onsdag 30 november 2016

Storm over the mountains


Pretty tuff shit today. Storm över ön. Jag låser in mig i huset, släpar in lite ved och lägger mig i sängen och arbetar. Jag har ryggskott så det passar perfekt. På morgonen var jag ute och plåtade vår by, i svartvitt och när det blåste upp. Man kan ju inte bara syssla med reklam i färg, solskensbilder.

Jag brukar kolla på Strömholms by, Amphoux, där några andra svenskar också har flyttat in under åren. En fin by, påminner en del om vår by. I Monitisia, bodde det 250 personer före kriget, men då det tog slut, omkring 1945, så blev det så eländigt och fattigt på ön att det blev bara tre familjer kvar i byn. De i sin tur var tydligen i luven på varandra så snart blev byn en ödeby. I slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet, så upptäcktes byn igen, en engelsk skulptör och konstnär flyttade in, renoverade upp byns vackraste hus, det är där jag och min fru bor, och sedan kom det långsamt att fyllas på i byn. Nu bor vi fem, sex familjer, men det finns byggnader som står kvar och som borde köpas och renoveras av någon. Det är en underbar by i den vackraste trakten man kan finna.

Igår skickade jag bilder till en mexikansk fototidning. Blev intervjuad, precis 13 frågor fick jag, men då jag skulle skicka bilderna, tio stycken, så slår det mig hur man höjer sitt kvalitetsmedvetande då man ska skicka bilder till publicering i en stor fototidning. Det tar inte många sekunder att inse att det man tagit den senaste månaden och publicerat tex på sin blogg bara är skit. Så enkelt är det, men jag jobbar på en liten bok som heter " Ön du aldrig såg" och där har jag faktiskt fått ihop 12 bilder och räknar med att ha tjugo fram till jul. De bilderna ligger i en egen mapp och jag kör den som bildspel fem ggr om dagen och så fort en bild tvekas, kasta ut den bara. Det ska hugga till då man tittar på sina egna bilder. Smälla till ska det, gör det inte det så är det bara skit.

tisdag 29 november 2016

Why och varför? Och hur och därför.

Varför tar jag bilder?
Vad vill jag säga med mina bilder?
Hur avgör jag att en bild fungerar?
Arbetar jag med singelbilder eller mer collageaktigt?

Vad vill jag att mina bilder ska uppnå?

Hur publicerar jag mina bilder?
Varför publicerar jag mina bilder på det sätt jag gör?
Hur lång tid tar jag från idé till deadline?
Hur finansierar jag  mina projekt?

Hur gör jag en bok?
Hur säljer jag en bok?

Hur gör jag en utställning?
Hur bestämmer jag var och hur bilderna ska ramas, visas, hängas?

Har jag någon plan, ett register för att få publicitet?
Hur får jag publicitet?
Siktar jag internationellt eller svenskt?

Hur säljer jag mina bilder?

Många frågor, alla lika intressant.

Hänga tvätt i regn

Jag hänger tvätt då det slutar regna. Det kommer att regna igen, men hinner tvätten torka? Det är ett sätt att beskriva livet. Det kan gå. om man har lite tur.
Eller så här. Jag vaknar, känner mig i form, blir en bra dag. Tio minuter senare har jag så ont i ryggen att jag vill bara deppa. Vad hände? Inget vet, allra minst jag.
En katt jamar och jag vill helst ge den en fet spark över staketet, men jag vet att jag kommer ångra det. Som Olle säger: Var snäll med katterna.

Jag försöker röna ut vad som sker med svensk fotografi. Nu har det varit en del utställningar, Gnesta, Planket, Trädgårdsutställningen hos Fricken, Kulturhuset. Finns det någon som kontrollerar kvaliteten på det som ställs ut? Det är ofta först till kvarn som gäller. Finns det någon som skriver om dessa mer öppna utställningar för där får man ju en ganska klar bild av hur det står till med det svenkaa fotoklimatet. Jag har ju inte sett det på Kulturhuset, men enligt säkra källor, så var det succé publikmässigt men ganska svagt innehållsmässigt. Var det så? Om det var så, varför är det så? Och varför skriver ingen om det?

Jag har en teori och det går ut på att om ingen bevakar fotografi på ett seriöst sätt så kan vad skit som helst slinka igenom som bra, som kul, som publiksuccé. Jag tror alla skulle må bra och utvecklas av en kritisk granskning. Om man tar de största fotosajterna så är det fritt att lägga in sina bilder, det finns ingen grindvakt och snabbt blir det medelmåttiga eller rent dåliga, det normala. Det leder bara till att vi får se ännu fler usla bilder och på sikt blir fotografiet allt mer utarmat.

Jag är faktiskt för en slags grindvakter på fotosajter och framför allt, att de ska finnas grindvakter som skriver på ett fördjupande sätt om fotografi. Nu finns det en tendens och det är att det blir allt fler fria arrangemang typ Kulturhuset, Planket, så se då också till att skriva om dom på ett bra sätt. Jag vet också att jag skriver rakt ut i vinden. Inte ens Landskronafestivalen skrev någon om. Detta fiasko som inte nådde någonstans.

Nu jamar katterna igen och tro fan, börjar det inte regna och ryggen gör ont igen. Ingen bra dag idag, men vem fan har sagt att alla dagar ska vara bra? Och när det går trögt, ja då ökar man eller så lägger man sig under täcket och drömmer om en solig dag.

Rainy day morning


Rainy day morning. Den grekiska messen fortsätter. Den 24 november var det båtstrejk. Jag hann precis med innan man stängde hamnen. Den 8 december hotar man med generalstrejk. Då ska jag flyga så då ryker väl alla biljetter. Så där håller det på. Grekland är verkligen på ruinens brant eller över. Och alla åtgärder, som givetvis är nödvändiga, verkar inte leda åt rätt håll. Folket straffas FÖR hårt.

Jag funderar på mitt eget liv. Ligger i sängen, en dubbelsäng. Varför är inte min fru här?
Kan man fråga sig?
 Jag brukar tänka på filmen som Joakim gjorde om sin pappa och där Christers älsling A säger att Chr verkligen var en ensam man, en mycket ensam man. Det stämmer. Det är märkligt med den här ensamheten. Att man uppsöker den hela tiden. Kanske för att den är så kreativ. Den är ju betydligt mer kreativ än att gå i en vardag som lunkar på hela tiden. I och för sig kanske det lunkar på här också hela tiden.

Ser att Anders P ska workshoppa i Bangladesh. Duktigt jobbat. Han slår inte av på takten precis.

Hur man jobbar är märkligt. Jag tänker aldrig på att jag jobbar, jag går också sällan ut och "fotograferar". På något vis upptäcker jag när bilderna kommer till mig. Jag går mer ut och öppnar mig för slumpen. Jag tycker sällan jag får några bilder då jag ska ut och jaga bild. Det här är ju en filosofisk diskussion men jag föredrar att vara ute och se bilderna komma, än att gå ut och jaga bilder. Dom bilderna jag tar då jag jagar håller sällan måttet.

Det är lite samma sak då jag gör sk jobb. Det kan bli bra, men det blir ytterst sällan riktigt bra. Koudelka ar en jävla tid på sig under sina jobb, han reflekterar länge över sina bilder, månader, år och jag tror det är där det sitter. Man måste hinna reflektera. Det är som med träning, vilan är lika viktig som träningen.

måndag 28 november 2016

Hajen går iland.


Vilken soppa det är i Grekland. Nya förhandlingar med EU, strejker utlovade, bland annat generalstrejk den 8 dec. Hur ska det sluta? Alla skatter ökar, folk tappar lusten helt, husen minskar i värde, ingen har pengar, bara utlänningar som kommer in och tar för sig.

Jag åker ner till Giannis, får på en ny bakväxel med 31 kugg. Kan behövs i de här monsterbackarna och när jag är ute och testar växeln så kommer givetvis Sacha, den värsta cyklisten i sin bil, stoppar mig och frågar om vi inte ska ut och köra efter regnat. Ja, så får det väl bli. Man får plåga sig för vänskapen.

Jag vandrar omkring, hittar en katt som ser plågad ut och den haltar iväg då jag närmar mig och väser ilsket. En timme senare ligger den kvar och ser groggy ut och jag går till affären och köper en burk med småfisk och ger den. Väser lika ilsket då, men en kvart senare är burken tom. En stor falk hängde i luften så dagarna var nog räknade.

Ute i Agia Anna försöker hajen gå i land. Han har hållit på några år med det och det lär nog aldrig bli av. Jag köper lite fotopapper och skriver ut lite bilder då jag kommer hem.

Early morning, workshop 29 maj till 2 juni 2017


Det stormar och det är sol och det regnar och det är sol och katterna kvider.

Jag planerar en workshop den 29 maj till 2 juni på Naxos. Man bor i mitt hus, max fem personer, pris 4000 kr, sedan tillkommer det resan ditt och mat osv...man kan sova i vårt hus från 28 maj, på kvällen till 2 juni, kvällen,,det blir en workshop med bilder tagna på Naxos, med egna bilder, har du ett projekt, ta med det, vi snackar om allt. Vi lever, äter och arbetar ihop. Huset i Monitisia är mötesplatsen och stället där vi umgås dygnet runt.

Jag planerar nu, är du intresserad kan du höra av dig på Mickeberg@hotmail.com..

söndag 27 november 2016

Hur gör jag?

Hur gör jag, skulle alla som plåtar kunna säga. I det här fallet tog jag cykeln och cyklade iväg några kilometrar för att fotografera stenar i landskapet. Ett väldigt dynamiskt motiv. Det gick inte alls, blev bara skit av alltihopa, men på vägen hem stannade jag och tog några bilder av den här kurvan. Min tanke var att kurvans svängning och den vita linjen skulle bilda en bild med molnen och bergen.

Jag tog den med min Ricoh GR, 28 mm, jpgfil, sedan körde jag den i Silver efex, har inte längre ngt Photoshop, eftersom jag inte behöver det, kör alla svartvita bilder i silver efex, och mina färgbilder, som jag tar med en Iphone, kör jag i Maccens eget bildprogram. I alla fall, jag letar alltid på vänstersidan efter en förinställd bild som ligger nära det jag vill ha.

Den här gången var det High structure, där jag direkt drar ner strukturen och sedan mörkar ner bilden lite. Efter det letar jag en film som passar att lägga på, Agfa 400 och sedan går jag till slingan och drar lite i den för att få till det riktiga draget. Jag blev inte nöjd, blev inte tillräckligt drag i bilden och skulle jag öka draget så blev bilden för osann, men jag är i alla fall nöjd med att molnet finns med på bilden och att det glänser lite lagom.

Framtiden är nu

Den glåmiga tiden.

Jag går runt i huset, våra två hus och letar hur jag ska bo på vintern. Vilka rum som är varmast. Det gula huset med de tjockaste väggarna blir uppvärmt på tjugo minuter. Det är fantastiskt. Jag behöver inte bry mig om kylan längre på Naxos. 

Det är den glåmiga tiden. Det larmas om snö i Stockholm. Jag förstår ingenting. Jag visar bilderna från senaste snön i Stockholm. Den snö som låg i tre dagar och kallades jordens undergång och feministisk snöröjning. Den snö som jag tyckte var det vackraste jag sett på länge och den snö som gjorde mig lycklig. Den snön visar jag på bilder för mina grekiska vänner på fiket och de blir helt vilda. Alla vill komma till Stockholm. Den snön de ser är något av de vackraste de sett.

Det är kanske dags att tänka om, programrea om sig lite, inse skönheten med snön. När tystnaden kommer, när natten är vit trots att den är svart, den inbäddade tryggheten. När Smilla säger i den danska romanen, att snö luktar, så vet jag vad hon menar. Snö låter också på olika sätt. Snö är levande. Jag sätter inte sol och värme före snö och kyla. Jag älskar båda,

Jag läser en lång artikel om den grekiska ekonomin, vilket gap man har att ta igen, men det är ett gap som ett stolt folk kommer att ta igen. Jag läser om att vin kan vara cancerframkallande. Och, jag bara skrattar. Redan på sextiotalet visste vi det. Vad är nytt under solen? In min ålder skiter man fullständigt i vad som är cancerframkallande eller inte. Man frågar sig vad som är gott och vad som gör livet trevligt. Vin är en av de enklaste nöjena.

Själv börjad öjag inte dricka vin förrän typ tio år tillbaka. Jag tyckte aldrig om vin, föredrog öl,men nu blir jag bara pissnödig av öl, så det blir vin.


Jag fotograferade idag, inte en bild, men det är inte vad det handlar om. Det handlar bara om att man försöker. Får väl gratulera Karina Wärn på K-huset också. Om folk visste vad hon betyder och betytt för svensk fotografi. Hon har legat i länge och gjort mycket. Det finns en del kvinnor som måste berömmas för sitt idoga arbete, som Karina, Patomella, Eva Dahlman, Mia Klintewall, Irene Bergengren. många från Nordiska fotoavdelning, kvinnan som skötte Sune Jonssson museum,. det finna andra, men just dom kommer jag att tänka på just nu. Jag lyfter på hatten.  För dom och för dom som jag inte nämnt. Det finns en framtid och den är nu.

27 november




Vinet faller på gården. Katterna jamar och det skjuts på fältet. Det tornar upp sig ett oväder några dagar framåt.
Jag läser om Castros eftermäle.Hur kunde man beundra honom, frågar sig någon?. Det var väl bara så att många i min ålder, som upplevde 68 inte riktigt trodde på kapitalismen, på det insnärjda livet, på den sk demokratin. Att vi trodde vi skulle få uppleva något nytt, något som förändrade villkoren, något som var mer demokratiskt. Nu blev det inte så, men länge var saker och ting på rätt väg, innan det övergick i en trist diktatur.

Det blev inte som vi tänkt oss och det fortsätter att inte bli om vi tänkt oss.Vem trodde att Mandelas ANC skulle bli totalt korrumperat, vem trodde att miljöpartiet skulle sälja ut sig helt, vem trodde ens att det skulle vara möjligt inom en demokrati att skapa något som Nya Karolinska. Om trettio år kommer någon att säga: Hur fan kunde ni tro på borgarna eller sossarna, de körde ju hela samhället i botten. Hur kunde ni tro på fritt vårdval? Var ni dumma i huvudet?

Var tid har sina problem och sina besvikelser. Just nu står vi kanske inför ett faktum, att vi har passerat gränsen för att rädda miljön. Om det är så illa vad ska man då säga om kapitalismen och demokratin som lett till att jorden går under?

Om jag ska gå tillbaka till 1968 och till idag, så ser jag bara hur mitt liv inneburit förluster. Fram till 1969 då jag som arbetarklasskille tog studenten, var det en progressiv utveckling. Efter det tog kapitalet över och klassklyftorna började återigen att öka. Den enda progressiva kraft jag sett de senaste tjugo åren är feminismen, resten är en backlasch.  Jag säger inte att det var bättre 1969, men jag säger att vi borde ha kommit mycket längre idag. Castro var en revolutionär hjälte som blev en diktator. Vi trodde på honom ett tag, idag kan du ju fundera på vilken politiker du tror du? Reinfeldt, Löven, Lövin,,,,,du vet svaret. Vi tror inte på någon. Vi känner oss tvärblåsta, så till vida att vi inte är födda rika, har massor med aktier och är vit, välnärd övre medelklass.

Och resultatet? Vi får nya figurer som folk tror på. Trump, Åkesson, Le Pen, farliga figurer som kommit fram beroende på att kapitalismens ledare misskött sitt jobb å de grymmaste. Vi har inga lösningar för framtiden längre och vi tror inte heller. Idag leds vi av missnöje. När Castro kom till makten trodde vi på en bättre, positiv värld. Han svek oss, inget snack om saken, men att hävda att demokratin ger oss per automatik en bättre värld är nog att famla i mörkret. Det gäller att välja rätt också och alternativen är få, om dom ens finns idag.

lördag 26 november 2016

Ön du aldrig såg

På vägen upp i bergen ställs jag inför faktum. Tänk om jag aldrig åker hem igen? Ja, jag har kärleken hemma, men solen och vindat tar mig, sänker ner mig i en dvala jag inte kan hantera. Jag till och med kör bilen utan att trycka gasen. Den flyter fram. Hur länge har jag kvar i livet? Tio år? Mer eller mindre? Vad ska jag göra på den tiden? Uppfylla mina drömmar, vara en vettig människa. 

Ingen vet; absolut igen vet något om något, men vad jag vet är att jag är trött på de meningslösa striderna, de meningslösa samtalen på nätet, det som står och stampar. Jag vet vad världen behöver, vad miljön behöver och vi är många som vet det och vi gör så gott vi kan för att hjälpa till, men de andra då. De som inget verkar fatta. Det är den striden jag ger upp. Jag orkar inte lägga tid och energi på att få någon att fatta att miljön är i fara, att klyftorna ökar, att….. de får komma på det själv.

Jag sitter i solen på Rendevous. Får en kaka till kaffet, en mindre sockerkaka. För en timme sedan passerade jag Paradiso och på nakenstranden badade folk. Det var en sådan dag. En timme tidigare snackade jag med J och J och hon berättade att hennes man, brandmannen, gör 800 euro i månaden. Det är lönen. Inte fett, om man säger så.

Jag leker att jag är fotograf och jag har en titel ” Ön du aldrig såg”. Det handlar om det andra. 

Jag kör mot bergen, långsamt. Min fru skulle gilla det. Hon gillar när jag kör långsamt.
Jag tror hon skulle gilla den här resan upp i bergen.

In the alley

Det blev ju succé för Kulturhuset. Kul värre. Själv sysslade jag lite med siffror i morse. Hittills denna månad 20 000 läsare på bloggen, 12 stycken i Brasilien. Det tyckte jag om. Kanske skulle börja skriva på spanska eller engelska?

Vad är skillnaden, det som gör att man kommer ut med sina grejer, mot att man inte kommer ut med dom? Hårt arbete. Man måste arbeta som en jäkla gris för att få något publicerat.

Det var dagens filosofiska spörsmål. Kommer ni ihåg att jag har min årsworkshop, mentorskap? Häng på, det är fina grejer. Bilden ovan tog jag igår då jag gick i Kastro, gamla stan i Naxos. Idag ska jag hänga ett tag i Halki, den gamla huvudstaden där vi bor i utkanten i Monitisia. En liten stad med många venetsianska  byggnader. Enormt vacker.

Jag börjar landa. En lång resa på femton timmar sätter sina spår. Jag har ägnat två dagar åt att städa hus, klippa våra vinträd, jaga katter och hugga ved, men nu får det bli det intellektuella ett tag igen. Jag har min Ricoh gr med mig och mobilen är min färgkamera. Det är en bra kombo.



fredag 25 november 2016

Despina, min vän

Det börjar som en vansinnig historia. Temperaturen sjunker och jag drar på allt jag har i värmeväg, Stenhus tar sin tid på sig att bli varma. Min polare i Prokopios säger att hon värmer sin lya med värmesljus, i så fall skulle jag behöva två hundra, minst.

    När jag var nere på stan vid 1400, så sa Giannis att på söndag ska vi köra till Prokopios, bara för fun, som han uttryckte det. I alla fall, då var det varmt och skönt, svensk sommar.

    Jag drar till fiket, fråga Giannis vad pizzerian heter i Filoti. Han kan numret utantill och jag ringer och beställer en vegitariani. Man vet aldrig hur det ska låta, men jag chansar. Om tio minuter ungefär, säger jag . Decca euro, säger hon som svarar. Tio euro.

    Kanske är det här det kukar ur. Jag tar bilen till Filoti, kände inte för att cykla. Går in på pizzerian, en varm ugn och en snubbe i tjock toppluva framför den. En local, så klart. Jag frågar om min telefonbeställning kommit fram, en vegitariani,,, "Åh, en vegetariani", den underbara Despina uttalar det så vackert och jag stannar kvar framför ugnen, trots att jag inser att jag kommit på fel pizzeria. Givetvis gav mig Giannis numret till den nyaste, moderna saken. Jag får kompensera dom en annan gång.
    Jag skäms lite, men sitter kvar framför den varma ugnen och den sköna och snälla Despina serverar mig en gratisöl. Frågor om läget i Monitisia?  Det är jag och fyra galna katter som jamar då jag går ut. De skrattar och på tvn är det total kalabalik. Black Friday och grekerna går man ur huse för att köpa. Det är rena snurren på burken, de verkar fan desperate på att handla. Betala skatt svider, men tjacka nåt på Black Friday går hem.

Despina svassar runt mig. Hon är en pärla, ölen är god, den är micro, som hon säger. Liten, ska inte leda till att jag kör i diket på vägen ner till Monitisia.  Jag säger att det är kallt i huset. " Åh, stenhus, säger hon. De är kalla men då de blir varma så blir de riktigt varma",,,,sedan frågar hon vad jag heter nu igen och om jag inte vill ha en liten Ouzo och jag är ju inte den som gör någon ledsen, så jag tar en liten ouzo och den är också micro, enligt den ljuva Despina, som jag läser om i en guide som jag plötsligt får in på telefonen.
Jag visar henne texten och hon blir glad och jag är på väg att få en till ouzo, givetvis micro  den också, men då är pizzan klar och jag går ut till den skamligt felparkerade Volvon och kör hem till stenhuset. Vad var det hon sa? Då stenhus blir varma blir de riktigt varma.

In the dark



Tänker på Kiruna. Det borde ju vara ett mycket spännnde projekt att skildra stadens omvandling? Det mesta handlar väl om att gruvan ska tjäna pengar och folk får flytta på sig om de ska överleva. En frågeställning som innehåller allt i livet.

Själv har jag inte varit i så många gruvor, gillar inte att vara under jorden. Men, jag kan ju bifoga tipset.


Frihandel o miljö, går det ihop?

Jag är inte säker på det här, men tänker så här. Frihandel, är det verkligen kompatibelt med bra miljö. Billig arbetskraft ska producera prylar som körs och säljs över hela världen. Om det kritiseras från vänsterhåll så är det en bra tanke. Om någon som Trump tex, säger att han ska skära bort frihandeln, så blir det plötsligt inte alls en bra tanke. Det känns som dubbelmoral någonstans.

Är vi helt säkra på att Brexit är en dålig grej? Finns det någon bra grej med Brexit? Vad det gäller EU-valet så var ju halva Sverige mot EU, men om nu England går ur EU, så är det bara dåligt?
Om Grekland gick ur EU skulle det vara bra enligt mig. Först då kan de få ordning(kanske) på sin ekonomi. Nu är det ju rena vansinnet.

Ser att fastighetsägarna vill höja hyrorna igen. Dom har tydligen inte bott i en renoverad lya. Jag har gjort det två gånger och varje gång har lyan blivit snyggare, ett tag, sedan sämre, för det man satte in var rena skiten mot det som fanns. Det jag vet med säkerhet är att hyran blev MYCKET högre, för i grunden väldigt lite.

Det är grått, 18 grader och livet känns ganska okej på Naxos. Jag älskar ju att vara här och idag har jag bestämt mig för att leka fotograf ett tag.

torsdag 24 november 2016

Vad är skillnaden mellan en vinter i Grekland och en i fjällen? I fjällen kan man frysa på dagarna då det drar upp mot minus 25, 30 men på kvällen ligger man under ett tjockt duntäcke och softar. I Grekland får man solbränna på dagen och på kvällen undrar man hur dåliga hus man kan bygga runt Medelhavet. De läcker som såll och för att hålla värmen får man elda i kamin och köra elelement och de sista har man ju ingen större lust med då det kostar, rejält.

Om man är resenär måste man se till det nödvändiga. Polarn hade alltid ett par sköna tofflor i ryggsäcken då vi var på fjället. Jag har en rökrock, en tjock fan, som en varm morgonrock. Här är den ett måste.

Lyssnar på gammal blues, inte för att jag är helt tokig i det. Jag brukar ha några cd eller skivor och sedan kör jag dom tills dom kroknar. Gillar inte Spotify alls, det är något som tar emot.

Fyra katter är på gården. De vill komma in och de kanske vill käka nåt. Det gäller att vara hjärtlös. En katt blir fem katter om man börjar mata dom. Djur och Grekland är en ganska hemsk kombo. Plockade en citron. De är gula och fina nu. Vatten hämtar jag i en källa och bilen står utanför huset. Man kan säga att jag är rustad.

Livet kan vara ganska slitigt, men i mitt fall handlar det om att jag utsätter mig själv. Jag har mig själv att skylla. Det är givetvis värre att vara på ett jobb, eller inte ha ett jobb, eller vara sjuk. Det är dom människorna vi ska tänka på. Det är dom som sliter. Det är dom vi ska ge vår beundran.

Ser att det blir utställning i morgon på Kulturhuset. Blir nog fint. Alla gånger. Det jag kan känna ganska starkt numera att det är samma människor som går och ser och som gör. Det är kanske så det
är och då får man väl acceptera det. Läser om Koudelka, hur svår han är att få tag på, hur mycket han har avgränsat sig, gått ifrån det vi menar är måsten. Att vara nåbar.

Idag gick en gul skorpion över min fot. Den var ganska vacker men dess dagar slutade i elden. Kan det sägas bättre och vackrare. Någon spelar gitarr i ett flöde hos John Lee Hooker. Den svarta natten är kall och katterna får ta skydd någonstans.

tisdag 22 november 2016

Rädslans paradis

Klockan är halv fem och jag lägger mig och tar en whiskey. Förr i tiden så brukade jag ta en whiskey vid 1600 då jag skulle cykla över Söder i snöryran och hämta min son på dagis. Då var det alltid någon som sa "tänk om dom på dagis känner att du luktar sprit" och då brukade jag bli så förbannat trött. So what, om jag vill ta en whiskey för jag tycker det är gott så gör jag det.

Det är någon slags rädslans paradis i det här landet. Först var det segern för Trump. Det jag blir mest irriterad över är inte att en reaktionär typ vinner ett val över en överklassig, imperialistisk kvinna, utan att alla sitter och gråter över allt. Alla är superdeppade.

Fullständigt meningslös attityd och nu idag läser jag hundra inlägg om att mailen är kapad eller vad det nu är som är kapat och alla är skitnervösa. Vem bryr sig? Den där rädslan som sprids i alla lägen är tusen gånger värre än det som rädslan ska beskriva. Jag har betydligt mer problem med allt som skrivs och som bara späder på en slags depression än en eventuell kapning av mitt mailkonto eller min dropbox.

Jag minns då det var som värst i Grekland, dvs var inget krångel alls, men sociala medier var nersmetade med rädsla. Man skulle inte få ut pengarna, man skulle inte kunna åka båt, man skulle inte...... i verkligheten, om folk hade ansträngt sig i fem minuter, så hade de vetat att det var inga problem alls,,,ja, rädsla, rädsla, själv åker jag till grekland i morgon bitti, så var det sagt.

Grekiska skatter

Long time ago. Casa Amarillo, close to Africa. Jag läser om grekiska skatter. Man kan bli tokig för mindre och detta före nio på morgonen. Utanför fönstret ser jag att det är den vanliga depressionen. I köket hostar hantverkan, snorig som en bäver. Det är hårda bud i november och snart är det december och det är som med allting annat, man längtar till måndag, dvs 7 januari då loven och julen och allt det här är över. Nu kommer en räcka helger och förväntningar som jag aldrig kunnat acceptera. Möjligtvis pepparkakorna och knäcken, men allt annat vill man bara glömma och sova över.

Men, som jag säger. Har det gått förr så går det nu också. Annars kunde jag inte hitta några bra nyheter i blaskan heller, det var ju fan, överraskande. Det blir Ikea och lite andra ställen idag för att kolla på ramar. Finns det någon som kan skära 100 passepartouter i formaten 40/50 och 50/70 för en hundring styck eller mindre? Man kan ju alltid fråga.

måndag 21 november 2016

EN SÅNG OCH DANSMAN

Kollar på Stones och olika artister. Keith Richard som jag aldrig riktigt har förstått mig på är verkligen en riktig musiker. En sång och dansman av klassiskt snitt. Han ler varmt i sitt skrynkliga ansikte. Sånt är fint.

Den här bilden är tagen i Berlin.

Neck of a son


I Tarifas gränder! Where do we belong?







Måndag


Måndag. Det är något speciellt. Igår började jag kolla igenom mina hårddiskar på gamla bilder, som jag kanske ska samsa med nya.

Paris 1969.
Jag hade dragit till Paris, liftade ner, för att göra modefotografkarriär. Jag fattade inte varifrån jag fått det, men troligtvis var det Silanos bilder som inspirerat. Första natten hamnade jag utanför Paris, trots att jag trodde jag var i Paris. En stor stad om man säger så. Jag trivdes aldrig i Paris, folk var skitjobbiga, dryga, överlägsna. Jag plåtade en del på gatan. Den här bilden på paret är en av de första jag tog.

Hammarbymarschen. Vissa säger att det är gulliga saker. Min åsikt är att det är långt ifrån gulligt, extremt aggressivt, massor av fulla människor, män givetvis, som inte tål ett skit och är beredda att börja bråka för vad som helst.

På tal om det, alltså. Måndag.

fredag 18 november 2016

Jesus nakna fötter

En gång i tiden, då jag bodde med barnen hela somrarna på Naxos, så blev man ganska brun om man säger så. Min stackars son höll jag på och tvättade runt munnen, trodde han var skitig, men han var bara brun å det värsta. Vi bodde ju på stranden hela dagarna, under vårt egenartade parasoll som vi hämtat i huset i Mili.

Det regnar, jag väntar, laddar hårddiskar. Sorterar på fejan, alla som har korkade åsikter plockar jag bort. Det blir en hel del. Jag fattar mig inte på folk som tex tror att V jobbar för någon rysk diktatur. Hur står det till?

Jag hoppas V sätter ner foten ordentligt nu med vinsterna i vården. Om de inte gör det, så slutar jag rösta. Det måste finnas ett parti som står för något. Man kan inte hålla på och anpassa sig för att att få vara med i regeringen. Typ MP, som sålt ut sig åt alla håll.

Ja, så kom den där trevliga kvinnan som skulle köpa en bild av Johnny Rotten. Bra, då får man råd med whiskeyn den här veckan också.

Jag har börjat läsa igen, mest deckare. Det är faktiskt mysigt. Jag gick iväg och köpte en fin penna för att skriva i min dagbok. Jag hittade en som satt perfekt i handen och så kollade jag på priset. 189 kr, men vad fan. Gick fetbort, köpte en billigare sak för 25 kr och kom att tänka på Guillo som tyckte det var så viktigt att ha en bra penna för signeringarna annars fick han ont i handen. I min sits är det väl snarare så att man får vara  glad om man får signera något.

Man kan inte få allt. Det är fredag och jag ska fan gå ut och ta mig en whiskey i köket. Jag trivs med livet och kroppen hänger med och grabbarna snackar plötsligt om någon cykelåkning från Kiruna till Ystad nästa sommar. Hur ska man krångla sig ur det då?


Trummis, cyklist, hockeymålvakt, fotograf...

Det finns en del jobb som påminner om varandra i sin galenskap. Jag brukar gnöla över att det är ingen som skriver om fotografi och den enda svenska fotograf som är känd är väl han som plåtar brudar med stora bröst,,,kommer inte ens på vad han heter nu.

Skit samma, men när jag är som mest deppig brukar jag lyssna på musik på högsta volym. Älskar trummisar, Steve Gadd, tex,,,vem vet vem det är i Svedala? Inte många, bara de värsta entusiasterna. Vem vet vem Nibali är i min kamratkrets? Ingen, troligtvis. En av världens bästa cyklister. Steve Gadd är ett fenomen på trummor. Vem vet vem vad NHls bästa hockeymålvakt heter? Inte många, men så finns det entusiasterna, de som håller reda på, de som vet vem Steve Gadd är, som sett Koudelkas bok om den Israeliska muren, som följer Nibali.

Jag har sysslat med allt detta, varit hockeymålvakt, cyklist, varit usel trummis och till slut landat i en fotografkarriär. Alla dessa jobb som lever i ett smalt dike, älskade av entusiaster. En slags ensamvargsjobb. Jobb som aldrig kommer att bli alle mans egendom, utan alltid kommer att vara i diket någonstans.

Det är märkligt att det blev så, livet. Själv skulle jag mer än något annat bli trummis i ett kanonband. Ibland går jag ner på trumaffären på Östgötagatan och tittar på de vackra trumställen och drömmer.

Man är nog lite fjantig. I går tog min årsworkshop slut, känns nästan lite sorgligt, men som tur var har jag en ny på gång. Det rullar som man säger. Nu går den långa räntan långsamt upp, börja hålla koll på era lån. Jag älskar ekonomi, plöjer ekonomisidor varje dag. Egentligen borde jag spela på börsen. En i min släkt gjorde det och blev mångmiljonär redan på 60-talet, men han hade ju också så många andra personliga defekter i psyket så jag skulle inte vilja byta, men spela på börsen var han en jävel på.

Min släkt är helt galen, den ena sidan, arbetarklass, smeder, knegare, den andra sidan, nasare, försäljare av spisar, korvar och tingeltangel på marknader. Snacka om att man blev som man blev. Min morbror sålde korv och annat på de religiösa marknaderna i Lappland. Huva, som man säger. Redan som liten upplevde jag transen i i de religiösa tälten. Det är kanske därför jag älskar trummisar?

Nog om det. Trevlig helg.


torsdag 17 november 2016

Den glömda bilden

När jag gjorde min Naxosbok i höstas så glömde jag den här bilden. Det är en kyrkvägg där det brunnit en natt. Varje gång jag går in till byn, fem minuters promenad, så går jag förbi den här väggen. En dag tyckte jag den hade något att säga.

Ett knäpp, bland många. Jag sorterar bilder. Man måste förstå det att sortera bilder är att minnas, inte att glömma, att hålla fast och sedan också vara med i tiden, den gångna tiden. En fotograf jobbar med ganska små medel då det gäller minnet. Det är bilderna, kontakterna eller de små filerna i hårddisken. Man måste då och då plöja igenom dom för att minnas och få ett grepp om läget.

Ofta, väldigt ofta, behöver jag tänka igenom, göra budgeten, skriva ner, det gamla och det nya, få en startpunkt. Jag beundrar verkligen folk som jobbar heltid och lyckas få något gjort utöver arbetet. Hur är det möjligt? Hur är det med fördjupningen? Går det att njuta av den lilla tiden, går det att plocka tillbaka minnena och man ska göra nytt,gå till jobbet varje dag, komma hem,vara trött, laga mat och diska och sedan kanske sova.

Går det att fördjupa sig då? Går det att sjunka ner i minnet? Jag kan bara tala för mig själv. Ska jag göra många saker i en snabb takt under en längre tid njuter jag inte.  Jag bara avverkar, jag hinner inte fånga upplevelsen. Därför har mitt val alltid varit att leva på mina egna bilder. Det ger inga pengar, men det ger tid till njutning. För mig har valet alltid varit enkelt. Njutningen går före ekonomin.

Jag säger det igen. Jag beundrar verkligen folk som jobbar heltid och lyckas göra något annat också.

Det är i mitten av november nu. Jag skulle ha skrivit ett brev eller två, till kompisar, men Ni är ju mina kompisar också, så jag kan ju skriva till Er lika gärna. Det är något som inte stämmer. Fotografi ska ju vara den stora folksporten, den som så många sysslar med och ändå finns det inte ett enda program på tvn som handlar om fotografi. Det finns knappt någon på de stora tidningarna som sysslar med fotografi, däremot en hel legion som skriver om böcker eller kändisars avföring. Nu var det ju en dålig jämförelse, men böcker skriver många om och det är himla fint.

Varför är det så? Varför är det så att nio män av tio som kommer till en utställning efter tre minuter börjar snacka om sin egen kamera, den kamera de köpte för en vecka sedan eller igår?

Är det något med maten? Eller hormonerna? Är det därför det aldrig skrivs om fotografi? För det finns inget att skriva om? Det är ju fan intressantare att läsa Elgigantens reklamblad som kommer med DN än alla svenska fototidningar. Varför är det så?

Ja, så kan det vara. Blir ett långt brev det här. Man får väl sluta nu, men jag skulle ju kunna skriva några kapitel till, Tex om Italienaren som satt på cykeln i morse bredvid mig på gymmet. En stadig bit som heja på alla kvinns och alla kvinns heja tillbaka glatt på honom. Han var skön i sitt pannband från 1957.  Då jag gick så sa jag, Ciao Italia, Viva Faustio Coppi. Han skrattade och jag tänkte: I morgon kör jag också med pannband.


Monrise in the shadow

När regn blir vinter. Mina strofer kommer som vindilar i öknen. Det svalnar av, liksom. Jag har inte dragit upp gardinen, vet ändå hur det ser ut ute. Ibland sover jag i mitt arbetsrum, en smal bänk där alla mina bilder ligger under mig. Jag tycker om den sängen.

Utställningen rullar på Galleri Korn. Sista dagen, fint värre. Det är en mycket bra utställning, precis som Framed på Kontrast. Men utställningar i den här världen, vad kan man begära? Man kan se dom på två sätt: Att man gör dom och att kanske någon får en livskick. Resten är lätt konsumtion, att folk passerar på sin söndagspromenad till fiket, för fika måste man ju göra någonstans. Strömholm sa en bra grej om kameror och fotografer. Kameran och hundar är lite samma sak. Det är en sak man tar med sig ut på söndagspromenaden.

Blev intervjuad av värsta fotoblaskan i Latinamerika. Blir nog bra, på min hattiga spanska. Kan sluta hur som helst. Vi får se.

Förr i tiden blev vi fotografer intervjuade. Verkar vara lite av den varan numera? Jag minns fortfarande texten man skev i Camera om Strömholm, kanonbra eller om Strömholm 1977 i Foto, eller någon fin intervju med Anders i Foto. Har man slutat intervjua fotografer?  Är det bara Fujifilmreklam som kallas intervjuer numera?

Nån borde ju snacka med Elofsson om hans fina bok och Bogrens bok och en djupintervju med Johan Bergmark och Hannah Modigh osv,,,men det ska vara låååååånga intervjuer. Nån borde anställa mig så skulle ni få se på fan. Jag försökte ju betalt för att åka till Arles en gång. Nobben, men så skrevs det ju inget heller om den underbara sommaren. Vet ni att Arles fotofestival och Tjurrusingen i Pamplona sker nästan på samma dagar? Tänkte väl det. Ni fattar ju vilken text det hade blivit.

Nåja, dricker lite mer kaffe, denna Gudadryck, och sedan ett långpass på gymmet. Grabbarna snackar redan om nästa säsong. Gäller att tjuvträna, helt enkelt.

onsdag 16 november 2016

I väntan på

Jag tycker den här är rolig, Jag och frun. Det trodde man väl aldrig att man skulle gifta sig. Det snackas om Krönet på Fejan. Krogen och kaféet, det var ju kafé från början, sedan tog juggarna över. Fan, vad juggemaffian köper krogar på Söder nu, snart har de väl tagit över hela Söder. Förr var det ju bara svartkaféer, på Nytan var ju nästan varenda kafé ett ställe där man pröjsa folk svart, skitdåliga löner. Hur det är nu vet jag inte, trots att jag bor  200 meter från torget går jag aldrig dit. I princip slutade jag med det då Tevere försvann. Det är så galet dyrt.

Jag brukar gå på Espresso house, en jävla kedja, men deras kaffe är billigt. Om man går o fikar i Skrapan så kan man sitta nere i de röda fåtöljerna och dricka dyrt kaffe. Fåtöljerna är värdelösa, värre än Mcdonalds. Så gå upp en våning och fika vid bokhandlen, mycket billigare fika, men jävligt dåligt städade bord och svindyra byllar,,,ja, ni hör, det slutar alltid med att man går till Twang, fikar bra och billigt kaffe, betalar om några dagar och hoppas att bullarna inte är för gamla,,,det finns ingen bra mellanväg, verkar det som.

Det var dagens rapport.

tisdag 15 november 2016

Claes Gabrielsson, verkligen något att läsa.

Porträtt of myself

Ja, så här kan man ju också se ut,,

Tisdag

Så försvinner snön, men den kommer tillbaka. Något säger mig att det blir en kall vinter. Han verkar ju inte skaffa sig några vidare medarbetare Trumpen, ganska till höger om man säger så. Vi får se vartåt det barkar.
Läser Guardian och NY Times på morgonen. Det är kul med lite andra perspektiv på tillvaron. Ser att en strand på Naxos rankas som en av de femtio bästa i världen och det är den i särklass sämsta stranden på ön. Resejournalistik är jag ganska tveksam till. Har blivit intervjuad i stora tidningar om Naxos och när man ser vad de skriver ihop är det i princip samma som står i stans reklamkatalog.Tacka vet jag Hunter S Thompson, lite åt det hållet ska det skrivas.

Några gånger har stora resebyråer velat se på mina bilder för att kanske använda dom i sina kataloger. Det har alltid slutat med att jag fått gräva fram mina sämsta bilder. Är det något som utmärker reklam för resebyråer så är det skitbilder av sämsta, mest förväntade typen.

Morgonrutinen är den samma fem dagar i veckan. Ner på gymmet och cykla 15 km på en halv timme och sedan lite rodd och hem och fika, tar 45 minuter och man är klar för dagen. Jag märker ju tydligt att man ska cykla lätt, lätt, men fort, fort,,det är årets upptäckt, att jag ska försöka hålla 30 km i timmen med en kadens på 90-100 varv i minuten. Det blir spännande att se om jag kan ta ut det på landsvägen. När jag kör så går aldrig pulsen upp över 145 slag, men om man drar tungt kan det gå upp till 170, 175 och det är mycket på en som snart är sjuttio. När jag var ung, runt 17, och tränade i hoppbacken, sprang i trapporna och djupsnö med tegelstenar i ryggsäcken, då kunde man ha en puls på 220 typ och tycka det var skönt,,,märkliga tider, men det var femtio år sedan.

Jag drömmer om att fotografera och jag drömmer om att skriva, att sitta i ett slags rum, men skriva och fotografera är så otroligt olika, det är två helt olika rum, ett vitt och ett mörkt.
Att labba klassiskt, med mörkrum är att komma nära skrivandet.
Att kolla på bilder på en dator är som att befinna sig på en blåsig äng, ett rum utan väggar.
Egentligen är det lättare att förena klassiskt mörkrum med skrivandet, det är lägre trösklar mellan verksamheterna.

Jag har skrivit en ny bok, men är osäker på om jag ska släppa iväg den, känns för tidigt i mitt liv, ska nog rulla några år till och skriva till ett kapitel eller två. En dag hoppas jag någon ska upptäcka alla mina böcker på Blurb. Om man går igenom dom så finns det en historia att berätta, varje bok är som ett kapitel i en större bok. Så är det väl för alla, men det mesta handlar om att vara konsekvent.

Det är mörkt ute, gymmet väntar och efter det, en dag som många andra.

måndag 14 november 2016

Midnattssol och en webbkamera

Ser på en webbkamera över Naxos hamn. Folk rör sig, inte många men det lyser välkomnande. Jag har en vecka av ta igen mig. Läser deckare, ser på filmer, kollar serier. Igår såg jag några avsnitt av Midnattssol, tvserien. Vad är det egentligen? Några fantastiska naturscener, men beskrivningen av samer är ju helt horribel. En gäng knäppgökar och beskrivningen av män i Kiruna är ju fan ännu värre. Hela högen verkar ju totalt sviniga, som en blandning av SD-are och våldtäktstyper. Jag har aldrig sett en värre beskrivning av män och de enda som är annorlunda är två fjantiga typer som givetvis är bögar och på det en brud som slår ner vem som helst, hur lätt som helst.

Ja, jag säger då det det. De deckare jag läser däremot är helt fantastiska. Jag har ju insett att nätet måste man hålla sig ifrån, där driver hatet fram som en fjällbäck på våren. Det spelar ingen roll vad som skrivs, det spårar alltid ut. Helt humorlöst.

Jag vilar från vansinnet, kan vi säga. Gick och fika med polarn som köpt ny kamera, det är alltid roligt med nytt men det konstiga med det nya är att det alltid känns onytt efter typ två dagar.

Fotografi...vem har skrivit om den fina utställningen på Galleri Kontrast, vem har skrivit om Mindepartementet, vem har skrivit om vår utställning på Galleri Kontrast....jag säger så här, de som bevakar fotografi har drunknat i Strömmen. Har någon skrivit om Paris, nja,,,,,, har någon skrivit om Fotomässan...ja, och alla har väl sagt i princip samma sak,,,att den var kass.

Finns det några slutsatser att dra? Min teori är väldigt enkel. Ska man dra fram ett intresse för fotografi eller litteratur, måste man skriva om författarna, fotograferna, verken,,,inte om datorn de skriver på eller kameran de använder.  I min värld är det så, verket och den som utförde verken,,,de är vad man ska lägga energi på.

To be friends

Jag snackade med en trevlig man på utställningen på Korn.Om gatufoto, om livet som fotograf och människa, klassresor och det slog mig att det är så man gör bild. Folk tror jag är duktig på att komma i kontakt med folk,, jag vet inte jag, känner nog ofta att jag är dålig på det, men oftast då jag plåtar folk så har vi blivit kompisar. Här tex, Anders S , som dök upp på cykeln, vi snackar lite, man ser hur fint han sitter och tar en bild. Egentligen handlar fotografi för mig om att gå ut och bli kompis med någon.

Om man betänker att man under en livstid får ihop 150 bra bilder och livstiden består av kanske femtio aktiva fotograferande år, så fattar ju vem som helst att tre bilder om år betyder att man inte behöver stressa fram ett resultat. Att man kan ta sig tid att bli lite polare med folk, att man kan softa lite.

söndag 13 november 2016

Dag 2 på Korn

Det rullar på. Mina, så kallade elever, har gjort en strålande utställning på Korn. Väldigt fin blandning och varje deltagare har i sin tur gjort ett exellent arbete. Strålande. Man känner sig glad över att få ha varit tillsammans med dom i ett år.

Snön rinner bort och på Naxos är det storm som tur är för den kväser den stora skogsbranden som uppstått.

I går berättade en polare att han suttit på Tuben och sett nassarna dra mot stan för att demonstrera, utrustade med sköldar och vapen. Senare ser jag på tvn hur de ställer upp sig som en polisstyrka med sina sköldar. På något vis är det alldeles för slappt agerande av polisen. De skulle stänga ner en sådan demo på fläcken. Hur kan man överhuvudtaget tillåta en demo med nassistiska förtecken?

Mr Werup gick bort. Han skrev bra, mycket bra. Var en av mina favoriter i många år. Hade en fin ton i sina böcker, framför allt då han skrev om Paris.

Utställningen på Korn fortsätter fram till o med torsdag. Missa den inte.

lördag 12 november 2016

Vernissage på Galleri Korn 12-16

Idag är det vernissage på Galleri Korn, 12-16, Hornsgatan 145, längst ner mot vattnet. Det är faktiskt en riktigt underbar utställning. Riktigt, riktigt bra.

Valet i USA glider långsamt vidare. Det blev väl inte vad man hoppats på, men det skadar inte heller att se sig själv i spegeln. En del snackar om faran för klimatavtalet. Okej, en del av dom som gör det kör bil varenda dag, de går aldrig i stan, de käkar kött och trippar iväg med flyget till Thailand lite då och då.
De ska överhuvudtaget inte snacka om miljö, sedan är ju miljön du och jag. Det är vi som avgör hur det blir med miljön. Om vi kör bil, om vi köper solceller, om vi skippar den största delen av köttet, om  om, om ,,  miljö är inte klimatavtal. Det är vad vi gör. Politik är inte Trump, eller Åkesson. Det är vad vi gör. Det funkar inte att skylla på någon annan.

 Många oroar sig för Obamacare. Okej, USA är USA. Det är ett land som är mer eller mindre helt annorlunda än vårt, kommunistskräck, superkonservativt, förutom NY och nåt annat ställe, men 45 procent vill inte ha Obamacare. En annan fattar ju inte det, men så är det och varför det är så får du fråga någon annan om. Det är som med grekerna. De vill inte betala skatt och de  vill inte göra det eftersom de får inget för skatten, samtidigt så fattar ju vem som helst att utan inkomster skattevägen så är Grekland chanslöst.
Det ser enkelt ut, men det finns ofta historiska bakgrunder. Det enda man kan säga med bestämdhet är att om man gör en förändring så vill man se resultat.

Nej, och  hemma gick det visst dåligt med snöröjet. Det är klart att det är jobbigt när det är glashalt. I går gick jag från Nytorget till Hornstull fram och tillbaka och två tanter fick jag plocka upp som slog på äschlet rakt framför mig. Det gick bra, men det är jobbigt för dom då de faller handlöst.

Det roliga nyheten var ju fotbollslandslaget mot Frankrike. Så bra dom spelade och så skönt att Zlatan inte är med längre. Nu är det ett lag och jag har aldrig sett landslaget spela bättre på tio år. Underbart att se.

Läste om Fiona och Rebecka, har ju bott ihop med Fionas pappa i kollektiv 1977. Duktiga tjejer, men det enda jag kände efter att ha läst igenom artikeln var oro. Det lukta spritproblem lång väg i tidig ålder.

Nog om det. Solen skiner över hustaken, det blir vernissage och jag tror jag ska prova att cykla i snöröjet idag. Har ju slicks på cykeln, kan halka ordentligt, men vad fan: Livet är en prövning.

fredag 11 november 2016

Se det baklänges


Ibland undrar jag om inte man ska se livet lite baklänges. Ibland undrar jag om inte internet är det värsta som hänt oss. Nu dog Cohen och det kunde man ju läsa sig till i tex New yorker?? för någon vecka sedan. En lång fin intervju där han mer eller mindre sa själv att nu är det över. Det är sorgligt, men ännu värre är den sorg som utspelar sig på sociala nätverk. Herre Gud, man blir ju helt slut över alla Rip osv... det som är en slags sorg, blir så maximalt, sorg en masse.

På samma sätt var det med Trumps vinst. En människa vi verkligen inte skulle vilja vinna, vinner och hela gråtvalsen kommer igång. Att Trump vinner gör mig småförbannad, men en miljon deppade typer på nätet gör mig verkligen trött, skittrött. Sedan detta tjat om börsen ska falla, kaos och vad händer? Börsen går som en raket. Inte ett skit händer, som vanligt alltså.

Hur fan vore det om vi hade lite självinsikt? Vi i vänstern och våra representanter har gjort ett uselt jobb. Vi har inte övertygat tillräckligt många tex i Sverige om att vårt land har massa fina möjligheter. Vad har vi för partier som hjälper oss? Sossarna, det är ju det veligaste parti man upplevt på lång tid. Verkar ju ha noll ideologisk kompass. Precis som SD kör stenhårt med "invandrarproblemet" borde sossarna ta upp några frågor och köra dom stenhårt, totalt kompromisslöst. Typ vinster i vården och skolan. Bara dra det rakt av. Inga vinster i vården eller skolan. No more discussion. Bankerna? Bankerna ska betala tillbaka sina miljardlån som de fick för några år sedan. Utveckla den progressiva skatteskalan, låt de som har mer, betala mer.  Samma enkla krav som SD driver, men från vänster. Men, vad gör dom? Lägger sig i någon gyttjepöl, typ 7 % i vinst i vården osv, , direkt patetiskt. Sedan V, som inte ens kan enas kring den här bruden som gjorde ett misstag och la ut en SD-vänlig film. Sån skitfråga. Släpp den och gå vidare.

Klart man förlorar alla val på det.

Nåja, Cohen dog, han blev 82. Ingen dålig ålder. Jag tycker det är vackert när folk dör, när de har levt ett liv som varit så lyckat, skapat så mycket skönhet som Cohen. Jag känner bara en mild lycka över hans död. Han levde, han dog, och han uträttade så mycket fint. Jag skulle vilja leva och dö så, med ett leende, med en vision om att jag alltid kommer att finnas och Cohen kommer alltid att finnas för så många.

Jag måste skriva om snön och det är här jag snackar om att se det baklänges. Det var en, 1, dag med snö och där det var jävligt krångligt. Idag, no problem, visst, det är halt och jävligt,  men det ingår om men lever så nära polcirkeln som vi gör. I Florida drar det fram en monsun, på Naxos brinner det. Svåra saker, vi gör vårt bästa, men det går över. Två dagar senare har det dragit förbi. Vi i Sverige, eller Stockholm, har ju patetiskt enkla problem. En dag med snö. Softa, ta en kopp kaffe, glid med. I morgon kramas Obama och Trump, buissness as usual, i morgon går tågen, i morgon kan du kanske köra din bil, i morgon.... livet mår bra att ses baklänges.

torsdag 10 november 2016

Filmning

En lång dag med filmning i Huddinge. Jag stod i labbet och gjorde bilder till en film om den fantastiske Jean Hermansson. Nils Petter Löfstedt filmade och Fricken tog stillbilder och skötte all marktjänst.

En underbar dag helt enkelt och sedan tog jag tricken till H-Tull och Galleri Korn där vi ska hänga bilder i morgon till Vernissagen på lördag.


En vacker dag, trots allt..,

Så var det där valet över och Göran Persson sa att han sov gott, trodde inte Trumpen skulle lyckas med så mycket. Mitt förra blogginlägg gick ju som spjutet, långt över två tusen pers som läste det, men lite trött kan man bli på vissa som kommenterar, de som ska tala om vad tex Trump står för. Det har liksom stått i blaskan varenda dag i två månader. Vi vet, jag vet, alla vet. Att hålla sig på den nivån är ett slags självplågande, nåt tröttsamt. Är det inte bättre att lägga energin på något som betyder något? Något som kanske kan förändra något, eller göra livet bättre för någon eller sig själv?

Det är väl inget snack om att Clinton hade varit ett bättre val men i mina ögon ett trist val. Hon har ju precis inga radikala förslag på sin agenda. Det är mer lite som det redan var. Men ta det man oroar sig för. Muren mot Mexiko. Den kommer inte att byggas för Mexikanerna ska betala den säger Trump. Det blir ju inget. Riva upp klimatavtalet. Det jag tänker mest på är ju att det redan är en rörelse mot bättre miljö. Tyskarna inför bensinstopp, San Fransisco ska införa bensinstopp, flyger blir allt miljövänligare, vi letar allt mer sol och vindlösningar för miljön. Det vegetariska växer, det pågår rörelser som handlar om oss. Kan vi också börja fundera över vår PERSONLIGA livsstil så kan vi komma långt. Jag vet folk som är väldigt upprörda över miljön men som kör bil hela tiden, käkar kött och flyger som tättingar.
Obamacare, kan han ta bort det,  å andra sidan så gjorde man ett val, det verkar inte som om amerikaner gillar Obamacare speciellt mycket och det får dom själva reda ut och det har dom väl börjat med genom att göra sina val.

Det som oroar mig är den växande rasismen och den växer ju överallt, i hela världen. Det tycker jag är oroande och det är upp till dig och mig att motarbeta den.

Nog om det. Om två dagar bryr sig ingen om USA-valet längre. Life goes on. På lördag är det vernissage på Galleri Korn, det blir roligt.

onsdag 9 november 2016

Ah, men alltså, kom igen

Trumpen vann och alla gråter. Ja, han är en idiot, men Clinton då, vem skulle vilja ha med henne att göra? Gå till dig själv. De senaste tre åren,  hur många politiska valdebatter har du kunnat tröska dig igenom på tvn? Jag har inte pallat en enda mer än tio minuter. Det är ju totalt döfött. Det som sker är att folk tror att något ska ske och så röstar dom på nån idiot, typ Trump.

Jag tycker det är intressant att se vad han kan ställa till med. Om han kan göra allt skit han förväntas göra. Alla idéer måste ju få en chans att testas. Det enda vi vet med bestämdhet är ju att Clintons förslag skulle leda till ökade klassklyftor och ett ännu sämre USA. Troligtvis leder Trump till ännu värre, men nu har folk röstat och så får dom stå för det.

Det snöar och alltid samma sak. Folk är idioter. En del har inte fått på vinterdäcken. Hur fan kan man inte ha hunnit få på vinterdäcken? Kan de stava till november? Eller snö? Hur fan kan svensken inte ha en spade i bakluckan? Man stönar....

Nåja, jag älskar hela läget med snö och nya politiska vansinnigheter. Jag var ner till Kolonin och skulle spika igen ett fönster på svärmors kåk. Nån jävel hade brutit sig in och knoppat i kåken. Man tycker ju synd om folk som inte har någonstans att sova, så då jag kom dit stack jag in skallen i kåken och väckte snubben som låg och sov,...Öh, polarn, ta och knata iväg nu, sa jag och han kom upp och gick ut genom det trasiga doran. " Schysst polarn, sorry för fönstret, har ingen deg och ingenstans att sova. "  Han knata iväg i snön och jag tyckte synd om han, slog på en lucka och gick upp på SöS för att kolla prostatan.

En skön doktor kör in fingrarna i röven, har man ju varit med om många ggr o det är ju hur cool som helst, men den här gången hade hon en yngre brutta med sig, muslimsk,med schal och grejer. Såg trevlig ut som fan och hon ville också köra in fingrarna och känna på prostatan. " Den känns fin och mjuk", sa hon och jag tänkte där jag stod framåt lutad. "Fuck Trump, men det här är fan revolution". En brutta med muslimschal känner på min prostata. Hon hade varma och sköna händer också, lärde sig ett jobb där det handlar om att känna på mäns prostata.

Jag flög hem, revolution, tänkte jag. Fan, revolution, sedan gick jag på fiket och njöt medan de vita guldet föll ner över staden och skapade den magiska tystnaden. Den vita magiska tystnad som fött mig, som närt mig och som gett mig  glädjen att få känna ett par varma fingrar i röven.

lördag 5 november 2016

Galleri Korn. Vernissage lördag 12 nov, 12-16. Hornsgatan 147. Stockholm.




Karin Thoringtidigare känd för sina Irlandsbilder, har nu tagit till sin mission att visa nakna kvinnor över sextio år. En både ömsint och nydanande skildring. 



Anders Reitmaiersom förra året kom med den vackra boken Hem, visar bilder från barndom, om att bli vuxen och stå bredvid och se på. En stark skildring från flera perspektiv.









Stefan Jonsson, en gatufotoveteran, tar ett nytt grepp på gatorna i Stockholm. Poetiskt, svartvitt med en melankolisk touch.

























Mikael Pettersson visar bilder från sin nysläppta bok Descendants. Hojåkning, mek, kamratskap. Redan en klassiker i hojkretsar.


Öppettider.
lö-sö: 12-16
Må-ti: 15-19
ons-to: 12-19


Välkommen till Galleri Korn Hornsgatan 147 Stockholm
gallerikorn@gmail.com 

Snö o städer



Jag är uppväxt med snö, känner det i kroppen när snön kommer. Igår kände jag något och ser ut genom fönstret. Klockan är nästan midnatt och där faller den.
Jag älskar snö. Det ger en tystnad och det är en religiös upplevelse. Jag minns en julafton på sextiotalet då jag följde min farfar hem. Vi gick i decimeterdjup nysnö och han säger plötsligt till mig. "Mickhael, det är slut nu".

Jag fattade inget av det. Dagen efter dog han. Det var snö och det var en känsla. Det är mycket man känner innan men förstår efteråt.

Polarn ringde från Paris och snackade om skillnaden mellan Stockholm och Paris. Ja, det är en skillnad som man inte kan förstå om man inte har upplevt den. Paris ären STAD, det är inte Stockholm. Paris har en energi som kommer långt underifrån. Det har inte Stockholm. Den där energin finns nästan överallt om man lämnar Sverige. Stockholm är en stad som består av skog och natur, en slags vacker tystnad, inte energisk energi. En annan energi. Eller tystnad. Som när snö faller.


fredag 4 november 2016


It´s a question of time,,det börjar redan vid fyra på morgonen. Att man vaknar, tar det eländiga rånartåget till Arlanda, det halvtråkiga flyget till Aten. Går ut och tar metron till Pireus, en timme, byte i Monastraki, sedan rakt ner till hamnen. 
Det är där det börjar. Man taxar ut, en seg, lång resa över havet. Sex timmar, ibland sju. Jag ligger i min fåtölj. Förr var man på däck. Sånt har man slutat med. Man sitter inne och sover.

Det är efter Paros, eller precis då färjan lämnar Paros man känner lyckan då båten passerar udden, gör en lång högergir och man ser ljusen från Naxos. Då grips man av lycka, som en hand som kramar hjärtat och man vill gråta.

Man är på väg hem. Den sista timmen är den som gör att man vaknar till. Nu är klockan elva på kvällen, ljuset inomhus på färjan är glåmigt, så hörs den metalliska rösten som säger Naxos nästa, båten vänder och rumpan går in i kajen, man fäller ut bakändan och alla kliver av. 
Grabbarna skriker på kajen, Jasso John, det är jag, Ti kanis, kala,,,jag passerar den lilla hamnkrogen, det lyser från paralian, passerar rumsuthyrarna, återigen, ti kanis, John, kala, kala,,,och man går genom den mörka gränden där Giannis stängt hojbutiken, passerar genom Kastros nedre del och bilen står på parkeringen. 

Fem minuter senare glider jag genom den sista rondellen, av de två som finns i Naxos, det klättrar uppåt, bergen lyser, byarnas ljus syns i natten, Halki, Filoti, jag glider ner i en dal och sedan bär det uppåt igen. I Halki åker jag in på den smala bron, en brant höger, en backe, gubbarna sitter fortfarande ute på gatan och dricker något, passerar Halki café, Johanna ser min Volvo och skriker något. 
Jag vinkar tillbaka, svänger till vänster. Hundarna skäller på mig då jag passerar olivpressen, parkerar. 
Det lyser i backen, hundra meter hem. Jag passerar Makis hus, tvn är på och han skriker rakt ut genom gardinen.. Jasso Mike,,,och sedan står jag vid min dörr. Klockan är midnatt, släpper ner den lilla ryggsäcken på marken, hämtar en ozou och sätter mig på verandan. Det är natt, det är november, det är sjutton grader och jag ser havet genom natten.

torsdag 3 november 2016

Avedon, mobilen och livet


Den undre bilden påminner mig om Avedon, han hade ofta det där perspektivet. Jean Hermansson sa alltid att Avedon var bra, själv var jag lite tveksam, tyckte mycket om hans tidiga bilder från Rom med sexsexkameran och projektet West, då han plåtade folk utomhus. Han har inspirerat många, väldigt många.
Själv tog jag bilden med mobilen. Jag gjorde ju en sommar med mobilen, det var spännande, men jag vet inte om jag gör om det. Det känns inte riktigt på allvar, men telefonen är ju en fruktansvärt bra kamera, men jag är ju egentligen inte en fotograf.

Jag tänkte på det under Epsteins fina föredrag igår. Han sa också en sak som fick mig att känna att hela mitt arbetsliv varit värt allt man gått igenom. Han klassade min och Erkki Lappalainens bok I Mullvaden levde vi, i samma klass som Poste Restante och Byn med det blå huset. Det gjorde mig rörd och oerhört stolt, men för att återgå till mobilen och fotografin, så har jag aldrig riktigt känt mig som fotograf. Mer som en novelist, en fotografisk novelist.

Förr följde jag politiska rörelser precis innan de kom till ytan och fick en samhällsbärande funktion. En positiv riktning. Mullvaden, Skogsnäs, ANC innan Mandela släpptes, ETA i Baskien efter Franco dött, det viktiga arbetet med barnen i olika former.

Numera kan jag inte finna några politiska rörelser och numera sysslar jag med att skildra hur en människa kan ta ett steg i en annan riktning i sitt liv. Hur man bestämmer sig och vågar, hur man kliver ur sitt vanliga liv och gör det man drömmer om. Det är väl vad jag sysslar med.

Jag fotograferar inte längre i Stockholm, bara sporadiska skott då det blir speciellt väder eller så, utan jag måste resa bort för att få energin. Stockholm är för mig ett ställe som är låst och utan energi, räddhågat. Någon annan med en annan vinkel och en annan, ny energi måste göra jobbet med Stockholm.

I alla fall, Avedon och telefonen. Det blev en text om det också. En helt annan text än den jag tänkte skriva. Det är så det är om man öppnar sig och har en slags förmåga att låta slumpen styra över sitt liv.