Man kan tänka sig hösten

Jag börjar bli en pendlare. På väg till Naxos. Sofia skickar bilder då hon ligger på beachen i Alykio. Det är hon som driver kaféet. Dags att återvända.

Jag har en bok att göra. Boken om mitt liv, till mina barn. Jag ska göra den som en berättelse för mina barn. Det blir också en historiebok. Sedan ska jag göra två om Naxos, ja, det blir intressant att se till hösten.

Det jag skrev om min mamma gick som spjutet på Facebook. Jag prickade rätt och där finns en publik.

Jag ska göra böcker. Jag vill göra böcker. Jag ska göra en bok med mina livsavgörande historier. Det som betytt mest för mig. Vad det gäller fotografin så var den första avgörande grejen att jag blev upptagen i bildarkivet Mira. Det var ett högklassigt erkännande. Det andra var då jag fick garanterad författarpenning. Det var det ultimata erkännandet, att man dög, hade gjort något.

Efter det har det väl inte varit något speciellt, man har gnetat på. Min utställning på Nordiska 2000 var viktig, Lennart af Petersen och Sune Jonssonpriset var också viktiga, likaså Nöjesguiden och Stockholms stads hederspris. Alla stipendier handlar för mig om att jag dög, har gjort något. Att jag bara inte har jobbat och ingen brytt sig.

Det är i och för sig den känslan jag alltid har. Att jag inte når fram, men fotografer når inte fram, sorry to say. Jag kan tänka på författare som jag gillar. Finns det någon författare idag som jag gillar, som påverkar mig. Nej, ingen svensk i alla fall. Mankell var nog den siste. Jag ska inte nämna några namn, men jag har läst massor med böcker på slutet av svenska författare och ingen har påverkat mig. Den svenska bok som påverkat mig mest är en om trädgårdskonst på Mallis, men sedan läste jag en amerikansk och sedan en sydafrikansk deckarförfattare och båda var helt enormt bra. Vad fan, vad har hänt?

Populära inlägg