måndag 16 oktober 2017

Fika är viktigt



Times goes bye, men fika har alltid varit viktigt.

Days goes by


Min dotter fyller snart år. Om ett år till är hon trettio. Jag funderade ett tag på vad jag gjorde då jag var trettio, år 1979. Året efter ockupationen av Mullvaden. Då hade jag varit på turné i Europa med Jordcirkus och började göra mig klar för att dra upp mot Skogsnäs i två år. Märkligt, livet, men vilken lycka att jag ändå tog de här bilderna på min dotter. Jag säger bara en sak: Se till att plåta mycket. Om Ni inte gör det så finns det heller inget att minnas och njuta av.

Tim och Charlie

Tim hette ett ställe på Timmermansgatan. Det drevs av två serber, Charlie och hans brorsa. Det var ett ställe i två våningar, nära där jag bodde på Rosenlundsgatan. Jag tror vi snackar åttiotal. Hela krogsvängen för min del började på sextiotalet, Blekingegatan och Kristallen eller Pelikan, där jag från mitt sovrumsfönster såg hur folk köade på söndagen för att få komma in, sedan gick repan över Lilla Paris på Renstiernas gata, ett hak där Slas ofta åt lunch med någon polare. Jag flyttade från Blekingegatan, ner till Rutger Fuchs och därifrån vidare ner till Rosenlundsgatan i mitten på sjuttiotalet.

Det var då jag började hänga på Tim. Jag umgicks med ganska kriminella lirare på den tiden, bland annat polarn som trimmade hojarna åt Hells angels. Det var en stor, snäll snubbe som körde buss på nätterna då och då. En kväll eller snarare natt, klockan närmade sig midnatt då den stora röda bussen stannade utanför Tim och hojpolarn dök upp. "Häng med, vi kör en repa på stan och kollar in läget". Det var inte mer med det än att vi tog hans SLbuss och körde ner på stan och kolla in läget.

En annan gång satt jag och käka lunch vid halvtolvtiden, min motorcykel stod parkerad utanför. Då landar en stor amerikans cabriolet och i den sitter tre typer som såg ut som tre ur Björnligan. Snacka om biffar och snacka om tatueringar. De går in på Tim och tvingar bruden bakom disken att göra tre stora groggar som de sveper på en minut, sedan går de tillbaka till cabrioleten och jag inser ju att det kommer att gå åt helvete för han som kör gasar som fan och får inte i automatväxeln och plötsligt skenar den stora bilen rakt bakåt över min hoj. Jag lackar till ordentligt och rusar fram till Cadillacen och frågar hur fan det är ställt och biffen bakom ratten tittar trött på mig. " Det har får du pröjsa för, säger jag". Biffen kollar på snubben som sitter bredvid och det är tydligen han som gängledaren.

Gängledaren är en cool typ, garvar och säger till mig. " Har du någon försäkring?", allt detta på någon slags  klingande finlandssvenska. Så garvar han igen. " Hur mycket ska du?". Han plockar upp en sedelbunt som är typ en decimeter tjock med bara tusenlappar och skalar av två. "Är det okej?" Sedan garvar han igen och säger" Du är en bra typ".
Samtidigt lyften den andra ur Björnligan upp min hoj som den vägde typ fem kilo och ställer tillbaka den på stödet. På gatan skriker tanterna, ring polisen, ring polisen och jag kollar på hojen. En liten buckla på skärmen så två tusen är bra pröjs. Sedan drar de iväg i en rivstart.

Dagen efter läser jag tidningen. Då har piketgruppen stormat dom utanför Södertälje. Det var tydligen tre långtidsdömda som var ute på rånturné efter att ha rymt från något finländskt fängelse.

Ja,, se hur det kan gå.

söndag 15 oktober 2017

Det var nog innan 1980, eller var det senare?


Det var långt innan Skånegatan var uppfunnet, ja, det var långt innan bostadsrätterna fanns, det var långt innan Nytorget fick en plastmatta så alla ungas äschlen kunde slipas till en likadan formmassa.

Det var långt innan det var kombinationslås på dörrarna, det var den tiden då man gick in i en port, gick alla fyra eller fem trapporna upp, kollade på brevlådorna, var ett namn borta så öppnade man brevfacket, spanade in, skrek genom luckan och hörde ekot. Var det ett bra eko visste man att barren var tom och då knatade man ner till ingången, läste vem som ägde kåken, ringde upp ägaren och inom en vecka hade man en ny lya att bo i.

Det var innan kärnkraften, kanske, men det var varmvind och kallvatten som gällde, oftast.

Nytorget, Skånegatan var blekfismarken. Det som gällde var hörnet vid Mariatorget, Stopet, Vikingen och 66:an, som på den tiden inte hette 66:an. Gud förlåte mig, men jag ska ändra då jag minns det rätta namnet på krogen. I alla fall, det var ofta jugoslavisk plansktek som gällde. På Lilla Maria och på Rosenmaria, var det absolut den där jugoslaviska planksteken som gällde. Den var knallgod.

I alla fall var jag en natt på Vikingen, en kvinna hade föreslagit mig att jag som var lite erfaren skulle informera henne om det sexuella, troligtvis hade det något med införandet att göra. Hon hade en pojkvän och tyckte det var lite körigt och tyckte att jag skulle praktisera lite sex med henne. På den tiden var man ju inte gift och  hade heller inga större betänkligheter då det gällde det amoraliska.

I alla fall, vi sitter där, då det stormar in ett gäng från 66:an, som nu inte hette 66:an, och försöker råna vårt hak. En snubbe hade pilbågen med sig och avlossade någon pil i väggen som sedan när historien omberättades på olika krogar med tiden, kom att bli en massa pilar. Kanske hade han uppfunnit den första pilbågemaskingeväret, men jag som var med såg att det var bara en pil.

Nå, det blev ett helvetes liv och ut åkte rånarna och det sket sig med det sexuella, men då gick jag vidare till Stopet där jag träffade en snubbe som lira falskt och vi började snacka fotografi och han kolla på min Leica och jag var ölsugen och han sa att det var ju en jävla schysst kamera och jag sa konstigt nog att han fick den för en tova om han kan langa upp en på stört och snubben knäcker mig. Ur innerfickan langar han upp en tova och Leican byter ägare.

Jag tror jag drack många öl den kvällen, o dagen därpå var jag inte heller ledsen. Jag hade ju två Leicor till och i sedvanlig ordning så lyckades jag komma över den fadäsen också. I alla fall, snubben blev glad, men några bilder tog han aldrig.

Ja, så på lördagen gick jag ner till 66:an, som nu inte hette 66:an och åt lördagslunch. Jag gjorde alltid det. I det torftiga lokalerna som Ralf hängde sina bilder i, fanns det sköna röda soffor där man drog i sig något jugoslaviskt. Vet inte varför det alltid blev något jugoslaviskt krubb, det var alltid så bra kött. Gott som fan och snubben som hade affären under mig på Rosenlundsgatan sålde kött, hästkött stod det i doran och han gick ju så klart i konken och hans butik ersattes av värsta skinnbutiken.

Jag tror jag måste åka bort o spana in kvarteren en dag, men misstänker att det är lika gentrifierat som Nytorget och då är väl den där skinnbutiken någon jävla grönsakshandel där man säljer grönkål från Åre,,

Nåja, så var det då 91:an, som alltid har varit ett rövarställe. Där blev det också jugoslaviskt och där träffade jag ju den gamle torpeden Jocksic( troligtvis felstavat) men han sköts ju på Solvalla och jag plåtade det jugoslaviska boxningslandslaget åt honom en gång i Eriksdalshallen men blixten knasa så det blev inga skott och varje gång jag såg honom, två meter lång och 140 pannor, så ducka jag bakom bilarna. Just därför, kanske han har kvar någon som minns och kräver bilderna på det jugoslaviska landslaget, som fortfarande sitter på 91an, så innan jag går dit igen måste jag spana utifrån.

Ja så kom Hannas, med den där råmande kon, men ni hajar ju: En råmande jävla ko, vad är och var det mot pilbågar, jugoslaviska biffstekar eller maffiatorpeder...snacka om att det spårade ur,,,

Och krogen hette Gropen,,,se, man är inte helt tilltad i pallet (ännu).

Jag och Nytorget


Jag och Nytorget

Jag kliver ut ur vår port på Katarinabangata. Jag ser nog ganska tät ut med min solbränna och min dunjacka som kostar 200 kr men som alla tycker ser svindyr ut. Jag har schyssta braller och snygga skor. Det sitter en hel del turister på fiken utanför vår port och jag börjar gå mot Nytorget. Jag går på Skånegatan, Stockholms kanske hetaste gata. I princip bor vi på Skånegatan även om vår gata heter Katarina bangata. 

Det här gatorna var gator som jag älskade en gång i tiden. Det var gator som hade allt. Idag har de ingenting förutom konformism. Allt och alla är likadana.

Jag minns en polare som ofta fick ångest då han skulle passera Nytorget, alla var för snoffsiga, han kände att han inte passade in. Jag behöver inte känna det, men jag får lika förbannat panik. Jag är ju ändå Kungen av Söder. Av alla dessa människor jag ser kan ingen Söder bättre än mig, ingen har bott här längre än mig. Jag ser turister som långsamt vandrar Skånegatan inget ont om dom, och jag ser massor med människor i fyrtio, fyrtiofemårsåldern som ser ut som de kom från samma äggkläckningsmaskin.

Hur kan något radikalt skapas i en sådan här stadsdel där alla är likadana? Givetvis ingenting. Hela Skånegatan och Nytorget är en bluff. Det är en kuliss för ett  liv utan motsättningar. Jag ser inte en knarkare, ser inte ett fyllo, ser inte en gammal människa, ser inget avvikande förutom tiggarna och dom ser man ju i alla fall inte.

Vad är det man ser? En massa affärer som säljer nyttig mat. Går in på gamla posten för att köpa bröd, en halv limpa kostar 53 spänn,,,,är det kul, eller?

På vissa fik sitter folk och käkar någon nyttig jävla jordmat för skitmycket pengar och skitsmå portioner. Det är nästan så jag ruttnar och har lust att skrika: För fan, ge mig en korvmoj. En slang med senap och rödsås. 

Jag pallar inte att gå Skånegatan, genar över Nytan och tar mig till en bakgata. Bondegatan, Herregud, det som en gång var ett träsk, ett dike, är idag lika sabbat som Skånegatan. Nästa gata, Åsögatan, samma visa där, ett tankarnas malariaträsk även om det inte stinker lika självgott som Skånegatan eller Bondegatan. Jag lyckas fan få se en pensionär på Åsögatan och då är det inte en selfie av mig själv jag ser.

Kocksgatan lugnar ner nerverna lite, men även där ser jag hur alla gamla schyssta lokaler blir grönkålsställen. Jag har återigen lust att skrika: ge mig en korvmoj.

För två dagar sedan satt jag med min fru vid havet, på Diogenis. Vi hade paralian, gågatan bredvid oss, några vänner, lite folk som promenerade, olika sorters människor, inget grönkålsställe men förbannat bra mat utan tjafs och jag njöt av livets  befrielse. Min fru, vännerna, bra snack, himlen och havet. Ett skapande klimat. Vi gick på en utställning, ingen vidare konst men precis som hemma så är utställningar mest ett sätt att få gratisvin och umgås en fredag eller lördagkväll.

När jag kommer ner till Götgatan och svänger till vänster passerar jag fyllestället, där sitter dom man inte ser på Skånegatan. Där finns ju inte heller något att hämta även om romantiska fotografer med fylleproblem kan tro det.


När jag återigen svänger in på Katarinabangata, dvs nästan Skånegatan, så inser jag med största tydlighet att här finns inget mer att hämta. Man kan lika gärna gå och ta sig ett varmt bad och planera för något annat.

Söndag i Stockholm

Ugglan står kvar nere i Naxos och funderar på livet. Gillar ugglan, den första jag ser då jag vaknar på morgonen. Vaknar i Stockholm, ingen bra start på hemresan. Inbrott på kollonistugan, bara vandalisering. Typiskt jävla ungt slöddergäng, ungefär samma typ av nötter som jag en gång såg under Skanstullsbron som på några minuter sprang genom hela parkeringen och slog sönder så många bilfönster som möjligt. Jävla töntar, tacka vet jag pundare som den typen som tog sig in i vintras, städade efter sig, lämnade ett meddelande och bad om ursäkt men hon orkade inte sova ute mer. Sånt värker i ens hjärta.

Går till Skrapan för att jobba, dörrarna har gått i baklås,  ingen kommer in, går på ett fik i närheten, beställer en espressomacciato, och får en cappochino eller vad fan det är,,,hur fan vore det om man lärde sig jobbet innan man ställer sig o gör kaffe,,skit samma, läser Åsa Mobergs bok som jag hade  stora förväntningar på, men efter hundra sega sidor, som dessutom påminner väldigt mycket om en annan bok hon skrivit, så känner jag mig lite besviken. Hon levde ju med Tor Ivan Odulf, Strömholms kompis, men deras relation verkade ju inte var så speciellt bra under den här tiden då de bodde i Vita Bergen.

Nåja , solen skiner dock och det här jävla kaffet ska väl gå ner. På den politiska sidan så verkar ju Trump helt ha gått bananas, dags att spärra in fanskapet och här i Sverige har ju Moderaterna äntligen blivit samma sketna moderater som de alltid har varit. Ni vet, de bara står för skit och elände och historiskt sett vet vi ju vad de har i påsen. I princip har de varit emot alla förbättringar för vanligt folk, typ kvinnlig rösträtt osv,,,Jag uppskattar att de har trätt fram  och visar sina rätta, sketna feja.

Nog om det, I am back, nu satan blir det inte många lugna stunder.

onsdag 11 oktober 2017

Häst och en tanke om beskärning

Strömholm beskar alltid sina bilder uppe och nere då de var stående. Koudelka jobbar i vidformat. Det är ganska betydelsefullt hur man väljer format, långsmalt eller ej Jag tycker inte om det här 4:3, föredrar det klassiska som filmen hade. Ibland prövar jag också det bredsmala formatet, men lyckas aldrig hålla kvar vid det.

En annan grej är att jag vill att varje bild ska vara singular, inte ingå i något kotteri med andra. Har alltid föredragit utställningar med singelbilder, rak rad, inga krångligheter. Det ser snyggt ut då man travar bilder på olika sätt på väggen, men den stora förloraren är singelbilden. Jag gillade Strömholms  utställningar, bilder på rad, rakt, inget jävla tjafs med att bygga hela väggar med bilder.

Smaken är som baken, men jag föredrar raka linjer, singelbilder. Det är lite som tidningslayout, vissa vill lägga text i bilderna, ser bra ut, men i mina ögon blir det mest skit. Det är en bra metod då man har dåliga bilder för ingen ser hur dom ser ut i sörjan.

När de sk konstnärerna började arbeta med fotografi så startade de nästan direkt med stora bilder, riktigt stora bilder, och en utställning kunde vara typ fem bilder a 70/100 cm. Jag minns en som gjorde så och sedan hade färgat alla bilder röda. Det gick ju hem, men fotografierna var skitdåliga, nån husvägg vill jag minnas, men rött och stort och recensenterna la sina pannor i djupa veck och det skrevs.

Raka linjer, inget tjafs, lite på verket, ge det utrymme. Nog om det. I går visade Ulf Simonsson, den gamla fotoskoleeleven och DN-fotografen lite bilder från Fotoskolan. Arbetsuppgifter helt enkelt och jag vet inte vad jag ska säga. Det han visade, fem porträtt av folk som arbetade eller väntade på något, spöade nästan allt jag sett de senaste tio åren och det som slog mig så starkt var kopiornas klang(Agfa brovira). Fantastisk gråskala och det var och är svårt att påstå att fotografi går framåt när man sett hans bilder. Suveräna helt enkelt.

Ja,  vi är på väg hemåt. I Stockholm till veckan och Twang är ett säkert ställe där man ser mig eller på arbetsfiket i Skrapan. Ciao.

tisdag 10 oktober 2017

Tisdag, Naxos, sol och katt.



Naturen är som en religion, vacker och brutal.
Jag har alltid strävat efter att ha en svart botten i mina bilder och sedan försökt lyfta det ljusa mitt i bilden, men svärtan har alltid varit det viktigaste. Att det finns en tyngd, ett allvar och sedan det ljusa, som ska föreställa en möjlighet. I naturen är det svårare, den går inte att kontrollera på samma sätt som människor.

Det trodde jag inte, men så är det. Naturen är vildare än människan.

måndag 9 oktober 2017

Söndag, höst, måndag, sommar, tisdag.....



Igår, då jag tog de här bilderna funderade jag mycket på min fotografiska tidsålder. Jag har ju bara befunnit mig hela livet i den dokumentära tidsåldern. Igår funderade jag på varför då vi kollade in den där sköldpaddan som seglade till havs. Alla och jag säger ALLA, stod och filmade med en mobil.
Vad är då vitsen att jag också gör det? Kanske gör jag det bättre, men lika gärna så kan någon annan göra det bättre, så det känns ganska meningslöst att längre hålla på med det dokumentära. Dessutom berättar texten om det dokumentära mycket bättre än bilderna. Eller filmen. Ska man hålla på med det dokumentära så krävs det något bakom ryggen, någon som skriver och någon som publicerar. Det är ett JOBB och man kan inte jobba gratis.

Jag har länge funderat på att plåta i färg som Miro, helt fritt, helt utan krav, bara som flödande färg. Det är något som tilltalar mig, att göra tavlor, konst, det kan ingen härma och då behöver man inte heller känna sig som en i den där flocken av mobiltelefoner.

Den andra aspekten med det dokumentära är att ingen längre kan skilja på bra och dålig fotografi. Vilken sajt som helst, en resesajt eller ngt annat, det är samma sak, mat, katter och tjusiga naturbilder som kameran skruvat ihop, men så plötsligt plockar någon upp bilder som kanske är 50 år gamla, svartvita, som en riktig fotograf någon gång stått och tagit med en storformatare, eller en Bresson från 30-talet o det är helt supertydligt. De gamla bilderna beskriver livet o samhället, de nya, något väldigt privat, det finns ingen utblick, ingen beskrivning i bilderna oftast. Det är skillnaden o därför finns det heller inget att hämta för den dokumentära fotografin om ingen betalar för att den ska tas.

söndag 8 oktober 2017

Höstljus i Monitsia







Det här är bilder från vårt Gula hus, det vi hyr ut. Sedan bor vi i det Vita, som förr kallades Annas hus eftersom han som renoverade upp dessa hus, en skulptör som heter Peter, hade ihop det med en kvinna som hette Anna. Hon bodde alltså i det Vita huset och han i det Gula. Själv sover jag i det Vita och jobbar i det Gula.

En sköldpadda reser sin väg



En sköldpadda som fått skallen inslagen av någon djurhatare får ligga på sjukhus ett tag på Naxos, sedan kommer dagen då vi träffs på stranden för att se då den glider tillbaka ner i havet och på vägen ut följs den av några dykare. Det var en stark upplevelse, rörande på något vis. Vilda djur är magiska.

Följer den svenska fotoscenen. Det är svårt att jubla, faktiskt. Först lägger Ralf ner, sedan Mindepartementet. Fotografiska bara växer och växer och växer, växandet verkar vara huvudsaken. Moderna verkar återigen gå ner på lagret och plocka fram något som man kallar nydanande. Det finns knappt ett enda förlag längre som ger ut fotoböcker, såvida du inte helt ska förnedra dig och betala utgivningen själv. Vem skriver om fotografi? Gabrielsson och någon till.

På något vis kom jag att tänka på då Kurt Bergengren skrev hela tiden, eller Peder Alton, som jag sällan höll med, men han skrev, eller Klas Östergren eller Anders Paulrud, den fine journalisten på Aftonbladet, som alltid skrev om fotografi, som dessutom var en mycket bra romanförfattare.

Nu läggs hela ansvaret över på fotograferna själva och lindrigt och ärligt talat, det funkar ju jävligt dåligt. Det är bara att följa någon tråd på någon fotosajt, så har man fått nog. Är det verkligen så att man ska måste befinna sig på utländska sajter hela tiden för att läsa något vettigt om fotografi.

Skit samma, jag håller på med sköldpaddor och längtar efter att få läsa Åsa Mobergs nya bok.

torsdag 5 oktober 2017


We kommer till Monitsia. Det är som månen får en annan lyster. Höst betyder regn och det betyder grönt. Inte som i Svedala, här blir det regn, sol och grönt.

Vilken vecka. Först idioterna i Gtbg, som man så enkelt hade sluppit lägga ut 20 mille på och sedan pressens totala fokusering, som ett världskrig som skulle följas. Typ fem hundra personer får hela Sverige på fötter. Nåt fel är det. Vad kunde man göra för dessa pengar istället?

Katalonien, vilken mess och vilken hopplös fråga. Den är gammal, sedan 1930 ungefär och Franco ställde ju till det rejält. Nu är det på tapeten igen och jag känner igen vissa stråk av obehag från Francotiden då jag plåtade nere i Spanien i början av sjuttiotalet. Det värsta är ju att det går inte riktigt att lita på rapporteringen, den är så fylld av propaganda, men det enda som gäller är ju förhandlingar och en framtida omröstning. Det här är i mina ögon ganska mycket en femtio/femtiofråga. Hälften är för och hälften emot, men det var idiotiskt att skicka in militär och polis.

Jag minns när jag var i Baskien och då de äntligen skulle få rösta efter år av strider mellan ETA och polisen. Jag var ju helt övertygad om att valet skulle vinnas av vänstern, men vilka blir det största partiet, ett slags högerparti med väldigt nationalistisk inriktning. På samma sätt är det lite i Katalonien, väldigt nationalistiska, lite svårt att förstå, men det som gäller är ju trots allt förhandlingar och inte militär. Nu gick man till val och en övertyganda majoritet ville frigöra Katalonien, men hur många röstade? Många sådana frågor man vill ha svar på i det här väldigt propagandistiska valet och numera också kriget mellan Spanien och Katalonien.

Annars inte mycket under solen. Det är moln över världen. Det jag mest funderar över är medias makt över oss. Först trummar man på med allt man har, vare sig det är nassar, stormar, krig eller fotboll och så plötsligt dagen efter, finns det inget kvar. Det bara försvinner. OM det nu var så viktigt , var finns uppföljningen? Ett liv är en räcka händelser som kopplas ihop. Jag saknar kopplingen, konsekvensen och kontinuiteten.

Vi fångar vildkatter på nätterna och på morgonen åker de till sterilisering. Det är otroligt spännande, faktiskt. Man lastar fällorna och sedan lyssnar man på ljudet då det smäller till och luckan slår igen bakom katten och i fällan ligger ett väsande, svart moln som är skitförbannat.

Så ser det ut här. Snart blir det till att åka till Svedala, men det är om en vecka cirkus och invänta snön och vintern. Vill bara meddela att jag har en omgång vinterdäck på fälg, gått en säsong, bästa sorten med dubb, till salu, Har suttit på min Volvo V70, men nu körs den ju i Grekland och här  snöar det inte så mycket. Säljes billigt om man säger så.










lördag 30 september 2017

Rainy days




Rainy days
Days goes bye

Lördag, regn på natten. Det påminner om då man flyger litet plan och kommer in under molnen då man ska landa, det smattrar på vingarna.

Igår, en otroligt seg dag. Vissa dagar känns som meningslösa och det handlar alltid om för lite samtal. Det finns inget så viktigt som samtalet, att sitta och snacka med folk som brinner för samma sak som en själv. När man bor i en bergsby så inser man vikten av det kulturella samtalet, det som ofta sker i städerna, i vissa stadsdelar, på vissa kafeer. Det har ju alltid varit så, på gott och ont, att likasinnade ofta träffs på samma ställen, man söker sig dit där man kan träfffa människor som är intresserade av liknande saker.

I en bergsby är det inte lätt, kort sagt, så är det ganska reaktionära strömingar i små byar. Det är det konventionella, gamla livet, som levs. Den unga generation plockar upp vad de gamla säger och de som vill göra något nytt måste flytta. När vi bodde i Chora, Naxos huvudstad, så fanns det ett internationellt konstliv högst upp i våra kvarter. Det var folk som kom från olika ställen, greker, som flyttat ut, kommit tillbaka, NY, Berlin, Paris, Canada, Irland och så vi svenskar,  klart att det blir en betydligt intressantare mix än konservativa greker som aldrig lämnat sin ö. Nu kommer det upp ett kulturcentrum, invigs ikväll. Det tror jag på, en ny strömning och givetvis är det en grek och en spanjorska som jobbar med det. Invandringen är viktig, de nya influenserna är viktiga, hela tiden måste man minnas det.

När vi hade sommarstuga i Småland så utan att generalisera, så var det tristaste umgänget med grannarna. Inget ont om dom, men vi kan ju säga att många tyckte om SD. Sånt blir outhärdligt i längden. Jag minns att min fru som har barn med lite mörkare skinn än den ordinäre Lyckselebon, var orolig för att de skulle få problem med grannarna.

Ja, det är sådana här tankar som man tänker på de outhärdliga dagarna, att man kanske skulle flytta till värsta metropolen, men det vet vi ju också att den tiden är förbi. Lika omöjligt som det är för en ung svensk att få bo i Sthlms innerstad, lika omöjligt är det för en annan att flytta till säg NY. De pengarna finns inte, så man måste söka andra lösningar. Vi har ett stort hus så kanske man ska bjuda in folk att komma och bo och så kan man ha intressanta snack och laga middagar ihop och göra kul grejer tillsammans,,så får det läggas upp, helt enkelt.


Idag är det ju den där demon i Gtbg, suck,vad har man lärt av detta? Och vem ska betala? Inte blir det dessa nassar, de verkar ju gå på bidrag mest hela bunten. 

torsdag 28 september 2017

Cattimes

Inget snack om saken. Intressanta tider. Den politiska utvecklingen i Katalonien o på Mallis är väldigt intressant. Hur går det med Podemos? Och vad händer om regeringen i Spanien börjar skjuta folk i Katalonien. Och vad gör Baskien och vad leder det till i Europa.

Och dessa starka rörelser mot turister i Spanien och på andra ställen Arbnb är ju skitbra men när folk bara hyr ut och inga locals kan få en lya så blir det ju snett så klart. Det fungerar ju inte om någon sitter och tjänar skitmycket stålar svart och ens ungar inte kan få en lya i sin egen stad för att någon annan köpt upp en massa lägenheter de tjänar pengar på. I Grekland ska man höja skatten på arbnb rejält. hörde ngt om 15 procent för uthyrning och då lönar det sig snart inte.

Och så toppuckot själv. Trump, hur har han tänkt sig knäcka idrottsrörelsen nu då? Han måste ju ändå inse att idrottsrörelsen i USA är något av den bas han har som politiker. Även om väldigt många av dessa idrottsmän och kvinnor är millionärer flera gånger om så har de en slags arbetarklasstämpel, folk som verkligen jobbat sig upp. Man kan inte bli en fantastisk idrottare utan att slita äschlet av sig,,,o många kommer ju från svåra miljöer,,,suck,,,

Nå, som sagt och i veckan kom Himelens mörkrum, underbar film som kommer på svt i november,,ja, så enkelt är det.

tisdag 26 september 2017

Teknik, teknik



Den fotografiska tekniken idag är ju löjligt enkel. Vilken femåring lär sig den på fem minuter. Ingen behöver ens Photoshop längre.

Däremot, återstår det vanliga och det omöjliga. Berättandet, idéerna, känslan, närvaron...det är där det uppgraderas om man säger så.

Fotografi idag är ungefär som om Bach kunde spelas av vem som helst, efter noter, men trycka in känslan i dessa noter är något annat.

måndag 25 september 2017

Rekord


Fantastisk morgon, 20 grader. Dags för rekordförsök. Jag har ju min cykelrunda  typ en och en halv timme. En timme uppför och backarna är som Götgatsbackens brantaste, nej värre, men i en timme. Underbart. Häromdagen klippte jag tlll med ett bra åk men då funkade ju inte Stravamätaren. Deppig blev man då man satte sig för att ta en espresso efter körningen och det stod att man kört 100 meter i fem sekunder…

Men i morse, underbart, kapade nog fyra minuter på mttt rekord, nu ska det köras. Idrott är att tävla, ibland blir jag så tröttt på alla svenssons som snackar om att alla ska spela fotboll, och alla ska vara med osv..o jag förstår vad dom menar, men idrott har aldrig varit så. Idrott är en tävling med sig själv, ibland tycker jag allting verkar vara Kursverksamheten,  man ska vara ihop o gulla…det är skitkul att dra ihop ett gång kuliga typer och spela fotboll för att det är roligt, men det är liksom inte det som håller i längden. Det som håller i långden är att utmana sig själv…

Har ni sett några proffscyklister någon gång? Små killar och tjejer,  grymt solbrända, snygga cyklar för typ 115 000 kr styck och en slags underbar utstrålning. Det kan ju vara de illegala kryddorna de käkar till maten också som gör att det strålar, men sällan ser man så snygga idrottstyper. 

Skit samma, rekord, nu kommer jag bara att ha det på hjärnan tills vintersäsongen kommer igång och skidåkningen. Jag sa ju att jag skulle stå på topp som skidåkare vid 65, tror jag får flytta fram gränsen, vi säger 70. Jag brukar tänka på Steve Tell, den gamla landslags och proffscyklisten,, han är 75 bast nu och kör Vättern på typ 9 timmar och då hade han cyklat från Stockholm till starten i Motala dagen innan,  ytterligare 30 mil. Kille med hår på bröstet om man säger så. Jag brukar tänka på honom då jag ser killarna och tjejerna hemma på Söder som cyklar på racers där varenda pryL på cykeln är helt fel inställd. Man blir bara grinfärdig eller som min käre Axel, världscupslalomåkaren, sa när vi satt på fiket i Åre och alla Stockholmare gick omkring med sina ryggskyddd inomhus. Jo, sa han, det är ju halt här, stor risk man ramlar i nån trappa.

Bilden, 1965 kanske, snygga Crescentcyklar och mössor. Bengt och Lasse och en snabb cyklist från Gävle och polarn som hette Olle.


Trevlig dag önskar jag Er alla.

söndag 24 september 2017

Dylan



När det kör ihop sig för mig brukar jag lyssna på musik i lurar. Jag lyssnar egentligen bara i lurar för jag spelar alltid så jävla högt att ingen annan står ut. Idag körde det ihop sig och jag ägnade några timmar åt Bob Dylan.

Hur fan kunde man hålla på och tjata om hans kvaliteter då det han fick Nobelpriset. Det var för övrigt den enda Nobelprisutdelning som varit mänsklig då Patti Smith krånglade till det för sig och alla som sitter där, man som kvinna, har ju givetvis gjort fantastiska saker för mänskligheten. Det är bara att ta av sig hatten och buga, men tillbaka till Bob Dylan. Vilket geni.

Om man lyssnar på hans låtar så blir man helt matt av lycka. Vilka historier han berättar. Han är en slags bard som läser sina korta noveller till musik och det är verkligen inga skitnoveller. En del är ju fruktansvärt aggressiva, tror knappt jag hört ett enda punkband som kunnat leverera sådan ohygglig aggressivitet i texten och musiken som Dylan då han verkligen laddar på. Och sedan bandet, Halleluja.

Jag säger bara shit pommes, den killen kan leverera och snacka om att det är på allvar hela vägen.
Dessutom är ju killen helt förjävlig på munspel. Ja, nu är man matt av lycka och sedan laddade jag på Grace Slick och Jefferson airplane och White Rabbit,,,shit pommes nr 2.

Jag läste Neil Youngs bok o där berättar han hur han mötte Grace Slick och hon körde toppless. Det var väl runt Woodstocktiden och Neil Young verkar fortfarande inte ha hämtat sig från upplevelsen. Snacka om, Joe Bonamassa kan ju klia gura, den saken är klar. Han är bäst live, speciellt då han har den där underbara bruden , Beth Hart, med som som först helt gick ner sig på droger och sedan kom tillbaka och är sjutton reser ännu bättre.

Det finne helt enkelt ingen större kultur än musik, Herre Gud vilken känsla det skapar. Jag tänker på Loffe, en fin kille, bra skådis, men vad fan, vilken trummis.Han var ju hetare än taket på en Dogde som stått en eftermiddag i Navajoöknen.

Ja, o idag är det så pisstråkigt att plåta musik, alla dessa skivbolagstöntar som ska ge en typ tre minuter. Nä, en Homage till Bergmark som håller på och får till något. Det är underbart, men rockbilder måste piska skiten ur en. De går inte att göra några fjantiga Vougebilder om man plåtar rock, det måste piska skiten ur en...jajaja, fan, nu kliar Bonamassa guran igen,,,suck, man dör,,

Bara fötter

I fem månader har jag gått med nakna fötter. Precis som med citronen i vattnet kan jag säga att det gör något med kroppen. I natt tänkte jag på Jim Marshall, den bäste rockfotografen någonsin. Troligtvis orginalet. Jag minns bilderna på honom, stentuff. Han var visst en ganska cool typ, bilder där han är på Woodstook, tre Leicor på magen och en Leica med det värdelösa telet på axeln. Jag gick bananas på den bilden, men sedan hans bilder. Rakt på liksom inget jävla arrande, sånt gillar jag.

Om jag nu ska snacka om rockfotografer så får man väl dra in Corbijns tidiga bilder, före sex ggr sex perioden, då segade han till, skitbra bilder i småbild. Vår egen Mr Bergmark är ju också en skön typ, högkvalitativ. När det gäller foto och konst överhuvudtaget så finns det liksom ingen demokratisk ordning. Var bra eller  dra, det är vad som gäller. Det är inte frågan om någon Kursverksamheten osv, ska dina bilder, fungera, ska dina texter fungera, så är det bara: VAR BRA ELLER DRA.

Uttrycket kommer från en av Neil Youngs vänner. Jag tycker om det.

Dagarna på Naxos gör saker och ting tydliga. Jag är numera en väldigt ensam människa. Jag har alltid varit det. Även i stora sammanhang har jag känt mig ensam. Den enda som kan släcka den branden, den ensamma branden, är en kropp emot min. Värmen från en annan kropp. Jag har en liten katt som värmer mig på nätterna, tro inte att jag lider, men en människa måste göra upp med sig själv om vad hon behöver och jag behöver en varm kropp hos mig på nätterna. Jag behöver samtal, men annars inte så mycket. Jag lever som bekant i Mickebergland, ett land där jag både är kung och drottning, revisor och personlig tränare. Det är alldeles utmärkt, men den där kroppen, den där värmande kroppen och de där samtalen i natten kan  bara min fru stå för. Som tur var kommer hon med ett posterestantebrev i nästa vecka. Bara den grejen, då är kungariket fulländat.

onsdag 20 september 2017

Bankomatkatter

Det är varmt i Grekland, ovanligt varmt, plågsamt varmt men på en viss sajt där man snackar Grekland hela dagarna så stönas det en del över värmen men mest är det fantastiskt att få ligga på stranden och gona sig, kolla på katterna och fundera över vilken sida man ska använda på bankomaten eller OM det finns någon bankomat. 

Ingen som funderar på vad grekerna tycker om att slita i den ovanliga värmen( jobbigt som fan), eller varför det är så varmt ( miljön) eller varför det är så många katter och hur dom har det. 

Värst är ändå dessa två ämnen: Sängarnas hårdhet och bankomaterna. Om man kan sova i en grekisk säng och/ eller om man ska ta ut pengar i Sverige, hur många korvören de olika alternativen ger.

När man läser om dessa svenskar så är det som att träffa på prinsessan på ärten. De hårda sängarna dödar svensken, konstigt att inte hela greklands befolkning dött redan och sedan bankomaterna. Finns dom, hur gör man, blir man rånad? 

Mycket panik här. Men, man kan ju alltid kolla in katterna, se så söta dom är, att hälften ryker i olika sjukdomar spelar ju ingen roll och att mata dom är bara bra, så kattmorsorna kan lära sina ungar att gå till sopkorgen istället för att jaga..

Ja, det är mycket med det där. 

Vad jag elak nu? Det sägs att den grekiska ekonomin går bättre? Vem säger det? Jo, statschefen…hahaha, vad har grekerna gjort sedan dag ett? Ljugit om ekonomin! Underbart är livet. Allt visar sig med tiden. Pensionärerna skulle få 200 kr mer i månaden. Herregud, vad gör man med 200 kr? Jag tänker på de som har stålar, där handlar det inte om hundralappar utan om tusenlappar. Varför får inte pensionärerna, de som har under 10 000 kr i månaden i pension, några tusenlappar?


Så kan det vara. Det är varmt, jag ligger inne , vi har siesta mellan 14-18, en katt biter på mig för fulla muggar och jag ska snart gå till bankomaten. Jo, just det, sängen är stenhård.

måndag 18 september 2017

Koudelkas korsning

Koudelka tog en gång en bild i en korsning. Inget mer, en korsning, en väg, asfalt. Den var magnifik. Han visade korsningen som en möjlighet, åt alla håll, ingen begränsning. Det var en tekniskt laddad bild, han hade dragit lite i kontrasten, på den tiden, i mörkrummet. Ni vet alla möjligheter man hade, varmare framkallare, snabbare agitering, hårdare papper, hela konceptet.

Jag kan se de gamle mästerkopisten i Magnums mörkrum göra printen. Han skrockar lite och rätar till glasögonen och så ser han till att bilden agiteras ganska hårt och snabbt. Två minuter, inte en sekund till, agitering hela tiden. Han doppar fingrarna i varmvatten och låter dom glöda lite i kanterna så bilden stänger sig.

Sedan ligger den där, i den där tidningen på Götgatsbacken, på fiket där man säljer tidningar. Jag behöver bara öppna tdningen så vet jag att det är Mr Joseph Koudelka som tagit den. Hela ansatsen, svärtan, skärpan. Jag minns hans utställning på Nordiska, shit, vilka printar. Ruggiga, ruggigt bra. På samma gång hängde Sune Jonsson i huset, hade utställning en våning ner. Jag träffade Sune Jonsson där. Han sa inte så mycket, berättade att han och Koudleka plåtat den ryska invasionen i Prag samtidigt, att han fanns på en av Koudelkas bilder.

En korsning, en möjlighet. Stillbild, bild som behöver tid. Ibland då jag bläddrar i mina bilder kan jag känna kraften i dom. Det  handlar om ett liv, möjligheter, vikten av att söka möjligheterna. Det kan vara kärlek också, men det ska vi snacka lite om. Kärlek är inget förbannat begrepp, det är en känsla, ytterst personlig.

En väg, en korsning, en print som är vass som en slaktarniv. På kvällen käkar vi middag med Joseph.Jag frågar hur han äter på sina långa vandringar genom europa, han har ju inga pengar. 

Han åter inte så mycket, säger han, fast den kvällen åt han som bara den. Vi satt på femte våningen på Krukmakargatan, i ett hus som jag en gång hade ockuperat, gjort böcker om. Nu satt vi där och åt. Det var en fin kväll med vännerna, med möjligheterna inom räckhåll och allt detta kommer upp då jag gör en bild från min gård, en bild med de ännu varma stenarna trots att natten kommit och det är becksvart ute 

söndag 17 september 2017

Den långsamma intimiteten


Vinden från tre håll

Jag ligger under taket i vårt tre hundra år gamla stenhus, har öppet åt tre håll. Havet, bergen och den lilla staden. 

Det blåser, det gör det och det har kommit en liten värmevåg, 31 grader i skuggan. Jag är mest i det här rummet med tre fönster, arbetar, arbetar och arbetar, skriver, kollar, skriver och sorterar. Hela dagarna. Ibland går jag ner på gården, sopar undan lite vindruvor som nu faller till hösten. Getingarna är borta. Myggen försvinner med vinden. Det är sagolikt.

Jag ligger uppe bland vindarna och molnen då jag hör någon som knackar på dörren och sedan kommer in på gården.

Jag går ner på gården.-
-I am at the pi-pi, skriker någon.
En kärringröst från toaletten. Okej, det var ju coolt. Jag går in på andra gården tills hon är klar och sedan kollar jag in henne. En kvinna i vitt hår i sextioårsåldern. 
-Yes, I had to find a toilett, nice you have one,,,
Hon sätter sig ner i en av stolarna på gården och jag gör samma sak. 
Jo, hon var ute och vandrade och fick panik av värmen och mådde illa. Plötsligt säger hon.
-Shouldn`t you give me something to drink before I die,,,

Shit pommes fritt, jag springer in och hämtar kallt vatten och kakor,,,ja , o sedan sitter vi på gården och snackar i en timme. Hon verkar trivas och verkar inte heller vilja gå, så jag drar en nödlögn om att jag ska handla och så går vi tillsammans till affären och hon köper två små flaskor med vatten och försvinner mot busshållplatsen med sitt vita hår.

Jag går hem och tänker på intimiteten. Strömholms bilder, de små i 24/30 eller 30/40-ramar. Så bra det fungerade och varför började vi göra större bilder`? Blev vi nervösa, osäkra? De konstnärer som jobbade med fotografi kunde ju inte fotografera men de kunde göra bild och de gjorde ofta utställningar som var i formatet typ 70/100 cm. Det var liksom konst med fotografisk bas. Strömholms bilder var som bäst som intima. Jag kände att jag kanske skulle testa det intima. Sedan det långsamma, den långsamma kyssen, det långsamma knullet, den långsamma glidningen, den långsamma intimiteten. Det är något som hänger ihop med känslan och smaken, den långsamma intimiteten.


torsdag 14 september 2017

En route



JH Engström har en utställning i Värmland just nu som jag bara sett på bild. Den ser väldigt spännande ut eftersom han vänder på alla begrepp, kör bilderna negativt, starka färger, blandar film, text och stillbild.

Jag tycker det ser häftigt ut och jag vet inte heller om det är så intressant om det är foto eller inte, det är mer uttryck.

Jag växte ju upp med Bengt Lindström, den geniale målaren, som precis som JH har bott länge i Paris. Lindström hade ju ett häftigt litet chatå i Paris och JH har ju tillbringat en del av sin barndom där. Jag tycker faktiskt just känslan i JHs nya bilder påminner väldigt mycket om det vilda och färgfyllda i Bengt Lindströms måleri. 

Sitter o tittar på en röntgenbild som grannen kom in med på datorn. Armbågsbrott så nu blir det att ta första flyg för henne till Norge och lappa ihop sig. Jag tänker på sånt ibland då jag susar ner för bergen i över femtio blås i kortkalsonger och lycratröja. Man ska ha tur i livet.

Det händer inte mycket på den fototekniska utvecklingen. Man försöker påstå grejer, vissa jobbar som fan på det, men nu har det blivit som med de analoga kamerorna. Det gäller att hitta en modell som man tycker om att ha i näven och som ser vacker ut, resten kan man glömma. Allt är bra, eller så bra det kan bli. Jag gick igenom mina digitalbilder och de bästa tog jag med en Canon S80 år 2007. Den hade en sökare som var en slags glasbit där man inte såg ett skit, men jag for runt på vintrarna med den och plåta sport, skidåkning. Inga problem alls, var bara att köra på.

Det är mycket snack nu. Vi pensionärer ska visst få mer stålar. Gläder mig, blir det 200 spänn i månaden? Det kan man göra mycket med?  15 espresso tex,,jag betalar alltid 20 spänn för espresson, men så blir jag bjuden då och då, men femton espresso säger vi. Det är en fjärdedel av månadsransonen. Kan de inte höja utdelningen till 400 hundra spänn, det skulle göra att man hade halva månaden klar med fikat. Kakor får man alltid gratis. Här på Naxos får man sockerkaka och tro fan att ägaren till mitt fik är en av de fetaste på ön. Jag dricker tre espresso om dagen och tre sockerkaksskivor på det, mums, blir mycket cykla, fast den senaste trippen så sprack tröjan framtill i dragkedjan. Var det sockerkakorna eller fartvinden? God Knows, men en sak är klar, kaffe är gott.


onsdag 13 september 2017

Dagar som fredag

Jag vet att det finns folk som står på Arlanda och plåtar flygplan då de landar och startar. Här kan man nästan ta på planet då de går in för landning. Landskrona fotofestival. Det känns som om de får lite bättre fart på reklamen i år, kanske de skulle ställa ut min Retro i Konsthallen nästa år, så ska jag hjälpa till med reklamen. Ösa på som jag brukar säga.

Norrköping är ju ett annat ställe som har piggnat till genom Spegla. Jag ska visa kort och snacka den 21 oktober, samtidigt är det dokumentärprisutdelning. Undrar varför jag aldrig fått det priset? Tycker dom inte jag gjort tillräckligt genom åren? Det har väl ändå delats ut i 25 år vid det här laget.

Skit samma, man kan inte hänga upp sig på pettitesser. I helgen är det hästshow på Tyresö slott. Det blir nog bra, mycket bra. Kan vara något att plåta för den som sysslar med någon slags gatufoto.

All the best friends,,

tisdag 12 september 2017

Greek pics, de som blev över









Ofta när jag plåtar så tittar jag länge på bilderna, söker den känslomässiga förankringen. Man hittar ett antal bilder som man använder, sedan blir det lika många över och resten kastar jag utan att blinka. Efter ett år tittar man tillbaka på vad man gjort, är inte nöjd, nya bilder har kommit till och så skapar man en ny känsla, ett nytt projekt med det gamla och det nya.

Det är så det går till. De gamla tegelstenarna går alltid att använde igen. Ta Petersen på Planket, körde en förstorad kontakt. Det är en gammal idé men väldigt fin idé. Många som gjort så, Magnum gjorde en hel bok med fotografer och deras kontakter, Bresson ville inte se bilder, bara kontakter osv. Så Petersen gjorde det också, väldigt fint.

Jag såg också eller kanske jag dribblar med minnet att han gjort nån slags bok med sina gamla bilder, färglagda och nåt med kontakter också,,,i alla fall, bra gjort, spännande. Petersen, så gammal han är, har alltid legat i täten, han var ju en helvetiskt  skicklig kopist tex, förutom sin fenomenala fotografiska förmåga. En sak som inte är lika fenomenal är ju alla dessa som jobbar på kultursidorna och är totalt pantade vad det gäller fotografi. Hur fan kan man tex missa att skriva om all bra fotografi som kommer internationellt med de bästa svenska fotograferna? Inte ett kattskit skriver man.

När jag skriver det här så kommer min vackra katt långsamt gående över gården. En skönhet och jag är ganska så kär i henne.

Ja, de här bilderna blev över, det är en trasslig känsla överallt i dom, gillar inte sånt, ska vara kristall någon stans, sedan kan det svikta lite totalt, det är bara spännande, men vad jag framför allt försöker säga är att gamla tegelstenar går att använda igen.