lördag 31 december 2016

Street


Gott nytt år

Den här bilden tog jag i min vindsvåning i lund 1972. Den kostade 49 kr i månaden och hade toaletten fyra trappor ner. Jag hade bara kallvatten och på vintern satte jag upp trasmattor på väggen för de blåste igenom väggarna.

Jag minns det som en bra tid, koncentrerad på tre grejer. Kvinnor, fotografera och karate. Sedan pluggade jag visst också, men det var mest för att ha något att göra. Jag tog min fil mag men hämtade aldrig ut betygen, än mindre skaffade jag mig något jobb. Jag har ju aldrig haft ett jobb, ett fast jobb. Det var typ det värsta jag kunde tänka mig. Kanske tycker jag likadant idag.

1972 till 2017, det är ett tag, 45 år. Det hinner rinna mycket  sand mellan tårna, men i grunden är jag samma människa. Lite tröttare, lite fegare, lite mer avvaktande, men 1972 låg jag mycket på sängen mellan de två passen karate om dagen och timmarna på labbet. Jag har alltid trott på att bli munk, konstigt nog. Det rimmar ju jävligt fel med resten av livet.

Jag har aldrig frossat och jag tycker om att göra precis samma sak dag ut och dag in, på något vis är det så det blir något genomarbetat. Jag tyckte mycket om tanken på att stå och skjuta en pil hundra gånger på en dag. Att dra armen i samma vinkel hela tiden, tills det sitter där.

Min fru frågade mig hur jag tänker då jag tar en bild. Om jag tittar på ljuset, var jag ska stå och hur jag tror det ska utveckla sig. Jag sa att jag tänker aldrig. Det faller sig naturligt. Jag vet var ljuset är och jag vet var jag ska stå. Det känns i kroppen. Som en musiker,  som spelar på känslan. Fingrarna följer tanken. Att tänka gör en långsam.

Jag köpte ostron i morse, på en butik på Östgötagatan. Det finns ställen som är unika och äkta, som påminner om de gamla fisk och fruktaffärerna som förr fanns över hela Söder. I varenda kvarter fanns det en fruktaffär och mitt gamla labb var en fiskaffär. Det här är en sådan, en som överlevt. När jag ska gå säger kvinnan som jag köpt ostronen av " Gott nytt år, min vän" och så kramar hon min arm.

Det var mer än så. Hon kanske kände mig, fastän hon inte kände mig, själarnas förening.

Borta på cykelfiket på Folkungagatan samlas cyklisterna för lördagsrundan. Det är de hårdkörande killarna och tjejerna. Regeln är att de kör full gas och blir man avhängd, så väntar ingen. Eftersom det är en del gamla proffs med i det gänget så går man bara förbi och säger hej, skippar cyklandet.

Jag köper mina ostron. En gång i tiden satt jag i Tarifa, utanför Casa Amarillo, det gula huset. Det fanns ett kafé och det fanns en restaurang. På matstället fick man varje dag färska musslor, man såg Afrika över sundet och på nätterna försökte folk ta sig över sundet med gummibåtar. Ibland gick det bra, ibland väldigt dåligt. Det är världen i ett nötskal. Den ene äter musselsoppa, något som alla borde få äta, medans andra sitter i en gummibåt och ber för livet.

Jag tittar på bilden ovan. Jag minns exakt när jag tog den och hur jag tog den, med min skabbiga Nikon F och ett femtio mm. Jag hade en katt som hette Sensei och det var en vårdag som inte riktigt ville komma fram, på kvällen skulle jag gå till mentalsjukhuset och jobba natt.

Det var det året, 1972, nu är det ett annat år, 2017. Inte mycket har ändrats. Jag köper ostron, tittar på gamla bilder och låter minnena passera genom kroppen.

fredag 30 december 2016

I send you some greetings






Days goes by...

Jag tar ut mtbn, det är ju ändå sommar ute, efter en mil börjar den frihjula i navet. Man får rulla hem i lugn takt. Det går det med. Linjerna ligger klara. Jag påminns om en bro på Djurgården, en natt, snön faller och jag har en Volvo. Tio år sedan och jag minns allt.

Sådan kan en känsla vara, en karta man ritar upp, sätter på papper och får en bild. Mer säger jag inte. I morgon musslor.

torsdag 29 december 2016

 En text jag hittade.

Once upon a time var Silano min idol. Vi snackar 1967, sedan kom Pete Turner med färgbilderna, sedan kom jag loss på Don McCullin. Jag såg någon bild på honom  då han stod i armejacka och det var början till allt det här som just nu gör att jag befinner mig i Grekland.

Jag har alltid satt författarna före fotograferna. Henry och de andra, kom långt före fotograferna. Att identifiera sig med Bresson går ju inte, eller gick inte. En rik människa som reste överallt och tog överjävliga bilder. Lika förbannat baxnade man ju bara då man såg hans kort. 

Jag såg bilden på Koudelka då han plåtar en stridsvagn i Prag och Sune Jonsson springer i bakgrunden, eller jag såg Ed van der Elskens bilder från en klubb i Paris där Christer Strömholm sitter i publiken.

Det ar där det börja. Med Ed van der Elsken. Den kanske enda fotograf jag känner till som uttrycker riktig kåthet i sina bilder. Inte en fjant som står och pekar och ber bruden svanka med höften. Sånt skit hatar jag. Ed var med i matchen.

Man måste vara med i matchen, teoretikerna kan ta sin filt och suga på den.

Ed, Don, Danny L och några till, inte minst käre Robert F, var med i matchen. Det är för många som pekar på svanken. 

Det finns dom andra också, en del fransmän, som jag kallar utnyttjarna, men det finns ju dom som gillar sånt också. Ungefär om barnporr. Man kan ge allt etiketter, men i min värld handlar det om att vara med i matchen, inte peka på svanken.


Det finns många som vet och kan allt, jag vet ingenting, men jag vet nåt om att vara med i matchen. Det gör jag  ju faktiskt. Femtio år i ångesttrumman gör att man ser synerna då de dyker upp. 

Don MacCullin sov i bilen då han plåtade. Han gjorde inga stålar. Koudelka i skogen med fåglarna. Hur Ed hade det vet jag inte. Läser man Parisboken var det mycket drogförsäljnng för att få det att gå runt. Strömholm bodde i ett litet rum på vinden, både i Paris och i början i Stockholm. 

Livet är ingen fet vandring. Livet är en stig. Silano var en som bitvis pekade på svanken, men det rockade. Ed var het som en humla och i Grekland går det mot siesta och jag ser att bageriet har bakat saker med citronsmak. Det finns stigar för allt, till och med till bageriet.


JJ Cale och det år som gick

Det var många artister som strök med i år. Jag hade väl egentligen inget starkt förhållande till någon, däremot kände jag mer då JJ Cale dog på min födelsedag den 26 juli för något år sedan. Och i och med det kommer jag in på året som gick.

Vad handlade det om egentligen? Från att ha mina år uppdelade efter årstider, Naxos på sommaren, höst och vår fotografiskt arbete, vintern till att åka skidor och skriva, så kom allt att fokusera på en enda sak: Vårt hus på Naxos.

Jag har alltid velat leva som Tom Waits, Hemingway, Strömholm, bo på landet och besöka staden då och då, men bo på landet så man har ett stenkast till staden. Monitisia, Naxos, gjorde det möjligt. Nu bor jag fem minuter från affärer, krog och kaféer i ett landskap och i ett hus som är ofattbart vackert och som en dröm för en människa som mig. Ett hus med alla livsmöjligheter.

Jag tänker på JJ Cale som inspirerade så många musiker, men som egentligen aldrig slog igenom själv, som troligtvis inte heller ville så igenom stort eftersom det skulle kosta på för mycket i hans liv.

Ett år gick. Jag arbetade och jag drömde. Jag såg egentligen inget som påverkade mig på djupet. Jag tror inte heller jag läste något som påverkade eller såg någon film. Om det var något så var det musiken som kom att betyda något, och naturen på Naxos.
Vinden, havet, himlen.

Mycket märkligt år. De workshopdeltagare jag haft har gjort fina arbeten. Jag visste att de skulle göra fina arbeten. Allt det var förväntat, de hade det i sig. Själv kom jag för första gången i kontakt både med min ensamma sida och kärleken. Som stad och land. Ensamheten var inte längre något som plågade mig, inte kärleken heller. Min avsats var att jag såg på  åldern som en äldre man, som en man med koncentrerad erfarenhet, intuition. Jag litade helt enkelt på att saker och ting skulle lösa sig i alla lägen.

JJ Cale dog 74 år gammal på min födelsedag den 26 juli. Det är något hos honom som påverkar mig, kanske är det att han är en brobyggare, en som förvaltar det som fanns före honom och leder in det på ett nytt spår. Själv känner jag att jag bara vill berätta historierna om min tid.



Intuition, koncentrerad erfarenhet.

Det bästa citatet: Intuition, koncentrerad erfarenhet.

Husby och livet

Läser om att de som har affärer i Husby centrum stänger för att det går inte att kontrollera kriminaliteten. Det är ju fan helt upprörande. Vad håller samhället på med? När det är fotboll kan man skicka upp helikoptrar, ha hur mycket poliser igång som helst för dessa idioter som är fotbollens svans, men då vanligt folk sliter för sin brödföda kan man inte ens garantera deras säkerhet i ett litet förortscentrum.

På ren svenska: Det är ju rent förbannat.

Jag växte upp i en tid då man fick en örfil om man var för kaxig och för korkad, typ sa att någon var en hora eller liknande. Min styvfarsa var en ultrasnäll typ men en gång så sa jag till morsan att hon var ett jävla äschle typ och jag minns fortfarande hur ett snälltåg startade inifrån vardagsrummet och ut åkte jag på gården och fick värsta avhyvlingen. Sånt sätter sina spår.

Jag växte också upp i en tid då man var rädd för folk i vit skjorta. När jag jobbade på pappersbruket var det en kristallklar rågång mellan oss på golvet och de med vita skjortor på kontoret. De vita skjortorna var en en annan klass, tjänstemännen. Man fattar ju varifrån man fått sin klasskänsla. Idag borde det här med klass tas upp på allvar igen. Varför tjänar alla viktiga, typiska arbetarklassjobb, sämre  än tex någon som sätter ihop en meningslös reklamslogan? Det är dags att ta upp fördelningspolitiken igen.

Igår var jag med om en otäck grej. En kvinna strax över trettio kom fram till mig och frågade mig om jag kunde hjälpa henne. Jag sa som det var att jag hade inga kontanter, bara kort just då. Kan du inte ta ut lite pengar då, sa hon. Jag nekade, men det följde mig hela dagen. Hon var verkligen desperat på allvar.

Det bir allt mer dom och vi och enda lösningen är statlig, inte privat. Saker och ting måste fördelas bättre och det måste skapas ett hopp bland människor igen. Annars är det en sak som förbryllar mig. Det har länge snackats om fördelen med dieselbilar, att de är miljövänligare än bensin osv, men varför förbjuder då tex Aten, Madrid och en del andra storstäder dieselbilar från 2025?

onsdag 28 december 2016

Imigration/emigration

Jag släktforskar lite för att min dotter är intresserad av vem som var min far. Något som jag inte heller vet, trots att jag är sextiosju. I alla fall, min mor kommer från släkten Gahnström, som i sin tur höll till på Gotland, även om jag kom att födas i Norrland, mellan Lycksele och Luleå. I Lappland som man sa på den tiden.

Det som är mest fascinerande med den här forskningen är att se hur otroligt många ur släkten Gahnström som drog till USA i mitten av 1800-talet. Nästan alla. Det blev Chicago och Minnesota och jag minns från då jag var liten att då och då kom det en hälsning från USA. Brooklyn tex, var ju rena svenskstaden, med svenska namn på gatorna. Runt 50 000 svenskar bodde där i början av 1900-talet.
En och en halv miljon svenskar lämnade Sverige och drog till USA. Hör Ni vad jag säger, över en miljon svenskar. Hur många flyktingar har vi tagit emot?

Varför stack dom då? Missväxt, missnöje med staten och kyrkan, de arbetande kunde inte rösta, det blev ju manlig rösträtt först 1909 och sedan då folk började återvända till Sverige så var man missnöjd med hur kvinnorna behandlades och till slut så fick de styrande i Sverige inse att man måste göra landet radikalare, bygga bostäder, rösträtt för alla osv,,

Otroligt intressant läsning, speciellt då det handlar om en själv och ens bakgrund. Per Olof Ödman har gjort en fin fotobok om just Brooklyn.

Slutligen kunde jag inte låta bli att kolla hur många som sökt asyl i Sverige de tre senaste åren. 2014 var det 81301, 2015 var det 162 899 och 2016 gick det ner till strax under 27 000 stycken.

tisdag 27 december 2016

Efter jul



Jag funderar mycket på skillnaden mellan energi och kvalitet. Förr sysslade man ju bara med kvalitet. Idag är energin det viktiga och jag vet inte hur man ska bedöma det. Ta en som David Alan Harvey, som håller en underbar energi på sin Facebook , Burn osv,,och jag gillar det, men det han visar är ju mest skit, i och för sig mycket bättre än tex Fotosidan eller någon annan liknande sajt, men lika förbannat är det inte mycket som håller om man skulle titta på det två gånger.

Men, och nu till energin, den smittar, man blir glad, man känner något fint för att det är en man som ligger i, men på vägg, i bok, skulle det inte överleva tio sekunder.

Det är ungefär som med pressbilder. Det finns en del väldigt bra pressfotografer, som då man ser deras bilder i tidningen känner beundran, men om man tittar två gånger eller tre gånger på bilderna så inser man att de klarar inte fem minuter på en utställningsvägg. Något saknas, oftast närvaro.

Det är det här jag funderar på. Närvaron. Hur vissa, typ Koudelka, Strömholm, Frank, kan plåta en vägg, ett hav, en gata, utan människor och man upplever närvaro. Vad betyder det? Att bilden kommer inifrån fotografen, att det inte var det yttre som skapade bilden. Att fotografen bar fram en känsla genom sin kropp, fäste den i bilden, gjorde den fylld med närvaro.

Tänk på saken. Tänk också på en workshop på Naxos från den 29 maj till 1 juni, fyra dagar. Kan det vara något?

fredag 23 december 2016

Mexikansk publicering

Här kommer länken till den mexikanska intervjun.

Och här en länk till Lensculture   Det är en intervju om Stockholm blues och livet i allmänhet-

Annars så blir det väl sista inlägget innan julafton sprakar igång. Jag mår bra, hoppas ni gör det också.

God jul, och ha det gott.
Minnets poesi.

106 sidor. Editerad upplaga. 100ex, signerad. Format 30/30. I priset ingår en A4-bild.
Pris: 2000 kr. Intresserad? Kontakta mickeberg@hotmail.com
Klicka på porträttet så kan du se hur boken ser ut.

onsdag 21 december 2016

Två publiceringar om samma sak

https://www.lensculture.com/articles/micke-berg-stockholm-blues
http://revistavisor.com.mx/entrevista-micke-berg

Den ena på Lensculture och den andra i Mexico. Det roliga är att båda fått för sig att jag är född i Singapore,,,det är en bit från Lycksele..

In the early morning


Jag kollar hur många likes en sådan som David Alan Harvey får på ett inlägg på sin Facebooksida, typ 150 000, för något vanligt inlägg. Man blir lite avis, men å andra sidan har mina polare i Grekland typ 350 likes varenda dag på ett inlägg om julgranen.

Antingen är det jag som inte hänger med eller så lever de verkligen på nätet. Det är ju svårt att negligera en grej som för den unga generationen är livet. Det handlar mest om att göra de moderna, nya grejerna till sitt arbetsmedium.

Och framför allt, fylla dom med material som man tror betyder något.

Så är det. Det enda jag verkligen saknar från förr är fototidningar som är bra, tidningar som man kan behålla. Idag görs det massor med fotoböcker, många är riktigt bra, men tidningarna försvinner.
Jag har några klassiker i min ägo, tex Camera med Strömholms bilder, eller gamla Etc, 399 och Kannibal. Det är väl det bästa som getts ut i Sverige?

Jag skrev ju om en del svartvita fotoböcker igår och jag tycker det är glädjande att det kommer upp så mycket bra böcker som handlar om något, som bygger på en känsla av att man vill berätta om något, vara nära något.

Alldeles för mycket är annars nån slags formbeskrivningar utan känsla. Vad det gäller det svartvita så tycker jag det kan vara dags att tala om det svartvita hantverket. Det är helt klart att den moderna digitala tekniken ger andra printar än analog kopiering. Det går att komma väldigt nära varandra och det digitala har kommit långt, blivit mycket bättre än det var i början, men ofta tycker jag digitala printar blir alldeles för digitala. Man kan ju säga att det är tycke och smak, men i mina ögon är det för vanligt att de digitala printarna ser extremt digitala ut, de är för skarpa och de har en kontrast som nästan gör att ögonen poppar ur skallen på folk och människor helt enkelt ser konstiga ut.

Det finns inget rätt eller fel i det här, men bilden jag visar ovan är för digital, men å andra sidan  blir det mer tryck i den om man gör den överdigitaliserad, men å andra sidan, i LÄNGDEN tror jag på mer normal bildbehandling.

tisdag 20 december 2016

Konstig, böcker, böcker, böcker...

Jag gick på Konstig, den underbara bokhandeln på Söder. Kvinnorna där som gör ett sådant fantastiskt arbete för bokkonsten. En gång i tiden ställde jag faktiskt ut i deras lokal på Sergelstorg/Kulturhuset. Konstig har alltid hållit stilen och idag passerade jag en snabb sväng genom lokalen. Några svartvita böcker pockade på min uppmärksamhet.

Den första boken, Magnus Westerborns  "Enrouete Italia" är en liten vacker bok, utstrålar en slags mild sympati. En bok väl värd att ge till någon i julklapp. 

Bredvid den ligger Martin Bogrens fina Italia, en känslig betraktelse av poesin och det poetiska bildspråket. Jag har ingen riktigt klar vetskap, men det ser ut som Bogren kopierat bilderna, analogt genom linspapper, så de blir lagomt suddiga och lagomt ickeföreställande. Det fungerar faktiskt bra och boken är värd allt beröm den fått. 

Sedan kommer jag till Simon Johanssons  Across the bridge, också en vacker, svartvit bok, väldigt olik Bogrens bok, tekniskt sett. Simons bok, där jag skrivit lite text och även Bogren är inblandad 
( snacka om att den svenska fotovärlden är trång) har en betydligt starkare digital framtoning. 
Jag tycker till och med att några bilder skulle ha mjukats upp, inte dragits så hårt digitalt.
Skit samma, en radanmärkning, det är en fin bok, med en tydlig närvaro och hemkänsla.

Jag lägger också märke till att fotoböckernas Maestro, Gösta Flemming, är inblandad i den här boken. Är det inte dags att ge grabben ett rejält tillskott i form av ett stipendium snart?

Den sista boken är ju Strömholms  Poste restante, som inte är ett dugg sämre idag än då den kom. Jag älskar bilderna och jag älskar Tor-Ivans grymma text och på baksidan skriver Maestro Sune Jonsson en text, en slags recension, som är rent genialisk. 
Sune Jonsson skrev bra, var riktigt eldfängd i början av sitt skrivande. Han skrev också någon roman, om järnvägen bland annat. Det kan vara viktigt att påpeka det, att Jonsson var en jävel på att skriva också.

Bra böcker är mer än böcker. Det är liv och karameller på samma gång.

Så är det och så var det och på torsdag, lunchtid, kommer JH Engström till Konstig och signerar sin nya bok. Alltid en chans till att köpa en annorlunda julklapp.

söndag 18 december 2016

Minnets poesi. 106 sidor. Editerad upplaga. 100ex, signerad. Format 30/30. I priset ingår en A4-bild.
Pris: 2000 kr. Intresserad? Kontakta mickeberg@hotmail.com
Klicka på porträttet så kan du se hur boken ser ut.

lördag 17 december 2016

Berlin












Det hände något. Lensculture gjorde något med min bild av den utbrunna mercan och demonstranten.
Så jag tyckte jag kunde lika gärna köra tio Berlinbilder eftersom de kommer att komma på LC framöver.

Lensculture

https://www.lensculture.com/mberg

fredag 16 december 2016

Minnets poesi. 106 sidor. Editerad upplaga. 100ex, signerad. Format 30/30. I priset ingår en A4-bild.
Pris: 2000 kr. Intresserad? Kontakta mickeberg@hotmail.com
Klicka på porträttet så kan du se hur boken ser ut.

onsdag 14 december 2016

Old stuff

Läser Guardian. Det är min morgontidning. Hittar en gammal bild. The same, the same. Kollar igenom Koudelkas bilder. Han ger mig en väg att ta mig fram på. Han är ofattbart bra på att ta bilder av ingenting, typ en hund i dimma eller ett träd mot ett berg.
Han har verkligen utvecklat konsten att fotografera utan människor i bilderna och ändå fylla dom med människor. På något vis är jag just nu trött på mänskligheten, den är för brutal. Kanske kan Koudlekas förhållningssätt vara något att ty sig till.

tisdag 13 december 2016

Pics, just for fun











Ibland så kan man ju lägga upp bilder "just for fun". Jag gillar ju oftast inte det här utan idé och tanke, men det här få väl bli något om humanism och kärlek som tema.

Det blir kallare

Det blir kallare, mycket kallare verkar det som. Trumps ministrar verkar ju inte vara speciellt hyggliga typer. Men, jag tänker mest på Mosul och Syrien. Hur fan kan det bli så här? Nu förlorar väl de något radikala krafterna igen och rövarn sitter kvar på makten och folk fullständigt slaktas. Och Turkiet och kurderna, när fan ska vansinnet ta slut.

Ibland känns det som man inte ens längre har rätt att fika för världen är så rutten, men då brukar jag tänka att vi har redan gått in i den nya världen, den värld som jag trodde vi skulle gå in i redan på sjuttiotalet då datorerna kom. Världen med fyra timmars arbetsdag, umgänge, mindre konsumtion och bättre miljö, jämlikhet och allt det här. När man läser om de intelligenta datorerna som kommer och redan har förändrat vårt arbetsliv, så fattar man ju att det finns bara en lösning kvar om vi inte vill ha inbördeskrig, klasskrig, över hela världen och det är att resurserna fördelas annorlunda.

Jobben kommer ju att försvinna i en otrolig fart och vi måste få en ekonomi som någonstans bygger på solidaritet och skattefördelning. Om det bara finns jobb för max 50 procent av befolkningen så måste ju skatterna fördelas så alla får en dräglig standard annars så kan tex femtio  procent inte köpa de grejer som produceras och då blir det ju meningslöst att producera dom och då blir ännu mer folk utan jobb och lön, så nu står vi verkligen vid ett skifte i ekonomin.

Ja, den var den enkla tanken jag hade denna morgon, annars ser jag såg tydligt paradigmskiftet i min lilla stadsdel, hur vänner och polare av den gamla stammen snabbt ersätts med folk som stressar ihjäl sig, som bara arbetar för att betala lånen och hur stadsdelen får allt mer snobbiga krogar som dör efter ett år eller två. Det är fan inte kul på något vis.


måndag 12 december 2016

Dagar av grått








Ibland undrar jag om man verkligen ska bildbehandla sina bilder. Ibland är det bara grått som gäller.