Medan hästarna travar

Min fru sitter på en häst som heter Blue, eller Blurb eller nåt? Jag vet att hon kommer att säga att han var oregerlig då hon kommer till bilen om några minuter. Sådana är hästarna hon rider, oregerliga eller halvdöda, men ibland kommer hon helt uppspelt, för då har hon ridit en pärla, en älskling och hon är inte tyst en sekund under de tjugo minuter det tar att köra i till stan.

Jag älskar de stunderna vi har i bilen, har alltid älskat att köra bil och snacka i bilen. Alla dessa resor i en bil som ofta slutat nere i södra Spanien. Man hinner snacka mycket på sådana tripper.

Det är snöstorm ute. Jag gillar det. Jag gillar att köra bil i snöstorm, kom bara inte och snacka om att däck utan dubb funkar lika bra som rejält dubbade. Bara en idiot kan hävda det.

Jag sitter där, funderar på arbetet och tar samtidigt en bild, en bra bild. Det är så det går till. Jag vet vissa som springer ute varje dag för att fotografera. Det kan fungera, men man måste kunna se bilden. Den finns där men har inget med springandet att göra. Att fotografera kan vara att transportera sig, vara, gå, vara och vara vaken, se bilden.

En annan sak är vikten av att ta personliga bilder. Inga jobb kan någonsin bli lika bra som de personliga, privata, halvprivata berättelserna. Det finns dom som hävdar motsatsen, det är som med dubbdäcken. De har fel, de bästa bilderna tas i något som man upplever som sin privata sfär.

Min fru dyker upp, babblar halva färden. Kusen, pållen, var väl bara halvbra den här gången?  Hon är i alla fall lycklig. Jag kör, hon är lycklig och vi babblar och jag har de bästa dubbdäcken, det är snöstorm och jag har tagit en bra bild..Vad kan man mer begära?.

Populära inlägg