måndag 31 oktober 2016

Dance me

Det lilla kaféet är bullrigt, men överallt sitter det människor djupt försjunka i det nya, moderna. Maskinparken väser knappt. Det är ett äpple på nästan varje dator som är uppe på ett bord och det är många datorer och många äpplen.

Vid ett bord sitter det tre män som för mer buller än alla andra tillsammans. Joseph Rodriguez, Håkan Elofsson och Berg. De snackar om gammal och nytt, bryggan mellan det gamla och det nya. Håkan beskriver det som att det går tio tåg på en gång från stationen. Vilket ska man ta?

De visar varandra arbeten, har knappt setts på femton år, sporadiskt. Joe drog till USA och Berg försvann till snön och Elofsson till Skåne. Nu skjuter de arbeten mellan varandra.

Det är som förr, högljutt. Joe visar sina gamla bilder i ny form, söker blanda gammalt och nytt. Berg visar en bok gjord med telefonen och Elofsson sitt mästerverk Dance me.

Dance me, en fantastisk bok som Berg såg på den tiden då de delade labb på Skånegatan. Då var det skärvor av det som skulle bli en bok. Tango, tjurfäktning, Latinamerika… det tog sin tid, kanske 25 år, kanske mer, men nu är det bok. En helt annorlunda bok, en mjuk bok. De svartvita kopiorna smyger in som en dimma över bukten då man läser sidorna. Det är en fantastisk gråskala, men ändå med tryck. Tango, mörkt men ljust.

Dance me är en bok som folk som är intresserad av liv måste köpa, men också den som gillar mjuk, svartvit kopiering Det är en bok som är upside down, så omodern att den är ultramodern.

De tre männen är också omoderna, upside down, men de nekar finna sig i sitt öde. De bullrar på och kaféet lyssnar någonstans. Det gäller att envisas, det gäller att tro. På något. 


Så mörknat det utanför fönstren och bilderna i Dance  me glider långsamt omkring i kaféet och i våra kroppar. 

söndag 30 oktober 2016

Dexter Gordon o Ben Webster

Såg den underbara filmen och Dexter Gordon och Ben Webster. I filmen finns Klaus Albrechtsen, tecknaren. Jag har en fin teckning i min lägenhet från honom. Han hyrde min lya på Erstagatan och lämnade en fin teckning som tack. Jag gläds ofta över den.

När jag bodde i Lund åkte jag över till Köpenhamn och Montmartre och plåtade i den mörka lokalen. Jag såg Dexter Gordon och han var ju ganska packad och det gav inte så mycket avtryck i min värld. Det är i alla fall en väldigt fin film och Gordon o Webster. Ömsint och allvarlig.

lördag 29 oktober 2016

Days goes bye

Besöker det fina Nordiska och sedan Moderna och därefter Mindepartementet och därefter cyklar jag till Söder. Önskar jag verkligen var som alla andra, som gillar att gå på museer. Det enda museer skapar hos mig och alltid har skapat är ångest. Troligtvis har jag torgskräck, eller något sådant.

Mina första galleribesök som tjugoåring, från arbetarklass, var starkt ångestladdade. Jag kände mig aldrig hemma, aldrig. Och så har det fortsatt. Det finns en smärta i det, att se hur andra trivs på museer, verkligen älskar att vara där och så en annan som bara vill komma därifrån så fort som möjligt.

De enda gångerna jag trivs på museer eller konsthallar är när jag själv ställer ut. All annan tid vill jag vara därifrån, i en kaféstol, i nära samspråk med någon. Jag vet att folk som reser utomlands eller någon annanstans, alltid ska se och söka upp, konsthallar, gamla byggnader, historien. Jag står inte ut med det. Jag har sett det mesta men jag har sett det med smärta, utan njutning.

För mig är ett museum kaféet, inte konsten och det fattar ju vem som helst att det är ett idiotiskt uttalande, så mycket bra konst som det finns.

Så är det, så får man ta det, och troligtvis kommer det att fortsätta på samma sätt.


Poste restante

Jag skrev att Steidl var inblandad i Poste restanteboken. Det var helt fel, ber om ursäkt för det. Joakim gav mig alla fakta.

"Nej,  bara originalprintar på väggarna. Alla 26 i svarta ramar o några till är tryckoriginal fr 1967! Landergren!!!
Patric Leo har gjort layouten så den nya Poste restante ska se precis likadan ut som den gamla varianten.
Vi scannade neg till kopior som var för sotiga. Håkan på Crimson har en fin o billig metod.
Jag var i Riga 2 dar vid intaget och tvingade tryckarna att lägga på svart.
Fint tryckeri!!
Art and Theory ska distribuera.

Utställningen ramades av mig o Jakob. 
Jag hade en massa ramar från Moderna 1986 som jag tyckte passade bra. Slitna vintageramar är skönt. Alla de printarna kommer från Modernautst.
Och några stora är från Hasselbladsutst."

Sedan är det viktigt att veta att Joakim och hans bror Jakob stått för hela arrangemanget och satsat allt själva. Nu när ni vet fakta bakom boken och utställningen så blir det ännu intressantare att se den. Det är lärorikt och otroligt starkt jobbat, så gå och köp boken och se den fenomenala utställningen.

fredag 28 oktober 2016

Ramar

Jag sitter med en polare som bor i Paris. Vi sitter på en bänk och bredvid oss sitter en man som ser trevlig ut. Vi är på fotovernissage.
Plötsligt vänder sig den glasögonprydde mannen till mig och frågar.
- Var köper du dina ramar?
Jag börjar en kort utläggning om att jag gillar Galleri x och deras svarta plåtramar med glas.
- Var ligger den affären, frågar mannen?
- Jag brukar handla i Globen, annars om det är många på nätet.
- På nätet, säger han och ser konstig ut.
Det blir tyst några sekunder och sedan pekar han på mina glasögon.
- Vi har samma sort, vart har du köpt dom? Och vad betalade du?
- 1500 kr, säger jag och jag köpte dom på Götgatan, mitt emot Skrapan.
- 1500 kr, säger han. Det är ju otroligt billigt. De ville ha 7000 kr för mina ramar.
Han visar att en skalm gått av på hans snygga glasögon.
Nu ramlar poletten ner.
- Dom har bra ramar där, gå inte till Globen, utan köp dina ramar mitt emot Skrapan. Jag fick två par glasögon för 3000 kr en gång. Jag tror dom har samma ramar som du behöver. Det heter inte Galleri x där, utan nåt på Synsam eller så,,,

En kväll på Ralf


En märklig kväll på Ralf. Gamla gropen, utställningslokalen är i gamla Gropen på Hornsgatan. En gång i tiden var det röda soffor, röda bekväma soffor där jag sjönk ner i ett hörn, oftast på lördagar eller söndagar, åt en god kötträtt. Det var så det var på sjuttiotalet. Man gick ut och åt en kötträtt på lördagen, till lunchen.
Det var långt innan det vegetariska och brunchen var uppfunnen. Jag tyckte om det. Gropen var ett av ställena. De andra var Rosenmaria på Rosenlundsgatan med sin jugoslaviska biffstek och Lilla Maria, som verkligen var lilla Maria på Mariatorget. Fyra bord kanske i en lokal som såg ut som ett L.

Jag är på Gropen, det som numera heter nåt svårt på Marie Leveau eller nåt liknande. För mig är det Gropen. De röda sofforna är borta men på väggarna hänger Linda Nyboms bilder, en ovanligt kompetent utställning. Jag är ingen som bedömer bilder, men efter 50 år i branschen kan jag säga att hon har en grundton, det flaxar inte. Hon är som en skicklig basist som bygger bilderna innifrån och ut. Hon är trygg på väggen helt enkelt. Hon är både dekorativ och äger en slags förtröstan. Man blir mild till sinnes av det gröngrå i hennes bildbotten.

Jag hamnar i ett hörn. Elofsson, min gamle vapendragare, som precis gett ut en bok med dans. Jag skulle nog säga lust, Dance with me, gör mig sällskap. Det är en fin bok, han skulle ha platsat i det röda sofforna på sjuttiotalet. I princip skulle sofforna varit som gjorda för honom och mig. Sofforna var för dansmän, de som dansar en stilla tango på lördagsnatten. Tyvärr var han väl kvar i Kungsbacka då jag satt i soffan på gamla Gropen, men man kan säga att han tagit igen det han förlorade en gång i tiden.

Jag pratar med Cato Lein och Lotte Johansson, länge, om bilder av sex och kärlek. Det är sånt som inte går att beskriva, men Cato blir ombedd, eller ser till att bli bedd, att fotografera de nakna.
Jag har aldrig blivit ombedd att fotografera någonting, någonsin.
Jag bara följer livet, när ljuset faller rätt och kärleken står på rätt sida i rummet, knäpps bilden. För mig är det en fråga om att knäppa när vilan uppkommer. För Cato att knäppa före vilan.

Det var en vacker kväll, kanske en kväll att minnas. När jag går har alla lite röda kinder, något har skett, något har befruktat oss alla. Alla har fått något att begrunda.

torsdag 27 oktober 2016

Det svänger rejält







Det svänger rejält. Egentligen handlar det om att gå två hundra meter till fiket. En snubbe kommer fram och frågar om han får störa, visst, o han visar en bild som han inte får in skärpan på. Jag känner mig plötsligt som Stefan Ohlsson och visar honom hur han skärper upp bilden.

Sedan sitter jag där, väntande. Den unga grekiskan sitter i ett hörn med sin nye pojkvän och jag lyssnar på ett samtal om allergier. Egentligen så väntar jag bara. Anbuden haglar över mig och jag väntar. Jag tittar på bilderna som hänger på väggen. Speciell hängning, sjösjuka?

Det kan bli bra, mycket bra. Tar en bild på tjejen som jobbar på mathaket, går upp och skriver ut den och ger den till henne tio minuter senare. Det blir gratis lunch.

Det blir bra, det vänder någonstans och jag sitter och väntar.



Galleri Korn. Vernissage lördag 12 nov, 12-16. Hornsgatan 147. Stockholm.




Karin Thoringtidigare känd för sina Irlandsbilder, har nu tagit till sin mission att visa nakna kvinnor över sextio år. En både ömsint och nydanande skildring. 



Anders Reitmaiersom förra året kom med den vackra boken Hem, visar bilder från barndom, om att bli vuxen och stå bredvid och se på. En stark skildring från flera perspektiv.









Stefan Jonsson, en gatufotoveteran, tar ett nytt grepp på gatorna i Stockholm. Poetiskt, svartvitt med en melankolisk touch.

























Mikael Pettersson visar bilder från sin nysläppta bok Descendants. Hojåkning, mek, kamratskap. Redan en klassiker i hojkretsar.


Öppettider.
lö-sö: 12-16
Må-ti: 15-19
ons-to: 12-19


Välkommen till Galleri Korn Hornsgatan 147 Stockholm
gallerikorn@gmail.com 

Mentorskap på ett år

Är du intresserad av att ha en mentor, någon som under ett år kollar på dina bilder, ger dig uppgifter, försöker inspirera dig. I så fall är det här något för dig.

Vi jobbar på över nätet, du startar när du vill och det är upp till dig hur mycket du vill jobba. Jag har några just nu som arbetar på det här sättet och det fungerar väldigt bra. Om du vill träffa mig så går det också några gånger per år. Vi utvecklar ett slags kamratskap över arbetet och bilderna. Det är helt individuellt arbete, inget grupparbete, utan det är du och jag, som ska försöka hitta ditt eget bildspråk.

Pris 9000 kr

Kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

onsdag 26 oktober 2016

Mindepartementet

Graciela Iturbide och Christer Strömholm på Mindepartementet.

Underbara lokaler
Fantastiska bilder
En ny Poste Restante som ser precis ut som den gamla.
Gratis entré.

Slutsats: Kan inte bli bättre.

Varför är det så bra?
Lokalerna är så ångestbefriade, fria från krav. Kanske beror det på att jag som liten lekte i dessa lokaler, att jag känner dom som min egen ficka. Men ljussättningen är mild, nästan lätt brunggul och den välkomnande entrén med de fina böckerna ger guldkant i min bok.

Jag vandrar genom lokalerna, de fina skåpet med gamla Christerprylar där jag känner igen den blå kepsen som Christer brukade blöta i Fox och sätta på huvudet. Dom står där i hörnet. vännerna, sönerna.
Bilderna i olika format, Iturbides, nästan religiösa, allvarliga och ändå freakade bilder. Dom är makalösa. Hon fick ju Hasselbladspriset mycket välförtjänt för en massa år sedan.

Christers bilder, dessa mästerverk, i olika format, kartongbilderna, masonit, som jag en gång hade på labbet och funderade på att kasta. Det hade sett ut det. De gulnar, en hel del gulnar, men jag tycker det är så vackert att det gulnar i kopiorna. Det är tiden, den tid som gått och kommer att gå. Minns när jag sa till Christer att han borde kasta sina gula printar. Nej, sa han. Jag säljer dom som gula Strömholmprintar.

Han fick rätt.

Jag skulle vilja ställa ut här, på min barndomsö. Jag stannar ett tag i lokalen, får ett glas champagne, ser vännerna, alla vi som är på väg ut, som ska samla oss till något stort. Sedan tar jag cykeln, kör förbi alla båtar som ligger vid kajen, minns promenaderna med min morfar i början av femtiotalet, hur vi gick här, i det som var ett varv för flottan, svängde av till vänster, gick de små trapporna upp till vårt hus högst upp vid kyrkan. Nu tar jag till höger, några taxibilar utanför Grand hotell och sedan blir det race med de andra mot Götgatsbacken och en väntande middag.

Nohedenminne

Noheden. Vårt älskade lilla sommarhus utanför Skavsta. Det var fint att gå där med den lånade hunden, en schäfer som missköttes av sin feta ägarinna och hennes extremt slöa ungar. Hur kan man ha en stor schäfer och inte gå ut med den. Ren misshandel om ni frågar mig.

Jag tyckte om den där hunden och tro mig: Hon gillade mig också.

ARAKI OCH COHEN


Jag läser en fin artikel om Araki. Han är ju halvgalen men blandar allvar och galenskap i en salig röra. Sedan fortsätter jag med en underbar artikel i Newyorker, tidningen, om Leonard Cohen. Fantastisk text och lång dessutom. Ett stycke brilliant journalistik.

Jag blir allt mer övertygad om att jag ska kapa bort sociala medier på något vis. De tar en märklig energi ifrån en och det har en tendens att fylla mig med negativ energi. Fem positiva grejer och en sur negativ och man är sänkt.

Mediet, internet, är så enkelt, det är som ett självspelande piano. Man öppnar en sida och snart är man på tio andra. På något vis gäller det att hålla emot. Jag är också så känslig. Det är därför jag inte släpper på kommentarer på den här bloggen. För det första tillför nästan aldrig kommentarerna något, för det andra är det alltid någon som är oförskämd eller elak. Mitt psyke fixar inte sådant.

Jag vill läsa seriösa saker av seriöst folk. Typ Halvars resa till sin workshop, typ Cohen i Newyorker, osv,,texter som ger mig en resa och fyller mig med kärlek och inspiration.

Livet är en inspiration. Jag ska strax gå till tandläkaren, få min brygga isatt och jag är fruktansvärt nervös. Det gör nästan ont i kroppen och jag vet att jag måste och att jag kommer att känna mig befriad och fattig efteråt, men det måste göras.

Samtidigt kommer solen upp utanför mitt fönster, som en hälsning om kraft, om livets möjligheter. Bara en kort stund bara, men i svåra stunder kan så lite göra så mycket. En solhälsning.

Jag återkommer hela tiden till det allvarliga i livet. Att livet är ett liv, som bör levas med en slags grundackord, gemenskap, kärlek, respekt, tilltro och en viss barnslighet. Det är viktigt att fjanta sig.

Solen hänger kvar utanför fönstret. Ikväll är det en slags vernissage på Mindepartementet. Om mina nya tänder sitter fast och jag känner mig snygg kanske jag dyker upp där. Man vet aldrig och det är kanske det som är charmen med det mesta.

tisdag 25 oktober 2016

Ser in i en tv

Ser in i en tv. Sitter på det där gymmet på Blekingegatan som jag sågade häromdagen. Ger det en chans till.
Får panikångest. En tvruta en meter framför näbben och en helvetisk musik som i alla lägen gör mig tokig. Vad är det för dårar som väljer musik på gym? De måste fan vara lomhörda, sån skitmusik, blipp,blupp,,,försöker få in Joe Cocker på min telefon och kräma bort blippbloppskiten. Det finns inget nät på gymmet, får inte upp någon music,,,det är då jag ger upp och går hem.

Ser att jag är med på nån föreläsning som ska vara på CFF, med kameran som vapen. Det känns fint, gör mig stolt, precis som det i Lensculture gör mig stolt eller det som LinnaLina skrev i sin blogg på nätverket Brudarna. Bra allting, känner mig stolt och glad för det. Ska vara med på Mias bildförsäljning på Kontrast också. En bild och den kommer att bli dyr. Det är slut med Röda korsandet från och med nu.

Jag supportar allt men få supportar mig. Nu måste jag ha in deg. Tandläkaren ska jag försöka dribbla bort med en Johnny Rottenbild. Han kan gott dra av en sjutusing på räkning mot att få en Rotten. Kan F-consept kränga plastprintar för femtiofem spänn utan signering för typ tre lakan så kan jag gott sälja en Rottten mot en rotfyllning på 24 lakan och den blir dessutom signerad.

Jag fick ett erbjudande om att sälja min Rottenbild till en bok om Johnny Rotten, tror det var omslag och worldwide, 7000 kr sa jag och det blev nobben. Ni fattar, nu är det slut med Röda korsvarianterna härifrån. Vill Ni nåt, släng fram degen.

Annars återkommer jag hela tiden i min skalle till det som är viktigt. Varför tar man bilden? VAD vill man säga? Och VAD vill man uppnå?

När jag gick över Götgatan för att klubba en espresso hos Sojakvinnan så slog det mig som en tegelsten i huvet att vissa av mina kompisar plåtar för att få känna lyckan över att ha ett teleobjektiv, eller ett vidvinkel. Jag har aldrig tänkt i de banorna. Jag har alltid tänkt Varför, vad och vad? Vad ska resultatet leda till och vägen dit är det vi kallar livet. Eller i alla fall jag kallat livet.

Tro fan att man känner sig konstig då man sitter på en cykel och glor in i en tv och lyssnar på fruktansvärd musik. Varför, VAD och VAD....

När hösten blir regn

Det är en dag i slutet av oktober 2016 och jag känner mig bedrövlig. Får man skriva det i en blogg? Får man erkänna att det tar emot som fan just nu. Först operera käften, har fortfarande ont och blir av med en massa pengar. Det är en sak, men det som är värre är att jag vet inte vad jag ska göra längre. Bara att skriva det här känns som en tröst.

Det svenska fotoklimatet är absurt. Denna tystnad. Finns det någon som säger något om något? Finns det någon som berättar om något? Jag vet ärligt talat inte. Svensk fotografi, i alla fall det jag kan överblicka, är tystnadens kultur. Det är kanske därför den minskar hela tiden. På alla utställningar samma människor, inget tillskott, men hur ska det kunna bli det om inte ämnet intresserar en större allmänhet.

Det är väl en sak, en annan sak är att jag vet inte vad jag ska angripa eller berätta om fotografiskt och i text längre. Allt angrips och berättas om hela tiden på sociala medier, det finns liksom inga luckor längre. Lundell skrev tex om Dylan, ja, men so what? Alla har skrivit och har åsikter om Dylan o priset, det bär ingenstans.

Förr levde jag för att åka skidor hela vintern. Det var mitt första adjö till fotografin. Jag la fyra månader på skidåkning varje år i fjorton år, visst gjorde jag skidreportage och böcker, men egentligen handlade allt om att jag skulle få vara på fjället, komma bort från den fotografiska världen.

Nu tror jag inte på skidåkningen längre. Den ger mig inte samma ro och det beror ju på att jag inte kan finansiera den. Jag skulle behöva flytta, bo vid fjället, men det går inte nu.

Jag försöker läsa gamla dagböcker och se vad jag skrivit om november andra år, men jag har kastat alla böcker i min städningsiver, men jag har en känsla av att jag brukar känna så här vid den här tiden på året. Egentligen finns det bara ett  sätt att förhålla sig. Bestämma sig för att i morgon bitti tar vi nya tag, prövar något nytt, skapar ett nytt mål, ett nytt resultatinriktat mål.


måndag 24 oktober 2016

Måndag








We pray for rain, säger Kiriaki från Naxos.
Jag tittar ut och jag ber för lite ljus.

Två sidor av samma mynt.

söndag 23 oktober 2016

Att hitta enkelheten






Att hitta enkelheten är det svåra. Det är lätt att man krånglar till livet för mycket. Precis då jag ska sova, innan jag borstar tänderna, faller jag ofta in i ett läge där jag känner mig trygg, får ro. Då är det viktigt att inte utmana den känslan, låta den gro och släppa tankarna.

Sedan då jag vaknar på morgonen har jag sällan samma ro. Det finns alltid något att oroa sig för eller om.

De här bilderna är från Naxos, Monitsia, Chalki, bilder jag inte vet vad jag ska göra med. De hamande någonstans mellan stolarna. Det kan vara bra att titta på dom och försöka komma på något. Jaghar en stark känsla av att jag ska åka tillbaka och fotografera då det blir ett annat ljus, kanske till och med regn.

Foto o politik

Jag gillar Matt Black, för att han är en sådan poetisk och politisk fotograf. Det är det ultimata för mig. Sune Jonsson var ju också en väldigt politisk och poetisk fotograf. Bresson var bitvis politisk, men alltid poetisk. Koudelka är alltid poetisk och ibland politisk. Strömholms transingar är ytterst politiska, speciellt om man läser texterna, men han var ju också alltid poetisk.

Skönhet är styrka, som han sa Danny Lyon. Politik poesi och skönhet är grejen. Fult och opolitiskt är ganska kasst. En som Salgado, som är överpolitisk missar målet Han skulle må så bra att gå ner i skala, så man kunde ta in hans många gånger fantastiska bilder, men han kväver en med sitt överdrivna uttryck.

Ja, så där kan man hålla på och så går man till den svenska scenen. Finns det någon politik i de flesta svenska utställningar man ser idag? Nej, tyvärr. Mest handlar det om hur man förhåller sig som människa till sin egen ångest, till sin ensamhet, till sin vardag, till sin..ja, vad då? Eller så handlar allt om hur knöligt livet är, men sällan att det finns ett politiskt koncept. Jag säger det igen: Skönhet, politik, poesi.... leta upp det om Ni kan.

Gå in på en svensk fotosajt. Det saknas alltid helt koncept. Det finns sällan något som hänger ihop. Det finns ingen drivande linje, tex i bloggar. Det är bara enstaka nersläpp, helt utan mål och slut.

Jag säger det igen. Poesi, politik och skönhet. Det som driver i ett koncept som frågar: Vad vill jag säga, vad vill jag uppnå, vad vill jag ska förändras...

Nog om det, regnar fortfarande. Poesi, politik, skönhet...

söndag

Jag blev ganska nöjd med min grej i Lensculture. Ovanligt bra frågor, märkligt lite om kameran i jämförelse med en svensk intervju, där allt handlar om objektivet eller kameran.

Söndag, hamnade på en trevlig middag i Hornstull, åt vegetarisk oxfilé typ, för 175 kr. Ibland blir det fan löjligt med de här trendiga restaurangerna. Lite hopkok av grönsaker som serveras lite för halvljummet för att det ska godkännas, med ett köttnamn så man kan ta betalt. Men, man hamnar i ett svårt läge, för det finns få krogar idag som ligger i ett mellanläge, antingen är det fyllekrogarna eller så är det trendkrogarna. Harvest, vår standardkrog, är ett ställe som förenar allt. Dionysos, strax ovanför på Bondegatan är en annan som verkligen håller måttet år in och ut. Elefantpojken är också bra... ja, det finns några till, men annars är jag skittrött på alla trendiga ölställen med små pilsner för 75 spänn. Märkligt nog är alla dom fyllda med skägg, talibankrogarna.
Nåja, skämt åsido,,,krogutvecklingen på Söder,speciellt i våra kvarter har varit fantastisk. Finns hur mycket bra fik som helst och det är man ju glad för.

Det regnar, ja det är så det är. Jag inser att varje år måste ha ett mål, en målsättning, två, tre grejer som ska genomföras. I år sa jag att jag bara skulle cykla, inte skriva upp hur många mil jag cyklat osv,,,värdelös inställning. Blev mindre än någonsin. Man måste bestämma sig för något, svårare är det inte, så nu gjorde jag tre stora mål för 2017.

DN överraskade i morse med två kanongrejer. Jobbet i USA, skitbra av Hansson och Orrenius och sedan Åsne Seierstad, som skrivit om IS. Mycket bra.

Ja, så kan det vara.

lördag 22 oktober 2016

Det regnar

Det regnar. Min dotter ringer och säger att hon älskar novemberväder. Jag är helt knäckt, eller knäckt. Man ska inte överdriva. Ont i käften efter alla borrning, deppig som fan över världen. Hur blev det så här hemskt? USA orkar jag inte bry mig om, det är värre med nyheterna. Är ju en brand på en flyktingförläggning varje dag. Det är ju inte klokt.

Ser filmen Ove, sorglig sak, lite kul, men ändå mest sorglig, men mycket bra. Och Bob då? Vad gör han? Så jävla oförskämd. Det är ju bara naturlig artighet att säga ja eller nej. Han faller verkligen i mina ögon.

Synd. Tyckte om honom. Fantastisk musiker, men nu är han ju bara knäpp och otrevlig. Dryg.

Det regnar. Frun bjuder på bulle. Okej då, alltid ett steg framåt.

torsdag 20 oktober 2016

Intervju i Lensculture



Intervju i Lensculture

Sydafrikas vin






Ett år innan Mandela kom ur fängelset var jag illegalt i Sydafrika och plåtade. Det var ett fantastiskt land. Jag hade varit i Zimbabwe innan och det var lika fantastiskt. Så vackert, så god mat, så vänliga människor. I alla fall, det var ju också det andra. Det vita förtrycket av de svarta. Jag kan berätta mycket, men igår på Uppdrag granskning, kollade man in vinproducenterna. Det gjorde vi också och det var en fruktansvärd upplevelse. Kort sagt: rena slaveriet.

Vi följde med en fackföreningsman, dessa modiga människor, in på en vingård. Vilken tragedi det var. Hur folk bodde och hur de mådde. Det var så deprimerande så man inte trodde det  var sant och det påminde mycket om de bilder jag sett från sextiotalet i Sydafrika.

Nu ser jag på Uppdrag granskning att inte mycket har hänt. Det pågår fortfarande samma utsugning av arbetarna, samma hopplösa förtryck men nu finns det ju chans att göra något. Systembolaget är en jättekund, kanske världens största enskilda och frågan är vad gör dom för att stödja vettiga arbetsvillkor i Sydafrika för vinarbetarna? Inte mycket verkar det som om man ska tro vad jag såg igår.


Den tyska damen

Jag sitter och läser om en amerikansk kvinna som är över sjuttio och cyklar. Det är fin läsning. Livet är som ett maratonlopp. Det är berg och det är dalar, men man måste fortsätta. Sedan läser jag om vitsen med att duscha kallt. Det ska göra nåt med hjärnan och det mentala och det lär väl ligga nåt i det, förr körde man ju kalla bad på sjukhusen, men jag tror jag avstår.

Jag gick genom isen som liten och farsan räddade mig genom att dra båtshaken under isen och dra upp mig. Jag minns fortfarande hur varmt vattnet blev och hus ljusblått allt var, sedan var jag sjuk i en vecka. Det kostade på att drunkna.

Nu har jag gjort en blogg, 300 inlägg, Naxaosangel och en bok med samma namn och sedan skrev jag ut 40 utställningsprintar och ändå känns det inte som om man har arbetat. Det här med fotografi är för enkelt. Det sa min dotter också. Hon plåtade en sommar på Naxos, tog helt grymma bilder, mycket bättre än mina och jag sa det till henne och hon svarade typ: Fotografi är så enkelt, det är inget roligt eftersom man inte behöver anstränga sig.

Nog om det. Det finns ju en del unga fotografer som har det i sig, enkelheten. Jag tror inte heller fotografi är svårt, man ska bara ha den rätta läggningen och det rätta ögat. Det är som musik. Man måste ha talangen och den är medfödd, sedan läggningen och det är läggningen man kan arbeta med. Ögat kan man inte göra mycket åt eftersom det bara finns ett sätt att ta en bild på i alla lägen. Det rätta sättet, men läggningen kan man jobba med. Det mentala och det är det svåra. Fotografera är skitenkelt, trist enkelt, det är det andra som är så svårt.

onsdag 19 oktober 2016

En dag bland alla de andra

Stadsbilder kan vara häftiga. Jag träffade Markus Jenemark, fin kille, mycket sympatisk och underbar fotograf. Jag har fått äran att skriva förordet till två av hans böcker. Jag har faktiskt fått äran att skriva till andra fotografer också, "Bonden" och "Japanen". Också två jävligt duktiga fotografer.

Jag dricker whiskey, har huvudvärk och ont i käften efter två timmar i en tandläkarstol. Jag är inte byggd för sådant. Jag blir allt mer övertygad att då man passerar en viss ålder ska man ge fan i att försöka kurera sig medicinskt. Jag hade kunnat skippa mina nya tänder,, sparat dessa jävla vansinniga pengar för lite glas och bara kört på. Jag blir allt mer övertygad om att livet ska ha sin gång. Inte hålla på och reparera det, gå till doktorer och få massa skit för kroppen och dö då man dör. Fram till dess träna som fan.

Ja, jag vet att Ni inte håller med men jag är inte som Ni. Jag är mer åt samurajhållet.

Gud vad jag längtar till Naxos. Varför? Jag vet inte? Jag skulle bara vilja sitta framför öppna spisen och dricka whiskey och efter det sova, cykla och kanske skriva.

Jag inser att vissa saker kommer jag aldrig att kunna reparera, så det är bara att släppa dom. Skapandet har en alldeles egen profil. Det följer en tidsaxel, man håller på, det blir något, men man vet aldrig när tidsaxeln bryts. Det kommer aldrig att bli som ett vanligt jobb. Tänker på Dylan, hur kul tror ni han tycker jobbet är? Inte ett skit kul, tror jag. Och inte blir det bättre av det här pingvinpriset.

Jag väntar på min fru. Hon sa att min greklandsblogg på 300 inlägg var som mina andre bloggar. En dagbok och hon har helt rätt. Jag skriver och plåtar dagböcker numera. Det tycker jag är fint. Den bästa fotografiska dagboken jag läst är väl Danny Lyons och sedan Strömholms och kanske Robert Franks.

Idag var den stora grejen att bli plåtad av Jenemark. Han hade en underbar liten Olympus som lät som en gammal Leica då man knäppte. Det satt gott, det gjorde det. Nu, mer whiskey.




Zingo 17

Zingo, våran katt är nu 17 år. Han tittar bekymrat på mig, ser orolig ut. Sista månaderna har han varit så kärvänlig, vill hela tiden ligga bredvid, bli kramad. Känner han att det är på väg att ta slut?

Han har haft ett märkligt år. I början på året blev han kär i en ung kvinna, och vad de lekte. De busade och hade sig även om han nog tyckte att hon var lite väl på ibland. Min fru säger att han är en gammal gubbe, så där strax under 70 kattår. Ja, ungefär som mig då.

Kanske är vi lika, lite lika Zingo och jag. Lite orolig och kära på samma gång. För Zingos del sket det sig. Den ljuva unga madammen tog och flytta till Gotland och jag vet inte hur många gånger Zingo stått och kollat utanför hennes balkong, men hon dyker ju inte upp.

Zingo är en snygg katt, ingen bråksteke precis även om han kan käfta med skatorna på gården och  givetvis förlora varenda omgång. Skator rår ingen katt på. Inte var det väl så kul på landet heller då bondens huligankatt anlände till vårt lilla torp. En madam som såg rejält tillbucklad ut, uppväxt på anabola steroider och nåt knark som gjorde henne bindgalen. Zingo kämpade tappert, det må man ju säga, men till slut återstod bara att ligga på vår trappa och spana efter om monstret var på ingång.

Nu kommer han igen, min lilla Zingo, och vill veta vad jag skriver om honom. Han är som vanligt inte nöjd med bilden, biter lite i Maccen innan han går ut till köket och käkar sin specialföda som ska hålla hans taskiga lever i form.

tisdag 18 oktober 2016

Galleri Korn, Utställning o Vernissage 12 nov , 12-1600

Galleri Korn. Vernissage lördag 12 nov, 12-16. Hornsgatan 147. Stockholm.
Anders Reitmaiersom förra året kom med den vackra boken Hem, visar bilder från barndom, om att bli vuxen och stå bredvid och se på. En stark skildring från flera perspektiv.


Karin Thoringtidigare känd för sina Irlandsbilder, har nu tagit till sin mission att visa nakna kvinnor över sextio år. En både ömsint och nydanande skildring. 











Stefan Jonsson, en gatufotoveteran, tar ett nytt grepp på gatorna i Stockholm. Poetiskt, svartvitt med en melankolisk touch.

























Mikael Pettersson visar bilder från sin nysläppta bok Descendants. Hojåkning, mek, kamratskap. Redan en klassiker i hojkretsar.


Öppettider.
lö-sö: 12-16
Må-ti: 15-19
ons-to: 12-19


Välkommen till Galleri Korn Hornsgatan 147 Stockholm
gallerikorn@gmail.com