tisdag 28 juni 2016

Mentorskap, ett år.








Det börjar bli dags att dra igång mitt Mentorskap och min årsworkshop. Är du intresserad av att delta i en årsworskshop/mentorskap, där vi träffs några gånger om år och har stadig kontakt över internet? Vi arbetar med dina bilder helst ett projekt, eller flera. Vi avslutar det hela med en utställning tillsammans. 
Mentorskapet bygger på att du är driven och vill arbeta, känner att du har något du vill utveckla och visa andra. Priset är 12000 kr för ett år. Vi börjar 1 okt.
Intresserad: Kontakta  mickeberg@hotmail.com

söndag 26 juni 2016

Ett hus en mobil och en stol

Hur svårt ska det vara? Sitter på en stol och ser bilden, tar fram mobilen. Skulle behöva en decimeter ovanför taket på huset för att det ska bli perfekt. Går inte, väggen tar emot. Går  in o hämtar Ricohn med 28 mm, blir samma utsnitt som mobilen,aha, så det är 28 mm på båda. Trodde jag inte.

Får bli som det blir. Tar bilden med mobilen, ett varv i Silver efex och ut med den. Ja, det var det.

Bilder handlar om att ta det som det kommer, gestalta ögonblicket.
Det är en vacker morgon på Naxos, efter en vecka av tokvärme, typ 33 grader på morgonen i skuggan så är det perfekta 27 grader nu, klockan halv tio. Ett gäng getter passerar med sina bjällror på berget och vinden slår in då och då med en skön bris.

Jag ska ner till färjan och möta en del workshopsdeltagare. På måndag kör vi igång. Jag kan på samma gång göra reklam för min årsworkshop som startar i oktober,,finns plats kvar, en plats kvar,,kontakta mig på mickeberg@hotmailcom om ni vill veta mer,

lördag 25 juni 2016

https://mickebergretro.wordpress.com/page/9/

Om och av mig.

Summer in the city

Det är mycket jag liksom inte fattar. En av grejerna är den här upprördheten över engelsmännens val att gå ur EU. Om dom inte vill vara med där så är det väl deras grej. Vi verkar ju inte heller så intresserade. En del får det att låta som deras personliga liv går under just nu och sedan kan man ju undra över hur bra EU skötte flyktingfrågan, detta fantastiska samarbete som mest bestod i att de flesta länderna sket i allt och stängde sina gränser.

Ja, inte bryr jag mig i alla fall. Inte heller bryr jag mig om forbollen och Zlatan och Isaksson och Kjellström. Zlatan har fått hybris, Isaksson fattar jag itne hur han kan vara förstemålvakt. Han kan ju knappt pricka bollen med fötterna och Kjellström har inte gjort en bra landskamp på flera år. Det är som med fotografin. In med nya namn. De gamla har gjort sitt. Tack för den tiden.

Ja, egentligen bryr jag mig inte heller om den här texten. Den skrivs medan tvättmaskinen går och jag sitter och somnar på siestan och det är ju inget läge där man bryr sig heller.

torsdag 23 juni 2016

Intet nytt under solen

http://leica-oskar-barnack-preis.de/bildstrecken-finalisten/2016/max-pinckers.html

Länken ovan går till Leicaprisets finalister. Jag sökte också men kom ingenstans vilket kanske var lite väntat då man ser de här finalisterna.

Det är bra bilder, samtidigt som man enkelt kan konstatera att inom fotografin finns inte mycket nytt under solen. Hur ställer man sig till det? Att man helt enkelt fortsätter att göra sina egna bilder på sitt bästa möjliga sätt. Inom fotografin verkar det inte finnas något gammalt eller nytt. Det finns trender så klart och de är oftast vad det är.

Det är som med romanskrivandet. Det finns bara ett sätt. Berätta din historia så bra du kan.

Hej då...

Alla lämnade mig på samma gång. CK Obscura, cykelklubben, Zlatan o co, polarn från Mili och ensam blir jag kvar. Det tar bara någon dag så drar jag igång min workshop på Naxos. Vad man ska kalla den? Inte vet jag? En workshop i alla uttrycka sig i bild och text kanske. Det här med gatufoto vågar man ju knappt tänka på längre. Det verkar ha hamnat på bordet hos ideologerna. Hos dom som har behov av att katalogisera.

I går gav jag bort två bilder till en polare, men på vägen till rammakaren så tyckte han plötsligt att den ena gillade han inte och gav i sin tur bort den till en kypare på Paralian. Det är så det ska gå till. Ur hand i mun.
Annars så fortsätter jag att plåta med mobilen. Det går ju riktigt bra.

fredag 17 juni 2016

Mountains







Sea Jet

Cornelius dansar samba med mig på gården. 36 grader läser jag på termometern. Jag dansar, kysser min dam, kysser henne igen. Hon går på Katarina bangata och har lurarna på sig. Städar. 
Jag tar några danssteg till hennes ljuva kropp. Bergen lockar, havet lockar. På båten satt den trötta pappan och barnen spelade ihjäl sig på nätet. SeaJet taxade in i Tinos, flöt in i Mykonos. På kajen stod två själar och pappan såg blek ut.Han följde med mig ut på däck, Seajet slog ett varv, vände aktern mot Mykonos väderkvarnar, full gas och rollsroycemotorerna gick igång. Ett skalv i plåten och vi var på väg igen. Paros, detta Paros, sedan rundningen av Paros, svart natt, svart natt kysser alla blöta läppar. Cornelius dansar samba. 36 grader i skuggan. Jag klev på en huggorm. Jag är stenhård och ormen fick skaffa nya gaddar om man säger så. 
Cornelius, snackar om de grå morgnarna. Vi taxade in i Naxos, Stelida, den trötta pappan vinkade adjö, jag kramade om min polare greken i hamnen, men vad fan, han säger Ciao till mig, en skäggig italienare, och strax efter får jag krama min grekiska vän. Varför ser alla ut som varandra nuförtiden? Nåja, en kram för mycket skadar inte.
Värmen är cool, den tar, jag är snygg, ser ut som en spaggetihandlare, säger min fru. När vi kör in i Chalki applåder fransmännen. En seger för sverige och mina vita cykelbyxor. Den trötta pappan är idag på Amorgos. Jag önskar lycka till.

tisdag 14 juni 2016

Poddar och annat

Grekland 32 grader. Ganska varmt. Såg fotbollen, gick och diskade istället, ett vrål och vi gjorde mål, kollade på reprisen. Ett irländskt självmål. Tror jag aldrig sett ett sämre landslag än det svenska i år. Ingenting går och alla pass går fel osv,,,synd om grabbarna.

SAS ids man ju inte ens kommentera. Snacka om lyxputtar.

Poddar, det är poddar överallt. Är det någon som lyssnar på dom. Ser att tex Fotosidan har några poddar,men aldrig att någon kommenterar dom osv. Jag har försökt lyssna, men det är inte som att se på tv, inte heller som att lyssna på radio. Jag kommer aldrig igenom en podd.

Det är kanske synd? Nu har jag två bloggar, den här och sedan den jag gjorde med retrogrejerna häromdagen och en hemlig jag jobbar på. Jag försöker samla upp mina texter samtidigt som jag ska försöka göra nytt.

Cykelgänget kommer till Naxos, de fick ta nattåget till Köpenhamn för egna pengar för att komma iväg till ön. Själv fick jag köpa nya biljetter för några tusenlappar för piloterna höll på jävlas och flyga över Munchen.

Så kan det vara när det krånglar. Nu önskar jag mig lite kontinuitet, cykla på morgonen, lunch, siesta, skriva, gå till Chali kafé, umgås och sedan sova. I alla fall fram till oktober då jag sätter mina fötter på svensk mark igen.

lördag 11 juni 2016

Man kanske skulle skriva nåt?



Jag måste säga att jag är förbannat irriterad idag. På SAS jävla piloter. Vilket jävla pack. De tjänar mellan 78 och 100 000 kr i månaden och har ett glidarjobb och ändå ska det jävlas med hur mycket folk som helst för några extra kronor. Avskyr sådana typer.
Jävla pack och inget annat är vad dom är.

Nästa grej som retar mig till vansinne är de här som sitter i timmar i sina snygga kostymer och snackar skit före matcherna. Suck, varför?

Den tredje grejen som retar gallan ur mig är fotbollssupportrarna. Nu slåss man för tredje dagen i rad och två stycken ligger och svävar mellan liv och död. Vad är det för fel på män? Kolla en hästtävling med femtio tusen åskådare, slåss man, eller en karateturnering med med  femtio tusen pers på läktarn i Japan, slåss man? Nej, det är bara det här puckade fotbollshulliganerna som håller på.

Ja, det var det. Trevlig helg.

Mike the bikebilder

http://mickeberg.wix.com/mickebergphoto
https://mickebergretro.wordpress.com
http://monitsia.blogspot.se
http://mickebergphoto5.blogspot.se

fredag 10 juni 2016

Mickebergretroblog

Mickebergretroblog

VINTERSOMMAR

Det är spännande med de här protestmötena som sker på nätterna i Frankrike. De sprider sig och myndigheterna vet inte riktigt hur de ska hantera det hela. Annars kollade jag på ett klipp då Trump intervjuas av en CNNreporter om sitt uttalande om rådmannen som hade mexikanskt ursprung tillbaka i släkten. Då, under den intervjun, inser man ju att karln är helt störd. Och på samma sätt måste det ju vara med folk som gillar Trump.
Vad är det de inte ser?

Samma sak hemma här. I och för sig anser jag ju att folk som kollar på Schlagerfestivalen har en skruv lös, upplever man inte att musiken är totalt hopplös och hela upplägget direkt knäppt, men det går ju att försvaras med att den egentligen bara är för snälla människor.

Däremot är jag lite bekymrad för Zlatan. Jag har stor respekt för hans kunnande, men nu verkar han ha tappat fattningen. Hans avsked från PSG var ju vidrigt och nu blir han allt mer självgod, verkar tro han är Napoleon. Han ska nog passa sig innan han får publiken emot sig.

Jag ligger i sängen och skriver detta. Morgonen är 0800 och man konstaterar att det är tio grader. Det var ju fan bättre väder i januari.

En annan sak jag funderar över är Fotografiska. Dom gör sina utställningar men det känns som hypen gått över, som om det inte betyder något att ställa ut där. Det har infunnit sig någon slags likgiltighet och nu är frågan vilken aktör som ska lyfta fotografiet i Sverige igen. Jag vet precis vad som behövs göras och det är ett ställe med enbart svensk fotografi, med några rum för de svenska klassikerna och något rum där man kontinuerligt visar ny, ung svensk fotografi. Till det ska det byggas upp en stor samling och det ska finnas bok och referensbibliotek, föredrag och festivaler.

Nog om det.

torsdag 9 juni 2016

Man kan tänka sig hösten

Jag börjar bli en pendlare. På väg till Naxos. Sofia skickar bilder då hon ligger på beachen i Alykio. Det är hon som driver kaféet. Dags att återvända.

Jag har en bok att göra. Boken om mitt liv, till mina barn. Jag ska göra den som en berättelse för mina barn. Det blir också en historiebok. Sedan ska jag göra två om Naxos, ja, det blir intressant att se till hösten.

Det jag skrev om min mamma gick som spjutet på Facebook. Jag prickade rätt och där finns en publik.

Jag ska göra böcker. Jag vill göra böcker. Jag ska göra en bok med mina livsavgörande historier. Det som betytt mest för mig. Vad det gäller fotografin så var den första avgörande grejen att jag blev upptagen i bildarkivet Mira. Det var ett högklassigt erkännande. Det andra var då jag fick garanterad författarpenning. Det var det ultimata erkännandet, att man dög, hade gjort något.

Efter det har det väl inte varit något speciellt, man har gnetat på. Min utställning på Nordiska 2000 var viktig, Lennart af Petersen och Sune Jonssonpriset var också viktiga, likaså Nöjesguiden och Stockholms stads hederspris. Alla stipendier handlar för mig om att jag dög, har gjort något. Att jag bara inte har jobbat och ingen brytt sig.

Det är i och för sig den känslan jag alltid har. Att jag inte når fram, men fotografer når inte fram, sorry to say. Jag kan tänka på författare som jag gillar. Finns det någon författare idag som jag gillar, som påverkar mig. Nej, ingen svensk i alla fall. Mankell var nog den siste. Jag ska inte nämna några namn, men jag har läst massor med böcker på slutet av svenska författare och ingen har påverkat mig. Den svenska bok som påverkat mig mest är en om trädgårdskonst på Mallis, men sedan läste jag en amerikansk och sedan en sydafrikansk deckarförfattare och båda var helt enormt bra. Vad fan, vad har hänt?

onsdag 8 juni 2016

Historien om min mamma.


Min mamma hette Saga. Hon dog alldeles för ung. Femtio år, ganska hårda år. Hon fick mig då hon var 18 och jag kom ut en månad för tidigt. Två kilo. 1949. Det var ingen lek. Inte heller hade jag någon far. Min mamma nekade honom att träffa mig.

Under graviditeten blev min mor förskjuten av sin far. När jag föddes skedde något. Jag blev släktens
älskling. När vi reste från Lycksele för att åka till Skeppsholmen grät alla och alla kom efter till Markan där flottans personal åt sin mat.

På bilden ser man min lillebror, tre år yngre, som mamma fick med Bertil,vilket med tiden ledde  till att vi flyttade till Sundsvall. På bilden är också Kristin, min mosters dotter.

Man ser flaggstången. I dessa tider då alla har en dator kan det kännas märkligt att jag ägnade timmar åt att försöka klättra upp i flaggstången. Men så var det. Vi klättrade, jag klättrade, vi klassklättrade.

Jag blev den förste i släkten att ta studenten, 1969, min far dog året efter, femtio år, men han var så lycklig över att jag lyckats med det han drömt om: utbildat mig.

Jag växte upp i en fantastisk släkt, massor med kärlek och starka kvinnor, men mamma var den som inte orkade. Idag hade hon överlevt, men på femtio och sextiotalet fanns det ingen nåd för kvinnor med svaga nerver. Elschock var alternativet.Min mamma blev sig aldrig lik och varför hon inte orkade? Jag tror hon inte levde det liv hon ville leva. Det kan vara värt för unga kvinnor idag att tänka. Vikten av att ta sig rätten att leva ett eget liv. Mamma var konstnärligt lagd men hur skulle hon kunna göra nåt sånt med två barn och ett hårt arbetsliv, dag och natt, för att spara ihop till den lilla skoaffär som hon och Bertil till slut fick ihop. Mamma blev femtio år.

Om någon frågar mig vad jag tycker om det så kan jag väl säga att det påverkat mig hela livet, från jag var tolv år. Kämpandet, glädjen, orättvisan, klasskampen, rätten till att få leva sitt eget liv. Jaghar gått en lång väg i mitt liv, men jag är bara en i stafettlaget. Min släkt, min mamma, min styvpappa, alla som gjorde det tunga jobbet. Jag är otroligt stolt över mina föräldrar men jag kan känna en saknad och sorg över att de aldrig fick följa med i mitt liv och träffa mina barn.

Markan, Skeppsholmen 1954

Vi bodde på ovanvåningen. På undervåningen var Markan, där beväringarna i Flottan åt sin mat. Moster Maja, Mormor och mamma och tvillingarna Kurt o Allan. Jag misstänker att jag låg och sov eftersom jag inte är med på bilden. Borde vara kring 1954. Idag bor bokförlaget Max ström i lokalerna.

måndag 6 juni 2016

Årets naturbild??

Okej, det är väl lika bra att ta till storsläggan på en gång. Den bild som vann Årets naturbild är ingen naturbild. Det är ett fotografiskt collage som har väldigt lite med fotografi att göra. Det är en annan kulturyttring som delvis jobbar med befintliga bilder.

I den klassen, collageklassen, eller photoshopklassen, är det en bra bild. Killen är förbannat duktig om man gillar sådant.

Ta bara McCurry, som nu börjar svänga och kalla sig någonting som inte är dokumentärfotograf. Konstigt, han har ju i 35 år kallat sig photojournalist. Nu erkänner han att han manipulerat sina bilder. Bra, men vad fan, säg till innan så man kan avstå från att titta på skiten. Jag kollar bara på McCurrys bilder för jag tror de är dokumentära. Fick jag veta att han arrat allt, eller plockat bort det som inte behagar honom i bilden i PS så hade jag inte gett hans bilder fem sekunder.

Dousineau har ju en märklig meritlista. Först har vi hans fina bilder från förorten, inte alls så expressiva osv, men ärliga, men de har inte väckt samma uppmärksamhet som hans arrade bilder, typ Kyssen, som jag länge trodde var ett fotografiskt mästerverk. När jag fick veta att den var arrad blev hans fotografi aska.

Tänk om någon skulle bevisa att Bressons alla bilder vara arrade? I alla år man suttit och suktat över hans fenomenala förmåga att i en 125del sätta ett masterpiece. Va, har han bett dom ställa sig där, tre gånger om dessutom,,,,,

Allt blir aska om man ljuger,,,ja, tillbaka till den arrade bilden som vinner Årets naturfoto. Helt kört, en begåvad photoshoppare vinner fel klass och alla förlorar på det. Jag ser vinnaren som en konstnär som arbetar med bild. Hans verk är inte fotografi, bilderna är inte naturfoto.

Så, en storm i vattenglas givetvis. Precis som det mesta med dagens fotografi. Läste just en lång artikel om en fotograf jag gillar och en människa jag gillar men hela artikeln var en patetisk produktreklam. Det är också typiskt dagens fotografi. Oförmågan att  vara trovärdig och oförmågan att dra en rågång mellan reklam och journalistik och tyvärr är det alldeles för ofta ett gäng redaktörer som om och om igen gör samma misstag.

söndag 5 juni 2016

Bilder och historier







Suffragetterna

Såg filmen Suffragetterna igår. Fantastisk film om kampen för kvinnlig rösträtt. Märkligt nog gjorde vi det den 4 juni, samma dag som en av de kvinnliga kämparna kastade sig framför en häst och dog 1913. Blev martyr och samtidigt kom vändningen för kvinnokampen i England.

Suffragetterna, var till skillnad från den svenska kvinnorörelsen, betydligt mer aggressiv, troligtvis för den var mer klassinriktad, hade en större arbetarklass och kom ju också till resultat, kvinnlig rösträtt, före den svenska grenen.

Det är en fantastisk film, jag har så många jämförelser, min mammas kamp som ung mor, eller systrarna jag känner på Naxos, eller Etas, IRAs eller ANC kamp. Det är helt klart att i vissa lägen kommer man inte ifrån våld om man ska komma någonstans. ANC är väl det svenskar känner bäst till.

Det var också intressant se hur suffragetterna matvägrade i fängelset, precis som Gandhi eller IRAs kämpar. Det var också intressant att se hur man höll sig till kärnfrågan, rösträtt, som egentligen är samma sak som jämlikhet mellan man och kvinna.

Som man och människa kan man inte annat än tacka dessa kvinnor för deras kamp, samtidigt som vi, män och kvinnor, måste fortsätta att kämpa för det som är kärnfrågan. Ett jämlikt samhälle, fritt från fördomar, rasism och könsförtryck.

Se filmen bara. Ni kommer att bli påverkade.

lördag 4 juni 2016

Lördag




Ibland gör det ont i kroppen

Ibland tar det emot, man känner sig utanför. Läser ii DN om boken I love Dick. Jag läste den igår och jag är väl en hopplös läsare, tyckte den var hur tråkig som helst. Däremot är alla intervjuer med författarinnan intressanta, vi har många beröringspunkter hon och jag, men boken tråkade ut mig rejält. Det gör mig deppig att jag aldrig tycker som andra, att tex Lena Andersson eller Knausgård mfl är skitbra. Jag blir bara uttråkad av sådan taggtrådsintellektuell litteratur.

Auktoriteter? Klart de behövs, klart föräldrar måste vara auktoritära ibland. Någon måste ju bestämma åt sina barn. Jag blir galen på folk som står med småungar och barnen ska välja något som de inte ens vet vad det är de ska välja. Fattar man inte att det kan vara en lättnad i livet för ett barn om föräldern bestämmer något?

Jag minns när jag skulle plåta på Södermalmsskolan för en hel del år sedan. jag var där en vecka eller mer och det var fan det mest deprimerande jag varit med om. Så många ungar som sket i allt och så många meningslösa bråk det var, tex mobiler i klassrummet, eller komma en kvart för sent till lektionen eller.... sådan där saker som man skulle kunna lösa på tre minuter..mobilförbud, noll acceptans av försening osv,,

jaja, man är väl en gammal stöt, trevlig helg.




fredag 3 juni 2016

I gryningen

Det blev en bra dag. Två mil hemifrån gick kedjan av, gled ner i diket som en svart orm. Jag sänkte sadeln till barnnivå och satt sedan och sparkpendlade mig tillbaka till fiket och verkstan. Sedan köpte jag I love Dick, en bok som blivit omtalad, skulle vara feministiskt frimodig och härlig och sånt gillar jag. Tyvärr var den bara tjatig och jag blev klart besviken.

Efter det följde jag med frugan till kolonin, åt gott, drack en pilsner och såg på molnen som långsamt svartnade medan en vattenmoppe väsnades på fjärden.

Skön dag


Ett tag var jag rockfotograf. Jag gillade inte att plåta artisterna på scen, kändes meningslöst, mer bakom scen osv, livet. Det var en Leica med 35 och 21 mm och en Nikon med deras fantastiska 180 mm som var mina verktyg.

torsdag 2 juni 2016

Two pics


Två bilder från mina resor. Den första från Indien, Kashmir. Jag hade bara en färgrulle med mig och man fick förvalta den med försiktighet. 36 rutor, räckte i tre dagar innan filmen tog slut.

Den andra bilden, tjurfäktning i Pamplona, eller om det nu var Barcelona. En het söndag, minns ännu hur man gick in i skuggan, klev ut på läktaren och såg den rödfärgade sanden där tjurarna skulle blöda. I Barcelona kom jag med tiden att äta ofta på tjurfäktarrestaurangen på Ramblan.
Det fanns ett inre rum på restaurangen och innan jag hade lämnat Barcelona hade jag en plats i det inre rummet.

onsdag 1 juni 2016

Kashmir


 Mitt indiska äventyr, som var en massa annat än Indien, Iran, Grekland, Turkiet, Afghanistan osv,,det tog aldrig slut och jag hade en tanke på att göra nåt bra. Det blev ganska dåligt alltihopa eftersom jag framkallade filmerna fel. Allt blev tjockt och mycket överframkallat.

Jag tog en rulle färgfilm och det var den jag kunde sälja till en facktidning och jag vill minnas att betalningen från facktidningen täckte hälften av kostnaderna för en flera månader lång resa.



Srinagar

Jag låg och halvdog i Srinagar. En mördande sjukdom som inte ville ge sig. När jag kom till Srinagar i Kashmir i norra Indien tog jag en spruta eldvatten och det kostade på. Slutade mer eller mindre att andas i några dygn, sedan blev det bättre.

Vi bodde på husbåt, Himalaya låg som en hägring i horisonten. När jag kom på benen åkte vi vidare genom öknar, i bussar, som hela tiden skapade hägringar och märklig hemlängtan.