måndag 29 februari 2016

Jag vandrar med Who...

Jag vandrar omkring. Min fru fyller år och vill väl ha en present. Det är då någon fyller år och man ska köpa en present som man inser hur korkat detta köpande är.
Jag hamnar på en butik som bara säljer skit, billigt, billigt skit. En bok som kostar 90 spänn på en annan butik kostar 40 kr här.

Man kan ställa sig många frågor om det, men butiken är poplär. I högtalarna, The Who, med låten My generation. Den värsta rocklåten mot konsumtionssamhället och den spelar de på hög volym på detta knasterställe där allt verkar vara tillverkat av barnsoldater.

My generation, det var ju en vild, kåt, låt då jag var typ 13 och hade 39 grader i feber och låg i sängen med långkalsongerna på. Vilken låt, man gick ju upp i trasorna. Ett sånt tryck, Pete Townsends gitarriff och den där galna trummisen som slogs hela tiden.

Yeah baby, det var ju en av de här kåtlåtarna som gjorde en till man, i alla fall fick man ju ett embryo till man i sig, sedan var det ju Majakovskij och Henry M, och Nina Hagen och Patti och Angela Davis och Mister Hendrix, den störste magikern, på det lite Brecht och Orwell och Hem och man var rustad för strid.

Ja, och nu, på knasteraffären, bland gulliga koppar och sketna nallar dundrar My generation ut ur högtalarna.

Snacka om att känna sig förrådd.

Manliga fotografer och kvinnan

Jag sitter och slökollar på bilder. Koudelka? Han har knappt tagit en enda bild på kvinnor där man känner att han har en slags relation till kvinnan. I Exile finns det en bild, några mer i Gypsys, och efter det blir det bara stenar och murar i hans liv.

Moriyama, inte många kvinnor inte, förutom bordellbilder eller bilder där kvinnorna är objekt, ofta frysta med blixt så det blir mer som varor än människor.

Sergio Larrain och många i hans generation, Brassai, plåtade på bordeller, eller sk danspalats, vilket var fullt naturligt då männen oftast fixade ett skjut den vägen. 1974 då jag bodde i Barcelona ett tag var det väldigt populärt att göra sin sexdebut på horhus.

Tiden går, men jag kan ändå bli lite förvånad över att man inte talar mer om manliga fotografers oförmåga att fotografera kvinnor. Att relatera till kvinnor, inte fotografera dom som varor. Ta en sådan som Bruce Gilden, eller reportagefotografen Salgado, som knappt tagit en enda vettig bild av en kvinna där man känner att han tycker om henne på ett personligt plan. Ta Araki, som enbart exploaterar kvinnor osv...

Jag tänker inte dra det hela längre, men det är ganska konstigt att inte fler män har mer känsliga, inkännande bilder av kvinnor. Det är sällan man ser bild där man känner att de tycker om kvinnorna, däremot är det vanligt att förtingliga dom, som många moderna fotografer gör, med hård blixt, stenhård kontraster.

Jag har länge funderat över detta. Ta Bresson, Eugene Smith, väldigt få, personliga bilder, det mesta är utåt, beskrivande. Fantastiska bilder, men väldigt få personliga, privata bilder.

Det är kanske därför jag föredrar fotografer som Danny Lyon, hans familjebilder från New Mexico är suveräna, han har också tagit den bästa sexbilden jag sett.

Länge har jag funderat på det här och länge har jag funderat på varför ingen skriver om synen på kvinnan i den manliga fotografin. Det är en propp som ska dras ut men ingen törs suga tag i den. Känns väldigt omodernt om ni frågar mig.

 

söndag 28 februari 2016

När isen bleknar



Jag står i stugan på kolonilotten. Ser ut över Årstaviken. En man på isen med en liten grabb. Isen bleknar, den är grå. Den är inte tjock. Ingen annan är på isen. Ingen annan är en sådan fullkornsidiot som den här mannen.

Årstaviken var en gång min hemmahamn, långt innan de började spela reagge långs strandkanten. Långt innan de började spela den i normala fall så fina musiken, men ibland måste man första att hög musik inte passar till en meditativ strandkant.

Jag sa det till ägaren en gång. Han verkade inte fatta, det kanske var han som gick på isen med sin son? I alla fall tror jag han gick i konkurs eller något liknande. Man kan säga att saker och ting löser sig självt ibland.

Allt har sin tid. En gång i tiden hade jag labb vid Ringvägen. Det var ett bra labb, billigt och skolungarna sprang förbi i trappan. Det stora problemet var luncherna. Alla ställena runt omkring var usla. Nu när jag går samma väg som förr vid labbet, ligger det ena stället bättre och roligare efter varandra längs Ringvägen.

Det är bra, på sitt sätt. Det gillar jag.

Man pratar om Palme. Han var väl ingen idol på den tiden, man tyckte han blåste oss vid kärnkraftsomröstningen. Jag åkte med honom på valturné. Han var bra och hygglig. Moderaten han kämpade mot var däremot en jävla skitstövel. Otrevlig som fan.

När Palme sköts åkte jag taxi förbi skottplatsen och jag sa det till taxikillen, "vad snutar det var här".
" Det är någon som skjutits", sa taxikillen och sedan gled vi vidare till Maria skolgata. När jag slog på radion hemma var det klassisk sorgemusik på radion. Det var otäckt och tungt att ta in.

Isen på Årstaviken bleknar. Mannen med ungen har gått i land. Jag lutar ryggen mot väggen på kolonilotten. Det är snart vår och isen kommer att bli grå och försvinna. Koltrasten sitter och tittar på mig, ja, den nästan ler och den får den sista biten av bullen.



lördag 27 februari 2016

Vivian Maier, Photographer, Kulturhuset, Patomella.


Vivian Maier är på Kulturhuset. Det är väl helt enkelt så att i den kvinnan har den fotografiska världen fått en ny tung pjäs, helt i klass med Bresson, Frank, Strömholm, Koudelka, Mary Ellen Mark, Petersen och någon till.

Det är också viktigt att nämna Maria Patomella, som drivit och slitit för att få till en utställning på Kulturhuset. Hon var ju också med om att producera utställningen om Strömholm på Fotografiska som jag anser vara den bästa utställningen som visats på den kajen, och det utifrån att Strömholms utställning hade en slags idé som gick igenom rummen.

Det är lika intressant att Kulturhuset under de senaste åren kanske visat de viktigaste utställningarna, båda av kvinnor, Vivian Maier och Imogen Cunningham. Kulturhuset sysslar med något som man kan kalla folkbildning, ett socialt och konstnärligt ansvar, som betyder mycket för en som mig, som inte kommer från någon snobbig medelklass där en workshop kan betyda en prick till i Cvt.

Det är också intressant att här har vi en kvinna som jobbade med något annat, inte såg sin fotografi som en karriär, inte sålde den som en vara. Jag tror det är ett sätt att få till bra bilder. Oftast är det ju så, även bland de andra, berömda fotograferna, att man tog de bästa bilderna då man bara plåtade för att det var grejen och sket i pengar och karriär. Jag skulle vilja påstå att dessa bilder också är ett politiskt statement även ur den vinkeln.

Vivian Maier har både poesin och ilskan och klassmedvetandet. Dessutom verkar hon ibland rejält missnöjd med att vara nanny, hon kanske blev dåligt behandlad, men det spricker ibland upp mellan bilderna. Att hon är förbannad på tillståndet helt enkelt, men annars måste jag säga att jag blev rejält förvånad över poesin i hennes bilder.

Jag är faktiskt fascinerad över hennes bilder, att jag som arbetarklassunge, kan känna klassen, hennes känslor, så starkt, samtidigt som hennes förmåga att behandla ljuset, de öppna lågdagrarna, den ljusa tonen i printarna, hennes sätt att ta sig fram på gatan, komma rakt på motiven, är grymt häftig att se.

Vi har sett, fått se, en ny mästare.  Vivian Maier och vi ska också inse att Maria Patomella har gjort ett bra arbete.

fredag 26 februari 2016

Sekonderna lämnar ringen


Sekonderna lämnar ringen. Läser Slas, ser på boxning. Denna fascinerande sport där även de bästa blir skadade för livet.

Slas är bra, men ingen kommer att minnas honom. Minnet känns kort numera. Vad betyder någonting?

Räntan, kanske? Ja, den betyder ju allt för höjs den så ryker allt vi byggt upp, de falska drömmarna.

Isen är tunn, sekonderna lämnar ringen. Det finns ögonblick då man måste göra jobbet själv. Det tar liksom aldrig slut.

Det blir fredag. Jag köper bröd hos den gamle pressfotografen på Folkungagatan. Han gör jävligt bra bröd och semlan är inte kattskit heller. Jag har kört skidor i fem dagar, kroppen kräver sprit och fredagsmys.

När jag tävlade på cykel och skidor var oktober den månad vi fick dricka och röka och hålla på med hor. Resten av året skulle vi träna. Det gick som det gick. Inget är för evigt och all tokdisciplin kan krackelera, speciellt den om spriten och horet,,,den är enkel att skippa, helt enkelt för att den är så underbar att uppleva.

Fredagsmys, det är för dom som jobbar. Jag som åkt skidor i fem dagar och skådat Schiffrins teknik, kan också behöva fredagsmys. Ibland, då uppgiften är en övermäktig, är det fint med sprit och hor, i finare kretsar kallat fredagsmys.

I den senaste undersökningen kom man fram till att män var mer intresserade av mys än kvinnor och det stämmer med mina egna empiriska erfarenheter som är ganska djupa. De flesta brudar är inte så intresserade av mys, de vill ha en rejäl orgasm och sedan vill de återgå  till  tvprogram som handlar om att gifta sig okysst eller vad fan det nu är som är på tapeten.

Det finns så många fördomar och felaktiga forskningsresultat om kvinnor och deras sexliv som jag kan skriva om och bekräfta genom mångåriga studier, men jag ska inte ta upp alla, bara några och kanske inte idag, men jag börjar med myset.

Nåja, fundera på saken. Livet är för kort för att grubbla så därför tar jag en semla och en kopp kaffe i väntan på myset.

En plats kvar, ta chansen att vara med.



Workshop i Naxos, fyra dagar,  27 - 30 juni 2016.

En speciell workshop där vi jobbar med en slags gatu och naturfotografi, samtidigt som vi hela tiden pratar om bilden, ditt eget projekt, livet.

Färg eller svartvitt spelar ingen roll. Stor eller liten kamera är också oväsentligt. Det viktiga är att du vill visa dina bilder, fotografera och tala om dom.

Workshopens huvudsäte är i den lilla byn Chalki, Monitisa, där vi har ett hus. Där kan vi bo tillsammans, äta gemensamt och besöka någon krog eller cafe när vi vill. Det är tjugo minuter ner till havet och den stora staden Hora, Naxos stad.

I Monitsia finns det fantastiska vandringsleder, bergen, cykelvägar, fem minuter till caféer och några krogar. Vi gör givetvis några rundor ner till havet och den stora staden tillsammans.

Priset är 3500 kr och vill du bo i vårt hus får du betala 150 kr natten. Vill du bo nere vid havet kan jag hjälpa dig med boende.

Hur du kommer till Naxos? Flyger till Aten eller Santorini och därifrån en färja eller inrikesflyg till Naxos.

Sista anmälningsdag 1april. Max fem personer.

Är du intresserad? Här en länk med mer info, eller maila mig på mickeberg@hotmail.com

Ett års workshop/mentorskap


Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag har kört dessa ett års mentorskap nu i några år och det är fantastiskt roligt att få följa en fotografs utveckling.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com

torsdag 25 februari 2016

En ovanlig bild

Den här bilden? När tog jag den? Skrev jag o i samma ögonblick kom jag på det. I somras, utanför Oxelösund. Finns ett fik där, strax bortom den gamla stadsdelen. Speciellt ställe.

Läser om GP , som plockar bort sina fotografer. Så pågår det överallt. Att utbilda sig till fotograf verkar ju meningslöst, i alla fall om man vill ha ett fast jobb. Det snackas hela tiden om att fotografi är den största och mest utbredda kulturyttringen. Bullshit. Fotografi är verkligen en kultur som ligger i diket, föraktad.

Ta DN, tex. Nu har jag sett hela nummer med film, teater, litteratur, men ALDRIG ett helt nummer med fotografi. Varför? De är inte intresserade och de har inte folk som kan skriva om fotografi. Så enkelt är det. Finns inte folk som står fria från fotokollektivet och kryperiet och kan skriva om fotografi.

Idag är den svenska fotografkåren ihopsnärd i ett slags kryperi där alla vill mot Fotografiska, helt enkelt för att det är nästan det enda stället där man kan få upp en stor utställning idag. Det finns heller inga röster som skriver om fotografi som tex Strage skriver om musik. Om du skriver om fotografi på ett enkelt, konkret sätt, ställer några frågor, så blir du som fotografisk skribent idag utfryst för kotteriet är så starkt inom fotografvärlden i Sverige. I mina ögon är läget rent imbecillt just nu. Det måste skapas en fri fotografisk journalistik och det måste skapas alternativa scener.

Jag tänkte på hur starka motsättningarna är. På Galleri Korn ställer fyra duktiga amatörfotografer ut, de drar en hel del folk, det skrivs om dom på personliga sajter, men inte en enda människa från finkulturen går dit. Samma kväll var det fotoboksprisutdelning, finkultur. på Rival. Dit går fotoscenens intellektuella elit, aldrig att de skulle gå till Korn och kolla på gubbarna. Det är förlegad fotografi, det nya finns på Rival och så byggs motsättningarna upp. Ännu mer intressant blir det ju då jag knappt lyckats läsa en enda rad om finkulturens bilder på Rival, inte ett ord om böckerna, inte en vettig rad om böckerna. Bara detta eviga redovisande, som det alltid är numera om fotografi, en slags redovisning, anonymt, som baksidestext på en bok. Var det intressant? Betydde bilderna något? Blir man påverkad?

Jag känner mig själv som mellan två hötappar. På Korn det jag sett förr, trevligt, varmt och på Rival, det som jag känner mig inte förstå, det som är alldeles för tillkrånglat för mina arma hjärna.

Ja, ni fattar...man är dödens lammunge. Personligen har jag ju varit med sedan 1972 i den här branschen och folk snackar om motsättningarna på sjuttio och åttiotalet. Ja, det var motsättningar, konstruktiva motsättningar. Idag är de ännu större men det finns inget konstruktivt, det finns inget levande i dagens motsättningar, det är bara motsättningar. Och varför är det så? Jo, för att den svenska fotovärlden idag är så rädd för att säga eller hamna fel för då tror man att sin sk karriär är spolierad. Och det märkliga med det hela är att det är precis så det är och därför växer motsättningarna och tystnaden i samma takt som rädslan för att avvika ökar.

onsdag 24 februari 2016

Moments of glory








Vad är värdet av det man gör? Vad betyder det? Finns många nivåer. Allt från att säkra negget till att visa bilderna. Det kan vara en livslång sträcka.

Det rullar runt. Jag träffar en åkare med breda skidor, gammal landslagsman. Jag berättar att jag under natten satt på tre millimeter tejp under pjäxornas innesida, kommit på att jag är kobent och att fel pjäxinställning gör att knäna slår ihop då jag kantar. 

Vi lyckas passera en kö med småungar och får skäll av en fröken som inte inser vikten av tejp under pjäxorna. Inte heller vikten av att inte vara kobent.

Solen lyser. Ibland lever jag som om mitt liv tar slut. Jag bryr mig inte om att gardera mig. Alldeles för ofta är det så, men jag vet inte heller vad jag ska gardera mig emot. Det kräver ekonomi och jag kan inte gardera mig mot något eftersom jag aldrig har den ekonomin. Om det skiter sig för mig så är jag lost. Jag har inte pengarna att lösa något, skaffa mig någon trygghet.

Det är för sent i livet för sådant och därför lever jag som om jag hade trygghet. Min trygghet är min fru och min talang. Något annat finns inte. Jag inbillar mig inget trams om trygghet eller lugn ålderdom. Jag tror bara på att överleva. 

Jag har lagt upp planen och den går i all enkelhet ut på att leva, leva, leva.

Det är därför jag kan ligga vaken en natt och fixa med pjäxorna och tejpen. Jag kan ligga vaken för att jag tror att tejpen ska göra något med kantningen och det fattade den gamle landslagsmannen. Det fattade inte frökenläraren som skällde på oss. Hon fattade inte vikten av att inte vara kobent.

Alla dom här bilderna är tagna i otrygghet. Det är kanske otryggheten som är det tryggaste vattnet? Det är där man kan ägna sig åt det som håller en vaken på nätterna. Det som leder till den totala lyckan. Den totala lyckan som det kan vara att glida ut på snön på platta skidor, kanta och se att tejpen gör att man inte är kobent längre. 




Workshop i Naxos, fyra dagar,  27 - 30 juni 2016.

En speciell workshop där vi jobbar med en slags gatu och naturfotografi, samtidigt som vi hela tiden pratar om bilden, ditt eget projekt, livet.

Färg eller svartvitt spelar ingen roll. Stor eller liten kamera är också oväsentligt. Det viktiga är att du vill visa dina bilder, fotografera och tala om dom.

Workshopens huvudsäte är i den lilla byn Chalki, Monitisa, där vi har ett hus. Där kan vi bo tillsammans, äta gemensamt och besöka någon krog eller cafe när vi vill. Det är tjugo minuter ner till havet och den stora staden Hora, Naxos stad.

I Monitsia finns det fantastiska vandringsleder, bergen, cykelvägar, fem minuter till caféer och några krogar. Vi gör givetvis några rundor ner till havet och den stora staden tillsammans.

Priset är 3500 kr och vill du bo i vårt hus får du betala 150 kr natten. Vill du bo nere vid havet kan jag hjälpa dig med boende.

Hur du kommer till Naxos? Flyger till Aten eller Santorini och därifrån en färja eller inrikesflyg till Naxos.

Sista anmälningsdag 1april. Max fem personer.

Är du intresserad? Här en länk med mer info, eller maila mig på mickeberg@hotmail.com

Jag gjorde en ny hemsida.


Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com

Man mötte en polare på fiket...Zappa.




Det finns en sak jag inte förstår...

Det finns en sak jag inte förstår...jag kollade på den alldeles utmärkta serien 30 grader i januari, eller vad den heter? I alla fall. Det första jag slås av är hur förbannat hemskt reaktionära många människor är. Ta bara svensken som hittar en killtjej i Thailand och får äta så mycket skit då han kommer till svedala. Det är en sak, men det värsta är känslan att se Sverige på bild. Överallt, allt de visar på bild är så jäääääävla trist. I Thailand är det en riktig röra överallt men aldrig att  det ser trist ut.

Sedan ser jag en annan serie, svenskar som ger sig ut i världen, Afrika, Svalbard, Uruguay, Cypern och samma sak där. När ett svenskt par återvänder till Sverige så dör allt. Det är så extremt trist, allting.

Jag fattar inte varför? Är det klimatet? Min fru tror det. Att det är klimatet som gör att allt ser så förbannat trist ut. Det är helt dött.

Jag är ju svensk, men det är något jag inte fattar. Denna tristhet. Varifrån kommer det?

Solen skiner. För mig är Sverige vinter. Den svenska vintern är vårt främsta vapen. Sommrarna är ingenting. De är oftast helt usla, men den svenska vintern, med snö, kyla, skönhet, det är grejen.

Nog om det. Red ut detta med tristheten är ni snälla. Jag klarar inte det själv.

måndag 22 februari 2016

På väg till Konsum







Ettårig workshop/mentorskap.


Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com

Hemsida o måndag

Jag gjorde en ny hemsida.

Det tog en lördag. Grabbarna hade utställning på Korn. Det var fint och jag tror dom var nöjda. Det verkar gå två parallella spår inom fotovärlden. De som ställer ut på Korn och de som söker sig till Fotografiska och större ställen och lite verkar man ha gemensamt.

Så kan det vara?

Jag kollar på min hemsida. Man har glömt en och annan bild och texterna, mina texter, som är minst lika viktiga, finns inte med på hemsidan. Jag får göra en ny bok med bara texter, får bli sommarens program. Att göra en bok med bara texter.

Jag är på väg, till skidåkningen och ron och sedan Grekland och ron. Arbetsron.

Det blir fint.

Jag kollade igenom böckerna som var nominerade till Fotobokspriset. Det är kanske den tredje kategorin? Många böcker är som uppfunna ur en egen tankevärld och sedan gestaltade.
Det blir mer och mer arrangerat och tänkt och mindre och mindre dokumentärt på den galan. Ja, det är nog den tredje kategorin. Det tänkta och gestaltade.

Fotografin lämnar allt mer det dokumentära, vardagsskildringen. Man kan göra det på många sätt, som Strömholm, eller JH eller Petersen, eller Bresson eller Mary Ellen, men bilderna är tagna där dom är tagna. De är inte uppfunna, skapade i hjärnan och sedan ihopsatta till en bild. Det nya i vår tid, idag, är att allt mer sätts ihop, skapas då det kommer till bild.

Inget fel i det, kan bli hur bra som helst, men frågan är om det i längden går att skapa intresse för sådan fotografi?

Vem vet? Kanske en ointressant fråga. Det man kan se tydligt är att det går parallella linjer inom fotografin och att det kommer allt längre ifrån varandra.

Kanske har det alltid varit så? Jag är nog inte mannen att svara på det.


lördag 20 februari 2016

fredag 19 februari 2016

Wenke

Min fru jobbar hemma. Hör hur hon svär då hon tappar kaffekannan på golvet. Jag ligger i sängen. Hon är energisk. Inte mer energisk än att hon plötsligt kommer och flyttar tulpaner. Jag försöker säga något till henne. Hon väser tillbaka: Jag är på jobbet, älskling. Stör mig inte.

En annan är ju frilans, har ju aldrig jobbat enligt vissa, men jag masar mig upp. Har hittat en ny träningsmetod som måste prövas i backen, i slasket.

Jag  hamnade på biblan igår, gick igenom fotoböckerna. Fina saker, men det slår mig hur härligt det är med små fotoböcker, med hårda pärmar och gärna lite slitna. Lånar hem en Strömholm, Timo Sundberg har skrivit en skitlång text och det är sidor med handtextade sidor. Väldigt fin, läst den många gånger förr, men idag träffade den mig med kraft. Christers kanske bästa bok är nog den lilla Till minnet av mig själv,,,

Små böcker, blev inspirerad, köp mina böcker på Blurb.

torsdag 18 februari 2016

Isle of man

Halvars berättar en rolig historia om att plåta skidåkning. Det skulle jag också kunna göra men det är lite för känsligt. Dessutom är Halvars historia för bra.

Jag berättar istället den här om hur jag plåtade racingloppet på Isle of man.

Jag hade ju motorcykel på den tiden. Körde mellan Spanien och Sverige, men det klassiska loppet på Isle of man lockade mig. Det var Bröderna Dunlop och det var äventyret.

Jag flög till Manchester och där hade jag hört talats om att det var en häftig rockscen.
Vi säger så här: Jag hittade inte ens stans centrum.
Dagen efter flög jag med ett litet skitplan till Isle of man.

Det här jag precis skrev här är lika intressant som det andra jag kommer att skriva om i texten.
Jag hade inget uppdrag. Jag pantade en Leica, 1500 kr, det var på åttiotalet. Jag hade inte ordnat något. Jag bara drog iväg. Det var så man gjorde och borde göra. Bara dra iväg. Tro att det ska gå.


Hela stan där loppet gick, var fylld av hojåkare och jag hittade ett place att sova på längst uppe i stan. Vill minnas att det var en fyr. Jag hade inga pengar så jag fick knata en mil om dagen för att komma ner till stan och hem igen.

Inte blev sovhaket bättre av att man slogs i lokalen varje natt. Man fick ta skydd under sängen, ligga där tills det lugnat ner sig, men nu var det racet.

Jag spanade lite, hittade ett bra ställe, bakom ett krön. Innan dess hade jag varit på träningen och hejat på Ian Dunlop och en annan kille som var en slags världsmästare i roadracing. Tio minuter efter jag hejat på honom fick jag höra över radion att han kört av vägen och dött.

Racet kom igång, massor med klasser, och jag stod där bakom krönet och fattade inte ett skit. Hojarna passerade mig som ett streck och på alla bilder fick jag bara in ett styre eller en baklampa.

Till slut började jag lyssna på ljudet. När jag hörde avgasrören mullra visste jag att det var typ tio sekunder innan dom blåste förbi i 200 knyck. Då knäppte jag. Det fungerade till slut.

Sedan var det samma visa varje dag. Knata upp till fyren, kasta sig under sängen och sova några timmar.

När jag kom hem lyckades jag sälja jobbet till en blaska där layoutaren tyckte det skulle vara kul med text över bilderna.
Resultatet blev ett uppslag där man inte såg bilderna för texten och inte kunde läsa texten för den låg i bilderna.

Det var nog ett av mina otaliga fiaskon, men jag kom dit, fick mossa på Ian Dunlop och nu vet jag vad Isle of man är.

Jag fick betalt för jobbet, löste ut Leican och strax därefter drog jag ner med hojen till Paris. Jag hade hört att det fanns en utställning med Majakovskijaffischer. Jag pantade en Leica, två dygn med hojen till Paris, in på museet, en rulle film och sedan hem till Stockholm igen. Det jobbet sålde jag också, löste ut Leican och så gick det på.

Idag har jag ingen Leica att panta. Det är kanske därför det blir så lite gjort?

Benknäckarföre

Benknaclarföre idag. Det snöar två dm och är plusgrader. Då gäller det att köra fort annars fastnar man i snön och det är lätt att bryta eller vicka något. Inte bra alls.

Jag kollar på utställningar. Tycker det ser lite matt ut just nu, som om man saknar spets? Fotografiska tar upp en del nya, yngre förmågor, men jag vet inte om det bär hela vägen. Det är bra grejer, men jag vet inte om det drar tillräckligt med folk?

Vivian M kommer ju på Kulturhuset. Många längtar ju efter att se henne. Det är också fotoboksprisutdelning på SFF. För mig är det svårt att få det att klicka ordentligt, men så har det alltid varit. När det kommer till fotografi klickar det nästan aldrig för mig. Kanske bryr jag mig inte tillräckligt?

Kollade hotelrum i Arles, ska ni dit i sommar så boka rum nu, billigt och bra.Annars kan ni ju hyra av mig på Naxos, billigt och bra och jag sätter upp lite bilder så kan vi leka miniArles. Jag ska vara med på någon auktion på Fotografiska, men jag hörde att bilderna skulle åka ner till Malmö o ramas först.

Jag är också med i en kommande bok om europeisk fotografi. Det känns fint värre. Man kanske får sin bästa tid efter sjuttio.

Jag sitter o skriver på en bok, men är det värt det? Såg någon som jobbade på en kurs för de yngre, intellektuella, och där ingen läste böcker. Är det så att vår yngre generation, de runt tjugo, slutar läsa böcker? Ja, då undrar man ju varför man ska skriva böcker?

Jag kan göra en fotobok som kollas av två, tre tusen personer på nätet, men om jag skulle sälja den i bokhandel skulle jag kanske få iväg 400 ex i bästa fall. Jag känner mig lite fundersam, faktiskt.

Kanske ska man jobba stenhårt på att finna den digital form som fungerar och inse att göra böcker inte betalas någonsin, men att man blir läst?

Jag funderar vidare, som man säger....

onsdag 17 februari 2016

Ewe

Hängde med Ewe. Han kör på ett par gamla Monster. En gång tiden gjorde jag ett reportage om honom. Då berättade han att han åkte sitt första störtlopp i sopnedkastet och på den vägen har det varit.

Han är nästan  80 och det är mycket med barnbarn och kroppen. Han brukar simma vid sexblecket på morgonen och sedan kommer han till backen vid tio och surrar om hur heligt och härligt det är med lite storslalom.

En snubbe att beundra alltså.

En fotograf fotograferar en annan

En fotograf fotograferar en annan. Det är 22 grader på Naxos. Det är lite svårsmält. Man borde kanske som flyttfåglarna ge sig iväg eller komma tillbaka?

På något vis börjar flyktingdebatten hyfsa till sig. Nu snackas det om att hatet på nätet ska stävjas på något vis och problemen undersöks och man försöker få ordning på det hela så vårt samhälle fortsätter att vara det fria, jämlika samhälle vi vill leva i.

Det gäller ju inte sossarna och facket förstås. Där delar man friskt ut lyor till höjdarna. Det är verkligen inte bra och jag säger som någon sa om Filippa Reinfeldt. Hon borde få sitta för landsförräderi.

Jag fattar inte hur man kan låta dessa privata aktörer driva BB, skolor osv, när vinsten avtar så sticker dom ju bara. Det finns inget samhällsansvar. En privat verksamhet kan inte drivas utan vinst och skolor och sjukhus har inget med vinst att göra. Det är fråga om helt andra värderingar som ska styra en skola och ett sjukhus eller dagis.

Vem tror tex att Kulturhuset lägger ner om det går dåligt ekonomiskt, eller Moderna, men vem säger att ett privat galleri fortsätter att leverera om det skiter sig ekonomiskt?

Vissa saker har en annan agenda än plånboken. Kan vara värt att fundera över.

Nick Hedges var och är en bra fotograf.

Jag har slutat kolla på kameror. Idag på nätet finns det många fotografer som i förtäckt form gör reklam för olika kameror. Man gör det som feelgoodprylar. Reser till Japan osv och gör det som ett klatschigt inlägg, men som är reklam. Häftigast är ändå den sk fototidningen som gör ett helt nummer om en kamera och kallar det tidning. Det är ju fan absurt dålig journalistik. Säg som det är, en reklambilaga som ska vara gratis.

Som sagt, life is good, man vet var värmen är och hur viktigt det är att kunna skilja på reklam och journalistik.




tisdag 16 februari 2016

Ricoh Gr och lite valla







Teknik?
Ricoh Gr, några år gammal med skitigt objektiv
400 asa
Jpg, direkt i kameran,

Ta av handsken, lyft kameran och knäpp,

Bildbehandling? Maccens eget lilla billiga som kommer med Mac air,,inget PS eller något annat.

Vad jag tycker om det hela? Underbart enkelt. Allt blir också lite bättre om objektivet är lätt skitigt.

I väntan på kantens bett

Det tar ett tag innan skidans bett hugger in. Det är hårt. Bredvid mig kanar en gubbe omkring på feta lössnöskidor. Kanske inte det bästa på isen?

Det är en dag då norrläget lyser upp som en handgranat då man passerar toppen och ser söderut. Det är en dag då vintern lyser som en varm päls på ett groggparty där drinkarna är perfekta och allt är gratis.

Jag blir bjuden på pannkakor, barnportion, men jag klagar aldrig. Jag äter det jag får och dricker det jag bjuds.

Det är en dag att minnas, som alla dagar, men vissa minnen är som den kvinnliga kurvan vid höften. Omöjlig att glömma, det är det omöjliga minnet som gör doften och norrläget till ett söderläge, en klingande drink och vårens sköna serenad.

Jag låter som Evert Taube, inte alls meningen. I liften upp snackar jag med en polare som menar att hjärtat sitter på höger sida, egentligen. Jag har inget svar på det. Jag befinner mig i en annan galax, någonstans där Europa blir Afrika och där drinkarna har den där bekanta smaken av vårens sötma och vinterns bedagade lojhet.

Pics