tisdag 31 maj 2016

När man diskar

Det är mycket snack om diskmaskin. Är man bara två är det ju rena vansinnet. Det enda som sker är att den blir full med disk som står där och är äcklig i tre dagar och sedan står disken kvar i maskinen
och ruttnar.

Jag tycker om att diska, man får varma händer och ser ut över bakgården och drömmer. Idag blev det cykling. Mannen med den brutna nacken börjar återigen att cykla. Han är en jävla marathontyp, lång och smal och kommer igång på tre röda. Det bästa var ändå fikat ute i Fittja.  Det är mycket bra fika i Fittja, verkligen ett fint område med sitt kulturcentrum och bad och massor med fina grönområden.

Värmen kom idag och all förändras,  livet, kärleken, maten och tankarna. Allt mjuknar och hårdnar på samma gång. Det är härligt.

måndag 30 maj 2016

Jag ligger och kollar i gamla pärmar med negativ. Jag hittar en del bilder som man kanske skulle kopiera, men ärligt talat: det intresserar mig inte.

Man kommer till en gräns där det som är gammalt och bra ställs emot det som är nytt och ska bli nytt.
Att titta igenom neggpärmarna är att säga adjö. Att aldrig mer syssla med det analoga. För övrigt skulle jag aldrig idas göra det mer heller. Det känns alldeles för krångligt och svårjobbat. Många snackar om långsamhetens lov, det sköna med filmframkallning och jag kan förstå det, men jag ser ingen vits med det hela.

Inget blir bättre för det går långsamt. Jag ser igenom en tio pärmar med negg, har ju en femtio, sextio stycken, helt fyllda med negg ock kartor, borde gå in och dra ner allt till fem pärmar, max. På samma sätt har jag gjort med dagböcker, kastat en trettio stycken från sjuttiotalet och framåt, så nu har jag inga dagböcker kvar.

Det är bra, man ska se framåt. Man har sina minnen. Det räcker. Jag var hem till sonen och vi kastade allt i lyan som inte har direkt användning. Om en sak ligger på vinden så ska den kastas. Jag tror på att äga ingenting. Allt man inte använder kastas eller ges bort.

Bilden är intressant. Jag tog den för femton år sedan med Leican och nu för en vecka sedan med mobilen. Den ser likadan ut. Hur tolkar man det?

Mycket tatueringar

Kollar på landskampen i fotboll. Vet inte om dom spelar mot Slovenien eller Slovakien?  Det jag kan säga med bestämdhet är att det är väldigt mycket tatueringar i svenska landslaget och mycket fula frisyrer.

Ser inte ut matchen. Det har blivit något konstigt med svenska landslaget sedan Hamrin kom till. Det händer aldrig något. Det är synd.

Ser att många sökt Magnums stipendium och blir gratulerade, som om dom vunnit något. I min värld är det en jävla skillnad på att söka ett stipendium och få ett stipendium. Om man söker så säger man inte Grattis utan Lycka till. Men det är väl som skillnaden mellan dem och de. Allt färre verkar förstå skillnaden.

Jag minns mitt första stipendium, från konstnärsnämnden och det måste ha varit i mitten av sjuttiotalet. Det låg en avi på hallmattan och jag vågade inte gå och lösa ut den, tror den var på fem tusen kronor. Jag var helt övertygad om att det var grannens eller att den var felskickad.

Men, man lär sig, men en gång hade jag en polare som var kakelungsmakarelärling och han följde med sin Mäster till Barcelona där de gjorde kakelugnar hos en riktig riking. När det var klart så frågade Mäster om inte min polare, lärlingen, kunde få en hacka också. Visst, sa rikingen och skrev ut en check och där måste något ha gått fel för det blev en jävla massa pengar och min polare vågade inte lösa ut checken utan ville att jag skulle köra till Barcelona och lösa ut den mot att jag fick tio lakan.

Hur det gick, det får ni fråga en annan om, men polarn köpte ett hus på Gotland för pengarna.


Boys in the hoods




Boys in the hoods. Grabbarna på fiket. Det verkar som mina workshopelever ska ställa ut på Galleri Korn i november. Kul och fint och allt det där. Dom är mycket duktiga.

Själv funderade jag på hur mänga gånger jag ställt ut i Stockholm? Nordiska museet, Stockholms kulturhus 2 ggr, Stockholms stadsmuseum sex ggr, Kontrast två gånger, sedan ett antal smågallerier,  nobbade Fotografiska och nu verkar läget ganska låst för utställning i stan.

Tänkte på Strömholm, klev in på Moderna första gången då han var 68, Anders P drog sin stora på Fotografiska då han var 69/70. Det tar tid innan man får göra en stor utställning, Jag har själv några år på mig, är ju bara 67.

Tänk Strömholm, en eller två utställningar, innan han kom till Obscura som sextioåring, sedan Moderna 7 år senare. Det är inte många utställningar och efter det brakade det loss. Anders har ju ställt ut mycket, han har alltid gjort det. Jag ställde också ut mycket en period, under tjugo år, men nu är det lite lågsäsong. I fjol, på Västerbottens museum, med på Dunkers och Hasselblad och Sundsvalls museum och på Planket i Gnesta?? Eller var det året innan?

I alla fall, förr var utställningar ett sätt att försörja sig. Jag  höll igång som fan, sålde printar och ibland fick man betalt för att ställa ut. Min fru har sagt att jag ska inte försöka få folk att ställa ut mina bilder, utan bara vänta på ett erbjudande. Jag tror inte hon har riktig koll på hur det går till. Om man ska vänta på något så får man vänta. Mindepartementet är en lokal som lockar även om den är lite liten, var bättre förr då man hade dubbelt så stor yta, men det är ett projekt som lockar mig. Inte bara för jag växt upp på Skeppsholmen utan för att tanken med Mindepartementet känns så riktig. Det är där man borde dra igång en svensk fotofestival, med utomhusshow osv,,

Jaja, idag blir det lite värme, åker strax till Naxos, blir borta till hösten, oktober, men man kan ju alltid pröva de vita cykelbyxorna idag. De som gör att man ser ut som en spaggettiförsäljare enligt min fru.

söndag 29 maj 2016

Utställningar

Jag låg och tänkte på när Strömholm hade sin stora utställning på Moderna 1986. Då var han väl 68 bast. Och i ganska dålig form efter sin stroke, men sedan började jag tänka vidare på hur få stora svenska fotografutställningar jag sett.

Det slog mig också hur underbart det hade varit med ett svenskt fotografins hus eller museum.

Nog om det. Värmen kom tillbaka och jag cyklade i mina vita cykelbyxor och min fru tyckte jag såg ut som en spagettiförsäljare.

Äntligen vinst




En dörrpost är alltid ett bra fotograferingstillfälle. Man får en ram automatiskt. Hammarby, är verkligen ett sopigt fotbollslag. De har den största publiken, måste dra in massor med stålar och ändå får de aldrig ihop ett lag. Så har det alltid varit.

Sedan undrar jag varför man kallar det ett Söderlag? Hur många söderbor är det i Hammarby? Inte många. Hammarby har så länge jag levt varit ett lag som dels haft en slags kvarterskänsla, förr då Nacka och hans brorsa bodde på Katarina bangata, tex,  sedan har de kallats lirarnas lag. Men vem vill kalla Hammarby för kvarterslag eller lirarnas lag idag? Då måste man nog vara halvblind och icke läskunnig.

Inte för jag bryr mig, men det kom två Hammarbysupportrar och satte sig vid mitt bord då jag fika idag. De var ganska fulla,,,Sööööööder, sluddrade dom. Vad är det med Sööööööder, frågade jag.
Hammarbyyyyyyy, svarade dom.

Suck.

Livet går vidare. Jag tror Bajen spöa Gefle, i alla fall lät det så. Gävle, när fan hade de ett fotbollslag? Däremot har det ju haft fantastiska hockeylirare. Topp of the tops, helt enkelt. Gevalia på tröjorna och Heimo Klockare i buren.





lördag 28 maj 2016

Fotboll o Girot



Det blir mycket sport nu. Polarn gav mig nya cykelbyxor. Vita. Hur fan ska det sluta? Måste skaffa mig knallbruna ben, så kom igen i augusti.

Såg Girot. Vilket race, ofattbart. Då holländarn körde in i snön på bergstoppen och cykeln seglade fyra meter upp i luften, så visste man att man såg världens hårdaste sport. Inte blev det bättre då ryssen körde av vägen på väg ner från berget och jag trodde han var död, men han klarade sig.

Legkov, ryssen, man sett i massor av skidtävlingar är ju dopad. Trist som fan. Såg Real mot Atletico, men fotboll drabbar mig inte längre, tyvärr.

Ja, det blev en öl, hälsade på mina törstiga vänner på krogen. Det var en jävla massa snack om identitet, hen och hin och Gud vet allt. Jag gick hem igen, råkade slå upp Heberlein, läste hennes artikel om skolan och tyckte väl inte att det var något speciellt men folk går bananas. En kritiserade henne för vem hon gift sig med. Herre Gud, vem fan har med det att göra?


Nej, jag tror den här tonen på Fejan är farligare än rasism och annat man tycker illa om, för tonen kommer liksom från folk man vill tycka om eller tror sig tycka om. Jag år blunda hädanefter då jag öppnar fejan, bara lägga in mina grejer och dra därifrån.

Så kan det vara. Det här är en blogg om ingenting, egentligen. Det är fortfarande inte sommar, det är underligt, men så känner man ju varenda år vid den här tiden. Att det är underligt att det inte är sommar. Det är väl en del av Sverige, det här med att det inte är sommar.
















Det gråa




Jag fortsätter med mina Iphonebilder. Måste säga att det var länge sedan jag tappade humöret så mycket som jag gjort denna vår. Uselt väder, politiken vet jag inte var den är, den fotografiska utvecklingen, vart går den osv....

Är det min ålder som inte är så stor, eller är det något annat? Jag känner bara att man vill få veta något som gör en glad, GLAD. Något om att man löst cancern, eller att flyktingarna får åka hem, eller att man får ordning på bostadssituationen, men inte ett skit händer.

Jag tror många känner som jag. Att allt bara är en evig rundgång. Man vaknar, läser tidningen, läser på Fejan och sedan är det som det är,  det vanliga.

Hm, jag tänker tillbaka tjugo år, hur man låg på Långholmen och njöt, sedan tio år, då man åkte dit igen och konstaterade att det gick inte att vara där, för mycket folk, eller i parken, Vita Bergen, blir ju galen då man går dit, överjävligt med folk, var tar oaserna vägen.

Man söker, men jag tror oron finns inom en. Men, jag märker också att man blir allt sämre på att njuta, drömma. Vad är det för oro som driver en och varför driver den en. I mitt fall, att jag vill producera, men varför vill jag producera? För att jag tycker allt jag ser inte kan tillfredsställa mig, för att jag tycker allt jag gör är otillfredsställande, inte dåligt, inte alls, men inte tillräckligt bra, men när blir det tillräckligt bra?

Ställa ut? Vad ska jag ställa ut? Ingenting känns bra eller intressant att ställa ut. Allt är för dåligt och ändå är det bra, men för dåligt.

Fan, vilken jävla blog det här blir då, men man måste försöka komma till botten med vad man saknar och jag vet vad det är. Och det jag saknar är svårt att komma åt, mycket svårt.

Existentiellt. Ja, valen är öppna, men vilka gör man.

Så kan det gå, jag jobbar vidare på min hemliga blogg.


fredag 27 maj 2016

Moving on








Jag inser att jag är alldeles för otålig att inte ha en blogg. Jag jobbar just nu med två bloggar och den andra kommer att släppas i sommar och då har den ca 150 inlägg klara. Wait and see, som man säger.

Just nu testar jag att återgå till att bara plåta med mobilen, Iphone 5 och den klarar ju allt. Skitsnabb motordrift, lätt fem bilder i sekunden, tar ingen plats och klarar krogljus hur enkelt som helst. Jag skrev ut A3bilder, no problem...

Funderar på att sälja min Fuji 100s, för stor, min Ricoh är mycket bättre dessutom och snabbare.

Ja, det var det, annars gör jag som alla andra frilansare, väntar på skattebeskedet.


lördag 21 maj 2016

Jag o Zingo

Vi har en katt som heter Zingo. Han är lika gammal som jag, 67 bast, och har en yngre fjälla på gården som heter Selma. Nu har Selma försvunnit och Zingo deppar. Hon är en riktig snygging och de är bästa kompisar.

Jag trodde inte katter var sådana, men han är genuint orolig, letar efter henne hela tiden. Om han hade varit hund kanske han hade kunnat leda oss fram till den försvunna katten, men vi får se vad som sker.

Plötsligt blev det några jävliga dagar. POLLEN, detta satans skit. Jag har inte känt något förrän igår, var som att braka igenom isen. Shit, nu får man ta det lite soft tills det rätar upp sig igen. Satt annars på fik och kollade på trädgårdar på Medelhavstema och toklängtade efter att dra tillbaka till Naxos.
Fick också en idé om att göra en sådan där lyxbok om att bo i Grekland, ni vet sådant där som säljer och är snyggt dyrt.

Annars är väl det roliga att Strömholm får ett eget minimuseum på Mindepartementet. Då har både han och Sune J ett museum som arbetar med deras livsverk.
Fint.
Det enda som stör mig och det stör mig jävligt rejält är att ingen av de sk stora och rika institutionerna i stan har lyckats göra något liknande, något som genomlyser svensk fotografi. Fattar man inte vikten av det hela? Det är ju livsviktigt att kunna gå och se på svensk fotografi, gammal som ny.

Bedrövligt. just den grejen och den nya, sk bildbehandlingen, inom gatufotografin, där man drar i spakarna så alla ser ut som bedagade horor eller gubbar i sista cancerstadiet, är det som hela tiden ger mig lust att lägga ner det här med fotografi.

Jag har startat upp en ny blogg, men när jag ska släppa den vet jag inte.  Före eller efter sommaren, vi får se.

måndag 16 maj 2016

Boys in the hood

Man kan väl säga att fotografiet fick sig en rejäl dödsstöt då det visade sig att Steve McCurry kört hårt med photoshop. Man blir faktiskt lite småförbannad då man ser hur han farit fram. Man kan väl också säga att han på ålderns höst lyckades rasera allt han byggt upp.

Den är en tunn linje mellan att vara trovärdig och helt körd. Sedan finns det ju allt det här andra, som jag inte fattar ett skit av, men det tar vi en annan vecka.

fredag 13 maj 2016

Girot

Girot har startat. Nibali verkar inte vara på hugget, inte heller Valverde och tyvärr ligger doparen Zakarin väldigt bra till. Det är trist då man med egna ögon kan se att folk dopat sig och ändå åker de inte fast. Lance Armstrong dopingtestades runt 500 ggr o åkte inte fast.
Nu snackar man om att majoriteten av det ryska vinteroslaget var dopat i Sotji 2014. Tyvärr åker folk inte fast på testerna utan det mesta kommer senare genom att folk erkänner att de var dopade då de höll på som mest i karriären.

Nåja, jag säger som jag brukar säga: Det är vinden och lusten som räknas.

Annars råkade jag cykla genom stan och kollade på allt till det här schlagerevenemanget. Hur kan någon tro att det kommer att gynna Stockholm? Fult som fan, värre än Vattenfestivalen på sin tid. Tänk själva, kommer ni ihåg någon schlagerfestival ni sett på tvn? Säg att det var i Dublin? Blev ni extra tända att åka till Dublin efter att ha schlagerfinalen där?

Nej, tänkte väl det.

onsdag 11 maj 2016

Mallorca

Jag var på Mallorca, hade bara mobilen med mig. Detta Mallorca som var min favoritvinterö då jag härjade i Barcelona i mitten av sjuttiotalet.

Jag var i Port Polencia, väldigt gamla människor som vandrade på gatorna där, men ändå, en skön stämning.

Jag skriver lite här nu för att väcka upp er lite, för att få er att så småningom hålla koll på vad som sker här, för något kommer att ske.

Annars funderar jag mest på vad Landskrona ska erbjuda på sin fotofestival i sommar?

tisdag 10 maj 2016

Vacchi dök upp.

Skulle köpa ekrar på Bianchi, hängde med Paolo, the Boss och satt och leta ekrar på nätet. Dyra saker, 200 spänn styck för ett par Champaekrar till Eurushjul.

Vi kollade Kittels överlägsna spurt i förrgår och Vacchi dök upp, ville göra en podd i Bianchis lokaler.
Why not? Jag cykla hem, kolla på spektaklet med Schlagerfestivalen. Fatta inte vad det gick ut på, men mina svindyra ekrar kändes billiga i förhållande till uppställningen för spektaklet.

måndag 9 maj 2016

Friends and memories







Loneliness does not come from having no people about one, but from being unable to communicate the things that seem important to oneself, or from holding certain views which others find inadmissible.

Carl Jung: Memories, Dreams, Reflections, p. 356

Är du intresserad av att utveckla din fotografi? Har du ett projekt på gång som du vill bolla med mig i ett år? Eller har du planer på att genomföra ett projekt, kanske ställa ut, kanske göra bok?

Är du intresserad av att utveckla din fotografiska stil, gatufoto, fotografi i allmänhet, så kanske du ska anmäla dig till ett ettårigt mentorskap.

Jag har kört dessa ett års mentorskap nu i några år och det är fantastiskt roligt att få följa en fotografs utveckling.

Jag finns där för dig i ett år. Någon att ständigt visa bilderna för, några gånger per år träffs alla i gruppen, några gånger träffs vi enskilt. Du bestämmer nivån på det hela. Det handlar om hur mycket du vill arbeta.

Priset är 13 000 kr för ett år och sista anmälningsdag är 1 maj.

Vill du veta mer,  kontakta mickeberg@hotmail.com
Vi hyr ut vårt sommarhus på Naxos, ledigt i 23 juli till 30 juli  och  6 aug  till 15 aug.
Se länk http://www.monitsia.blogspot.se