onsdag 16 mars 2016

Homepage


My Homepage


Ettårigt Mentorskap.



Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag har kört dessa ett års mentorskap nu i några år och det är fantastiskt roligt att få följa en fotografs utveckling.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com

Jag har ledsnat...

Jag gör en Lundell, lägger ner...svensk fotografi går mot en period av dekoration. Det är helt meningslöst att skriva om fotografi, jag gör det på ngt annat sätt..

Jag lägger ner.
Ciao
M

söndag 13 mars 2016

To be or not to be

Det är grått ute. Jag har Jimi Hendrix i lurarna.

Jag läser en bra intervju med JH Engström. Han säger att han måste avsluta saker annars blir han galen.

Det är vad det handlar om.

Lundell påstår sig sluta skriva blogg. Det tror jag inte ett skit på. Att skriva blogg är ett förbannat gift. Har man förmågan att skriva är det lätt att skriva en blogg istället för att  göra något annat.

Det är just detta att göra något annat, som är grejen. För en människa som mig och andra som lever och levt på det här i fyrtio, femtio år, kommer man till en gräns. Skapa nytt eller fortsätta i det gamla spåret.

Tror Ni det är enkelt? Hur enkelt är det att få ihop degen? Om det gamla gav en inkomst som knappt leder till att man klarar hyran, vad tror Ni det nya, okända leder till?

Ekonomin styr mycket. När man började gjorde man allt för att man ville göra det. Nu är det inte så, nu är det för man ska klara sig ekonomiskt och samtidigt göra något man kan stå ut med att göra.

Det låter snobbigt kanske,men man ska ha klart för sig att just den #"snobbismen" är det som leder till att det blir ett resultat. Att man inte viker ner sig.

Fotografi är en jävligt misshandlad sport. Hasselbladspriset? Jag kollar på Fotosidan, Nordens största sajt för fotografi, och där leder utnämningen till en(1) kommentar. Jag läser DN, sida upp och sida ner med de härligaste texter om författare skådisar, regissörer, men Gud, inte en rad om en enda fotograf.

Om jag går till mig själv så spelade jag trummor som ung, tänkte bli proffscyklist, tänkte bli rallyförare, var hockeymålvakt, blev fotograf, alla professioner som ingen jävel någonsin skriver en rad.

Det är något skumt.

Nej, till något annat. Epstein, denna underbare man, skrev om ett party med gatumåleri. Det fick mig att minnas tillbaka.

En gång tiden, umgicks jag med, eller hade vänner, som ledde till att om dom satt i framsätet på min bil, så blev man stoppad av snuten och visiterad mot en vägg. Det var inga snälla grabbar. En fick hemlig identitet för att han gola på Christer Petterson, en annan var psykopat och sitter inne på livstid. När man lånade ut bilen till någon av dom så visste man aldrig om man fick tillbaka den och allt man fick som betalning var stöldgods. Alltid stöldgods.

I alla fall, på den tiden, då de första gatumålningarna kom upp fanns det en fantastisk målning på väggen på Mariatorget. Höken, LillHöken, hade gjort. StorHöken ockuperade jag Mullvaden med och jag var lite rädd för honom.

Vi letade efter LillHöken och fann honom på en boxningsklubb. Jag satt i omklädningsrummet då käre vännen H lyckades säga att jag tränat karate i många år och skulle väl kunna jabba lite med tungviktaren LillHöken.

Visst fan, jag sextiotvå pannor och han uppåt 90 kg. In i ringen, kul som fan, jabba, jabba. Rätt som det var stod jag i hörnet och fick mig några tunga slag, tänkte,,,nu sparkar jag ner honom, då han sänkte mig med en tung höger.

Dagen efter var jag upp på sjukhuset, var lite dissy, men det löste sig.

Nu är det många år sedan jag såg Höken, Lillhöken, men varje gång ber han om ursäkt för smällen. Och målningen tror jag finns kvar. Själv har jag en målning eller en inristning, av en av mina bilder från Mullvaden. Tror den finns på S:t Eriksplans t-bana?


Hyr sommarhus på Naxos

Vi hyr ut vårt sommarhus på Naxos, ledigt i augusti och september,
Se länk http://www.monitsia.blogspot.se










lördag 12 mars 2016

Man får vara tacksam








 
    Det finns bara två ämnen som är intressanta i min ålder. Döden och ekonomin. Förra året vid den här tiden såg jag solen stiga upp över Puglien och det lilla huset nere på klacken där jag var och cyklade innan vi vände norrut mot Florens och det gröna rummet.

    Igår stod jag på krogen med en fantastisk kvinna, en stark kvinna, ett föredöme. Hon hade sår på halsen efter sin kamp mot cancern. Hon drack sitt vin långsamt. Hon visste vad det handlade om, vad det handlar om. Att leva, göra sin grej.

   Det är sådana människor som påverkar. De som fattat och gör och är kvar i sin underbarhet. Kämparna, de med humorn och siktet inställt på livet.

   Jag vaknar med tandvärk. Inte ens frukosten med ingefära, kanel och gurkmeja, rår på fanskapet. Jag sitter och ser på solen, hur den värmer in genom fönstret, väntar på att plocka ut racern på gatan. Det får bli några grader till av värme.

    Man får vara tacksam. Så är det bara. Mina båda föräldrar hade varit döda i 17 år i min ålder. Klart att det påverkar en. Men, man får lära sig av de som vet. Att det handlar om att leva och att göra och att tro på lusten.

Familjebilder

Fricken fyllde 70. Stort Grattis. En riktig polare med skön humor och stort hjärta.


HYR VÅRT SOMMARHUS I GREKLAND













 Http://www.monitsia.blogpsot.se , se länken om Ni vill hyra. Ledigt i augusti o en vecka i sept.



fredag 11 mars 2016

Hemma




Man ligger i sängen. Vad gör inte ont i kroppen?  Till och med tandvärk, men humöret är strålande. Ser att den där auktionen med Rockbilder gav 300 000 kr. Det var en ära att få medverka med två bilder och bra jobbat av Martin Bogren som råddat det mesta som jag fattar det hela.

Nu ska räkningar betalas, budget göras och livet organiseras innan det drar iväg  Söderut. Ser att JH o Co ska ha workshop med Petersen i sommar. Fem dagar i Värmland. Slå till på det om ni har stålarna och orken. Bra grabbar, stor kvalitet och säkert en bra kick i livet.

Om inte det passar så har jag en plats på min workshop i Grekland, 27-30 juni, bo i mitt hus, ungefär samma kick som att åka till Värmland, kan jag tänka, men säkert betydligt varmare och mindre mygg.

Det är kul att vi håller igång med våra workshops. Det är ett måste. Jag kollade pensionsbeskedet, är typ 8500 före skatt. Det går ju bara inte att pensionera sig. Hur fan skulle man då få ihop till fikat?

Det är konstigt med arbete. Det syns inte som om man gör något och ändå kommer det framåt. För mig är det så att skidåkningen och cyklingen tar liksom all energi. Att plåta eller skriva blir det aldrig tid för numera. Det gör jag mellan rycken, så att säga.

Nu när jag ska vila knäet några dagar blir det en öppning för att plåta. Då kommer lusten upp i kroppen, men skulle jag ha åkt skidor i tre timmar så har jag ingen lust att plåta. Jag är en sådan där typ som hela tiden måste bestämma vad som är viktigast för dagen. Okej, idag plåtar jag och så gör jag det. Idag cyklar jag och så gör jag det,,,osv..

Ibland brukar jag tänka att snart är jag så gammal att jag inte orkar cykla eller skida, men så träffar man polarn som är 75  och gör Vättern runt på 8 timmer eller polarn i skidbacken, som är 78 och kör hundra dagar per år. Ja, ni fattar, konsten ligger pyrt till. Å andra sidan har jag en utställning på 200 bilder som ligger klar under sängen. Det är bara att langa fram pengarna och ge mig den stora lokalen, så kör vi.

All the best, bojs and girls.

torsdag 10 mars 2016

Onboard / Cam Embarquée - Étape 3 - Paris-Nice 2016

Onboard / Cam Embarquée - Étape 3 - Paris-Nice 2016

Det slutar som det börjar




Det slutar nästan patetiskt. Jag kör sönder knäet. Inte allvarligt, men tillräckligt för att inte kunna åka mer.

Det slutar med att vi dricker kaffe hela dagen och känner solen värma oss. Det slutar med att jag sätter mig i bilen och kör hem. Det slutar med att skidorna kommer att hamna på vinden.

Det slutar med att något nytt börjar. Det slutar med att det börjar. Det slutar med att jag unnar mig årets sista semla och att jag hämtar slangar till däcken till racern.

Det slutar bra, lite patetiskt, men det är en bra känsla.

Workshop


Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag har kört dessa ett års mentorskap nu i några år och det är fantastiskt roligt att få följa en fotografs utveckling.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com

onsdag 9 mars 2016

Jag landar i våren

Polarn och jag surfar runt i snön, i blasket, i våren. En dag till, sedan parkerar vi vintern. Denna vinter som tagit så många vänner ifrån mig. Riktiga vänner och imaginära. Tankens vänner.

Dom har gått åt som stryk i vinter, vännerna. Nummerlapparna till himlen har haft en snabb åtgång. Nu får det lugna sig lite.

Den nya Hasselbladsvinnaren hade jag ingen aning om vem det var? Någon annan? Säkert en bra karl  och bilderna ser väl ut ungefär som de ska se ut för att man ska få ett fotopris idag. Tämligen arrangerat, medföljt av en kaskad ord för man ska förstå storheten i innehållet.

Pöbeln får gå på Kulturhuset och kolla in Vivian Maier, en makalös fotograf som inte har någon större betydelse i vår tid. Ytterligare en dos nostalgi och historia. En jävligt bra dos och en påminnelse om att det går att arbeta på olika sätt. Sedan kan man ju alltid hoppas på att bli upptäckt efter sin död.

Det är märkliga tider. Jag kan fundera över Fotografiska, som började på ett sätt och nu är inne på något annat. Den stora frågan man ställer sig är, om spåret man är inne på nu drar folk, eller om det är fiket och utsikten som är grejen?

Vi står i alla falli ett skifte, fotografin står i ett skifte. Fotografi idag är ingen allmän sport förutom på Instagram och annat, medan den intellektuella fotografin har sökt sig till uttolkarna och de skriftliga beskrivarna. Ingenstans enas de båda.

Jag slipar skidorna en sista gång. I morse gick storslalomskidorna som bananskidor på fluffet. I nattt hoppas vi på kyla och stenhård morgonsnö, sedan kan det tina upp, lagomt till kaffet och därefter packar vi ihop vintern, drar mot fåglarna och de bara armarnas rike.


tisdag 8 mars 2016

Det röda vinets frukt


   Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.

   Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra. 


   Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen.

   Då, kliver man av, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, tar en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil...

   Du andas, ett leende kommer innifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao.

   En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, googles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen. Jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.

  Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare.

söndag 6 mars 2016

Nyckelpigorna bits.

Klipporna var fulla, överfulla med nyckelpigor. De bets hårt. Vem hade trott att nyckelpigor kunde bitas, men man fick läsa på. De är riktiga odjur.

Det var stenhällar, svarta moln och inte alls så långt från en kärnkraftverk. En Canon S80 , min första digital som jag tog en massa bra bilder med.

Det är med kameror som med rum. Vissa trivs man i och med. Det är ett jävla tjat om objektiven, det är inte den stora grejen, det är trivseln det handlar om.

Sista veckan på skidor, sedan på med sommardäcken och dra mot Grekland. Raka spåret. Jag har planer, stora planer och de verkar kunna fungera.

Fick det röda kuvertet. Många i min generation kan inte fatta hur det kunde bli så tunt, så lite pengar, men det beror på att vi levde i en annan värld, i en annan tanke. Ingen kunde tro att nästan allt skulle handla om pengar, för pengar var det minst viktiga i vår värld. Det handlar om fyrtio år, skillnaden mellan lek och pengar.

Jag hade ett brev i fickan. Jag hade alltid ett brev i fikan, ett brev som skulle skickas. Jag fick aldrig några, väldigt sällan, till och med ytterst sällan, men det berodde väl på att ingen kunde läsa mina.


fredag 4 mars 2016

Rainy day....







Tänker på Bob Dylan, plockar i typ fem hundra 24/30 printar, analogt. Bilder från arkivet, som gjort sitt, numera, kanske är digitaliserade. Ibland tänker jag att köpa 200 ramar i 24/30 skulle vara den enklaste vägen att göra en retro.

Bilderna är från Elba, Zimbabwe, Nicaragua, Grekland, Söder och Bilbao...life, life...

I denna stund


 I denna stund, samma stund som min fru stänger dörren och går till jobbet, så känner jag en viss beundran för henne. Hur hon orkar gå till detta jobb varje dag, år ut och år in. Det är starkt.
Jag har perioder av motstånd och ickeork. Så har det alltid varit och det mesta beror på fel tänk, att man tror att det går snabbt och enkelt att göra grejer.

Det går aldrig snabbt och enkelt.
Oftast går det förbannat långsamt och det enkla infinner sig aldrig och nöjd blir man aldrig. Och aldrig fattar man hur det ska gå ihop ekonomiskt.

Ja, sånt tänker man på, samtidigt som man läser nyheterna om Grekland och flyktingarna och scenariot är kristallklart. Gränserna stängs och folk får klara sig bäst dom kan. Det är tufft läge och jag kan tänka mig att vissa känner att det är enklare att återvända till ett helvete, hellre än att stånga sig blodig mot en stängd gräns. Jag läste om en mamma som stod i två timmar med tre barn för att få soppa och bröd. Jag vete fan om jag inte lagt mig ner och dött istället. Sånt slit för lite mat.

Jag fotograferar inte och jag skriver inte just nu, men folk har ständigt åsikter om en. " Du verkar arg, eller du verkar deppig, eller du verkar sur", osv,,,Ja, vitsen med den här bloggen är att vara öppen med läget, reducera och beskriva det privata  över en allmängiltighet. Ibland undrar jag över alla som aldrig säger något, aldrig visar något, hur fan lever man då? Tillför man något till livet?

Jag brukar fråga folk ibland på skoj och på allvar: Vad har du för tankar och målsättning för det kommande året? De kollar på mig som om jag var galen. Målsättning, Tankar, inte vet jag.....

Vad det gäller mitt arbete så vet jag att man måste vara målinriktad, resultatinriktad, annars blir det aldrig något. Att bara vara leder sällan till något konkret resultat, mer än att man bara är, vilket i sig kanske är bra och fint.


Det cyklas på i vårt land och cyklarna blir bara större och större och dyrare. När mina barn var små hade jag en Crescent, treväxlad, en unge satt i en liten sadel på ramen och den andra i en stol på pakethållaren. Cykeln kostade kanske två tusen spänn och höll i tio år innan nån snodde den. Idag kostar en cykel med kärra och Gud vet vad, uppåt 25000 kr, speciellt om man ska ha en elmotor. Det roligaste är dock att man cyklar sällan över en km varje gång man cyklar med dyrgripen.

Bra eller dåligt? Bra får vi väl säga, men det kostar. Det gör det. Ännu bättre hade det varit om vi hade haft lite vänligare cykelklimat, men som sagt, det rullar på.

torsdag 3 mars 2016

Jag kommer aldrig til NY.


Jag kommer aldrig till NY och jag vet varför. Jag är inte intresserad av att konsumera, eller gå och glo på saker. Jag vill vara på ett ställe länge, månader. Därför kommer jag aldrig till NY eller Paris, eller London, eller Madrid, eller,,,,,de stora städerna är förbi.

Jag går och köper en semla, förlåt Berlin, men det är sånt jävla skitväder och jag blir halvgalen av regn och slask.

Jag läser den ena boken efter den andra och lyssnar på de upprörda rösterna. Nu är det Horace och Liv. Horace var visst dominant. Man kan vrida och vända på det där, men man kan också uppleva, som man, att det är jävligt svårt då en brud bara sitter och kniper käft och försöker se smart ut. Det är alltid två som dansar tango, som man brukar säga. Man kan också säga att vissa har utvecklat en fantastisk fäbless för att skylla på andra då det inte går som man vill...

Just det, skulle vara snäll idag. Hur går det till?

Ju äldre man blir, desto mindre intresserad blir man av människor. Just det här att man inte är ute efter sex gör livet lite mindre socialt. Varför ska man sitta och plåga sig med ett skitsamtal om det bara ska vara ett skitsamtal. Då kan man lika gärna sitta för sig själv och beundra sitt eget ego.

Min fru är alltid på mig," måste du prata med alla"?

Ja, men Herregud, de flesta ser ju så förbannat deppiga ut så man måste ju ge dom ett gott ord då och då. Pigga upp sig heter det väl?

Nu är semlan nere, jag har gjort budget, sorterat bilder och suttit fyra timmar över Ikea Grekland och försökt röna ut hur man ska transportera grejer till ön. Då ringer en polare från en annan ö och han känner en transportör som ska ordna det hela lätt och enkelt.

Ja, inte fan kommer man till NY inte, och inte kom jag till Katrineholm heller. Däremot kan man ju undra vad Vivian Maier var för jävla tokstolle? Alla dessa filmer hon knäppte,men inte framkallade. Hon var precis som Winogrand, en annan tokstolle, som hade tusentals rullar oframkallade då han dog. På något vis har det tiltat. Varför knäpper man bilder om man inte ska se dom? Är det något man går igång på? Jakten, är det sexuellt,,,,,i alla fall undrar ju jag då varför man inte bara torrknäpper, skippar filmen? Blir ju fan så mycket billigare.


En annan hemsida.

http://mickebergphoto5.blogspot.se