men det kanske är något att njuta av?




Tänker på Patti Smith

Tänker på Patti Smith idag, tänkte på henne hela natten. Läste om hennes nya bok som fick så där omdöme, men hur hon sveper sin slitna rock omkring sig och går till sitt favoritkafe på morgonen och skriver.

Jag kände att det passade kanske mig, det här med rocken och fiket och skrivandet? Men, jag går till gymmet och cyklar en timme istället och då blir inget skrivet.
Vad vill jag säga med det? Att man måste välja vad som är viktigast för en och göra det först på dagen, sedan faller allt isär.

Jag måste säga att jag är bekymrad över den fotografiska utvecklingen. Vad är det man anser vara utvecklingen? Om jag tittar på de Stockholmsskildringar jag sett de senaste åren så är det inget  som kommer att hålla i längden därför de är inte beskrivande nog. Den svåra konsten är ju att fylla beskrivningar med känsla och just beskrivning. Inte bara känsla eller beskrivning.

Det publiceras en otrolig mängd bilder men de försvinner ju i samma takt som mobilen dör. Inte fan är det många som sparar sina bilder i molnet eller vad det nu är. Ett sånt agerande kräver medvetenhet om vad man vill med sina bilder.

Jag frågar mig fortfarande vad utvecklingen består av. Personligen tycker jag nog att Matt Black är det enda som lyckats rubba mig de senaste fem åren. Nästan alla fotografer från min generation, mig själv inkluderad, är på ett slutande plan, mest för att vi inte har någon klar plan för vad vi vill med våra bilder. Att ställa ut är ingen plan, man får nog också fråga sig varför man ställer ut. Att ställa ut för att tjäna lite pengar och bli sedd är okey men ingen plan och absolut ingen utveckling.

I botten måste finnas något annat...Matt Black vet vad han vill och varför och därför blir det så förbannat bra.

Jag tänker fortfarande på Patti Smith, jag tänker också på Holleubeuqs bok Underkastelsen. Det som sker med Turkiet och EU börjar lika det han beskriver i sin bok. Att man låter sig köpas av rasisterna för att få en bättre sits själv. Det EU gör med Turkiet ser jag som en jävla kohandel där en halvdiktatur får en massa inflytande för att de andra länderna i EU ska slippa flyktingar. Det är en ganska tveksam soppa.

Jag tänker på Patti Smith. Jag tänker också på att jag snart ska sluta skriva blogg eftersom jag allt mer inser att jag inte har så mycket att komma med, eller att det jag har att komma med inte betyder ett skit, att jag hamnat i ett läge där andra värderingar gäller.

Då kan jag tänka på Margeritte Duras, som nekade att vika ner sig. Jag tänkte också på Croneman på DN, undrar hur länge han får vara kvar med sin kritiska röst. Jag fick en känsla i natt att han åker snart ut ur DN. Jag tänkte på Rocky som blir allt mer patetisk i sin oförmåga att växa upp ur sitt barnsliga mansideal, han blir ju allt mer en ensam, löjlig gubbe i sina serier.

Ja, det var mycket jag tänkte i natt, men det bästa, och det var mycket, behåller jag för mig själv, men Patti och rocken kan jag bjuda på.


lördag 28 november 2015

Före regnet och efter regnet















Polarn M och jag åt lunch igår. Han är en mycket etablerad fotograf och det är väl jag också, men det var deppiga män som käkade indiskt.

Vi tyckte båda att vi var usla fotografer. Jag tycker inte jag tagit en bra bild på två år, han var inne på något liknande. Den svenska fotoscenen är ett slags konstant rövslickande och säljande. Allt handlar om att sälja och slicka röv.....

Ja, så gick det på. Inte roligt. Kort sagt så kom jag att fundera på det hela resten av dagen. Vad är det som saknas? Jag kom på det då jag läste Houllebeuqes roman Underkastelsen på kvällen. Otrolig bok. Han drar täcket av allt det som vi omger oss med för att stå ut i livet. Grym författare och så förbannat modig. Ännu klarare blev det då Margeritte Duras spelades upp på tvn  senare på kvällen.

Hur hon först var kommunist, sedan kom att mena att stalinismen måste bekämpas till varje pris. Att hon var vänster, att hon alltid skulle vara vänster, aldrig skulle sälja ut sig,,,ja, det var då jag började hitta balansen igen, började tänka på min roll som kulturarbetare( detta löjliga ord) men vikten av att aldrig sälja ut sig, att ständigt vara på vakt, analysera och strida för sin sak.

Då kom jag och tänka på vad jag saknade igen, i denna rövslickartid. Striden, vikten av att analysera, hålla fast och erkänna vinster eller förluster, respektera....just inom fotografin är det så otroligt lealöst, men det kanske beror på att fotografi har svårt att nå människor på samma sätt som musik eller litteratur. Det är kanske därför det nya ledordet för fotografi är inredning  just nu.

Ja, det finns mycket att tänka på. Det regnar, det gör det och jag har hittat en ny grekisk språkkurs. Man kan säga att jag har att göra.

fredag 27 november 2015

Monoitsia, workshop, sommaren 2016



















Monoitsia ligger mitt på Naxos i det Grekiska Medelhavet. Fem minuter från Chalki som en gång var Naxos huvudstad. Där har vi vårt hus som vi ska försöka göra till Kulturcentrum.
I sommar tänkte jag försöka köra en workshop på fyra dagar med en dag som också är en kulturell vandring i de fantastiska omgivningarna. Man kan också bo i ett av våra två hus, dela rum eller ha eget rum.
För den som vill resa till Naxos med sin familj,se något annat och mer än det traditionella strandlivet, så kan man hyra boende hos oss.

Vi bor fem minuters gångväg från Chalki, där barer och kaféer finns. Det är tjugo minuter med bil ner till havet och de mäktiga beacherna, lika lång tid tardet till flygplatsen eller den stora staden. Det går busar till beachen och staden fem ggr om dagen. Den som vill cykla har det bra, allt från brant till lagomt brant.

Jag gör reklam för det här redan nu. Det kan vara något att tänka på under den fina, mörka tiden vi just nu arbetar oss igenom.

Vill du fråga om något så är adressen mickeberg@hotmail.com

torsdag 26 november 2015

Man får fan vara stark

Det är fan outhärdligt att läsa om människorna som kommer och blir stoppade vid gränsen. Alla vet ju vad som behöver göras, att Europa sätter igång och fördelar människorna mellan sig, hjälper till så dessa arma människor får komma till en slags vila.

Så mycket som jag rest i mitt liv, så många gånger jag sovit på en järnvägsstation, på golvet, på en flygplats, på en båt, otaliga gånger, men jag har ju alltid haft ett alternativ. Jag har legat där av fri vilja. Dessa människor, vet ju inte ens var de ska ta vägen, kanske inte ens var de är.

De kanske kan få träffa sin fru eller sina barn, eller tvärtom, om de får resa fem timmar till, men det får de inte. Vilken förtvivlan.

Man kan snacka i stort och smått, men Europa är en förbannad skam just nu. Så många som vill hjälpa till, så många som ser ett nytt, solidariskt sätt att leva och så regeringar som bara tänker på sin egoism. Europa måste öppna sig, hjälpa till.

Fördelningspolitik, om man ser hur det ser ut. Några äger halva världen. Det är ju bara sjukt, finns inget annat uttryck. Sjukt.

Man måste vara förbannat stark för att läsa morgontidningen och tro mig, det hjälper fan inte. Man känner sin egen förtvivlan rakt igenom kroppen där man ligger i sin varma säng.

PSG och Malmö. Ja, vilket fiasko. Däremot Barca dagen innan mot Roma. Barca, otrolig fotboll. På tio minuter fick man se så mycket läckerheter att man nästan dåna. Världens bästa fotbollslag genom tiderna.

Lundell spelade på Göta Lejon. Verkar vara i toppform. Alla säger att han är superbra den här hösten. Skitkul. Nu kommer det nog snart en ny kioskvältare i bokform också. Vore efterlängtat.

Fotografiska öppnar ny butik på Sergels Torg. Fint, bra ställe. Jag fick en förfrågan om jag ville vara med och sälja mina bilder i butiken, men jag kan ju givetvis inte sälja mina bilder på det sättet. Man kan inte först göra bilder på folk, projekt, som handlar om antikapitalism och sedan sälja deras nunnor som konst eller inredning i butik. Det var inte den dealen jag och motiven hade. Däremot kan man ju sälja mer neutrala motiv som gatubilder eller bilder på träd och älgar eller vad det nu är man plåtar.

Nu finns det flera ställen att kolla på fotoböcker i Stockholm, Moderna, Fotografiska, Kontrast, Konstig, i alla fall fyra ställen med kvalitet. Tyvärr är ju  inte Sveriges viktigaste fotografiska förlag Journal representerad på Fotografiska och det är mycket märkligt. Det finns två förlag i Sverige som gör kvalitetsfotoböcker, Journal är det viktigaste förlaget, och det är underligt att man i fotosverige inte lyckas samarbeta så Journals böcker finns överallt.




onsdag 25 november 2015

Barcelona (Live) - Freddie Mercury & Montserrat Caballé - 1988

Bilden och dess osynliga drama

Den här vackra bilden är tagen på Eriksdalsbadet, en skolutflykt som nästan slutade med att lilla tjejen dränktes. Hon har blåa läppar, fryser och är lite rädd. Jag var på väg ner i vattnet med kamerorna på för att plocka upp henne, men hon lyckades komma upp till ytan. Det var otäckt, men det syns ju inte i bilden.

Vardagsbilder





Det här är typiska vardagsbilder. Några bra, några skit. Man kan ju fundera på vilka som är vad och hur de kan sättas ihop.

tisdag 24 november 2015

THE ROLLING STONES WITH JOHN LEE HOOKER AND ERIC CLAPTON

Vardagsrasism

Jag har ett otal vänner som inte ser ut som vitsippor i nyllet. I allt större utsträckning börjar de nu utsättas för sk vardagsrasism. Nu får vi alla ta oss i kragen och säga ifrån. Om nån börjar tjata om att du som är mörk i skinnet osv inte hör hemma här, så får vi säga ifrån på skarpen.

Senast i söndags hörde jag två idioter på T-banan som satt och snacka lite glidande om hur osäkert det svenska samhället blivit osv. Tror verkligen folk att en kille eller tjej från ett annat land är så märkvärdigt olika oss som ser ut som en vitsippor i nyllet?

Nej, dags att skärpa till tonen alltså. Framför allt skärpa till tonen mot vardagsrasisterna. De som spelar lite under täcket, inte vågar stå för sin rasism, men som glider omkring och sprider konstiga vibbar i vårt fina samhälle.

Gösta Fåglum 75 år


Kolla på det här underbara klippet från Svt som Vacci lagt ut. Vilken åkare, Gösta, the King.

På bilden, vår egen Gösta, Fricken, som just nu tränar för att komma tillbaka från ett ruskigt fall på hala klippor. Två kämpar, två underbara atleter, två föredömen i livet.

måndag 23 november 2015

På vägen till fiket...


Slussenprofiler av Krister Kleréus

Morgon in the end of november

Det är ett stålgrått ljus utomhus. Jag ligger varm i sängen. Tittar igenom en massa fotosajter. Nästan alla är bra, men inte riktigt bra. Och varför är de inte riktigt bra?

De har för mycket distans. Om vi nu ska prata om gatufoto så blir det aldrig riktigt bra om man man inte är nära människorna. Jag skulle vilja säga att det är ett absolut måste och detta måste, närheten, vågar de flesta fotografer, 98 procent, inte uppnå.

Om man tex går till en fotosajt som Fotosidan är det bara Krister Klereus och några få till som klarar detta. Nästan alla andra har för mycket distans. En bra gatufotograf måste ha kontakt och vara nära. Man kan säga mycket om Bresson, att han hade distans, men jag har sällan sett en fotograf som också varit så nära TROTS att han alltid försökte vara anonym.

Petersen är ju fantastisk på att vara nära. Han är ju en gatufotograf också, även om hans produktion spänner över så ofantligt många olika aspekter. Hemma, borta, ute.

JH Engströms Parisbok är ofta nära, lika ofta som den är totalt distanserad men han har ett krispigt,  sårat förhållningssätt.
Sofia Sandström är en enorm poesi och har en makalös närvaro i sina kort.

Cato Lein har ett alldeles eget förhållningssätt. Han jobbar på något vis som Araki, har det organiserade porträtten på artister och författare och samtidigt med de anonyma gatubilderna, i en speciell stämning. Bilderna växer ihop till en slags mörka reportage, en helt egen stil.

Ja, så kan man hålla på, men all bra fotografi kräver närvaro. Så enkelt är det.

söndag 22 november 2015

Back home

Back home. Underbart väder. Minus och hög luft. Måtte det fortsätta så.
Snö, fort som fan.

Tunnelbana. Överallt sitter folk och tigger,av alla sorter. Utslagna, hemlösa. romer, alla sorter.
Det är verkligen världen och den sketna världen. Hur i helvete har det blivit så här? Eller rättare sagt, varför tillät men det bli så här?

Katten, våran katt Zingo, är tjockare än någonsin. Man kan inte lämna bort honom. Han äter alla ur huset. Det sista jag såg på Naxos var en kattunge som låg som en platt pannkaka på vägen.

Dom går åt, katterna.

I morgon ska det också vara bra väder. Passar mig bra. Ska kolla snöläget i Sverige, får se till att hitta ett jobb som handlar om skidåkning.

Annars är jag sur på Kungen. Han vill förbjuda att bada i badkar. Han vet inte vad han snackar om. Bada i badkar har räddat många människors liv.

lördag 21 november 2015

I gryningen får dårarna ro


Det är ju det svartvita som är min grej. I går satt vi på middagen med våra grannar, väldigt trevliga människor, och snackade om livet.

Varför det blivit som det blivit?

Jag kom på för min egen del, att mitt livslånga frilansande kommer sig ur att jag är för vek och svag för att ha ett fast jobb. Jag skulle aldrig orka med att gå till ett jobb varje morgon, gå hem en viss tid, hela livet.

Det skulle göra mig sjuk, helt enkelt. Därför har jag alltid valt otryggheten, att aldrig veta, men alltid tro att det ska gå. Det är kanske den viktigaste egenskapen hos någon som väljer ett fritt liv, att tro, att tro på att det alltid ska gå.

Det är speciellt. Står och tittar på det vackra trädet på vår gård.

Det har sannerligen varit en turbulent vecka, rena racerloppet, väntan gör en galen, men väntan gör en stark också. Tänkte på hur min fru och  Fru Notarien, chefen för hur det går till att köpa hus på ön, började prata om kakor, recept, mitt i allt, och hur ett stråk av glädje och kamratskap plötsligt fyllde rummet. Och vi åt Notariens goda kakor, snacka recept och talade om nästa gång vi skulle ses, hur mycket kakor vi skulle käka då.

Allt är ett öde, allt går om man tror.

Det vackra trädet lyser i morgonsolen. Jag känner mig lite religiös, tacksam, troende, troende på livet o kamratskapet och vad som än sker i livet så kan jag nu säga att jag har gjort allt i livet som jag drömde om.

I gryningen får dårarna ro och så är det. Det vackra trädet är gammalt, stenen jag står på är från 1700-talet och solen är på väg upp över dalen.