tisdag 31 januari 2017

Min kamera


På något vis har jag ledsnat på vanliga kameror. Det finns för stort motstånd när man lyfter dom för att fotografera. Den smala, enkla mobilen är nästan inte märkbar, skapar inget psykiskt motstånd mellan den man plåtar och mig själv.

Det där började redan på -80-talet då jag slutade med min Nikon 800 och sedan la ner Leican för gott. Vi gick över till ännu mindre kameror. Jag till Ricoh, kameror som vi bar i ett litet hölster i svångremmen. Suveränt. Inte ont i ryggen längre och en liten kamera som följde med överallt.

Det var en slags övervinnelse med den lilla kameran. Jag har alltid gillat att vara kompromisslös. En kamera och ett objektiv har varit min grej. Inte alltid, för då jag körde med min Leica, så var det så mycket den inte klarade av, värdelös närgräns, inga telen som funkade osv, så då måste jag ha en Nikon också, men den dag då jag skippade hela skiten, så var det avgjort.

Visst, det blir bättre kvalitet med en stor och dyr kamera i jämförelse med mobilen, men ska vi hålla på så, så får vi gå till botten med det hela. Varför körde jag småbild och inte storformat på den analoga tiden? Därför att jag tycker storformat ser ut som skit, helt livlöst. Ytterst få kan göra något med storformat.  Mellanformat är nåt slags mellanting, som att köra gubbskidor.

När det kom till det digitala så frågade många mig varför jag inte kör raw. Helt enkelt för att det intresserar mig inte att kunna plocka ut det där lilla extra man tjatar om. Jag fotograferar inte så och då jag gjort blindtester på folk, mellan raw och jpg, så har folk inte kunnat se skillnaden. Det är många som tjatar om det där lilla extra, vare sig det gäller kameran, filmen eller det digitala. De kanske skulle ägna sig åt att göra bild istället?

Som sagt, nu är jag nere på mobilkamerans nivå och funderar skarpt på att sälja mina två kameror. För mig måste en kamera var en maskin, en förlängning av armen, men också en förlängning som skapar en psykisk tystnad, ett lugn. Förr var kameran en sådan förlängning, eftersom det då inte fanns några alternativ. Idag då jag ser en människa med kamera på magen så tänker jag alltid: Gud vad omodernt.

NY Times och Guardian

Läser Guardian och Times för att få lite koll på vad folk tycker i de länderna. Ja, inte ger man många knop för Trump inte. Karln verkar ju, allvarligt talat, vrickad. Helt sjuk i huvudet, om du frågar mig.

Det finns en sak som jag inte förstår och det är snacket om att de som tex röstar på SD och Trump inte vet vad dom gör. Om vi ska köra den dealen då vet ju ingen vad de gör. De som röstar på sossarna vet inte vad de gör eller på Centern, vet inte heller vad de gör. Nej, klart de vet vad de gör och eftersom då tex SD är ett rasistiskt parti så är ju alla som röstar på SD en slags rasister.

Svårare än så är det inte. De som röstar på Trump vet vad han sagt och de som ju stödjer det är också rasister.

Nog om det igen. Om man inte gillar Clinton eller Löven, så kan man ju välja något som inte är rasistiskt om man har lite hjärna eller inte är rasist, men nu väljer man att vara rasist. Det lutar åt ett slags inbördeskrig lite överallt, mellan rasister och ickerasister.
Det värsta är ju att ofta är de som röstar på Trump och SD också någon slags böghatare och avskyr feminismen. Skön blandning, helt enkelt.

Visst kan man snacka med en SDare, det har man väl gjort, men så länge jag har levt och det är ju ett tag, så brukar jag ge upp ganska snabbt. Livet är för kort för att sitta och lyssna på idioter.

Nog om det. En annan sak jag ser ganska tydligt och det är att gratisläsandet börjar gå mot sitt slut. De stora tidningarna låser allt mer sitt  material så man ska betala. Det är ett måste, men man undrar var gränsen går innan ytterst få läser en vettig artikel, medan de flesta litar på Facebook och annan sörja. Allt detta gynnar ju givetvis idioterna.

måndag 30 januari 2017

Två spår

Det finns två spår som jag funderar mycket över just nu. Det ena är döden. Idag då jag cyklade mina tre mil på en våt landsväg som långsamt blev en isbana, funderade jag på om jag var klar med det här. Fotografiska, det här med bilderna?

Jag kanske inte är det, även om jag ibland tror det. Jag funderade på det här med strävan. Att det är fullständigt meningslöst att sträva, att all kraft måste läggas på att leva. Att sträva är inte att leva, det är något annat.

Jag tänker på Strömholm som hela livet skrev en egen dödsmässa. Alla hans bilder handlar ju om döden, slutet, mörkret. Han är en av de som gestaltat det hela bra och det beror väl på att det var hans tema i livet. Döden.

När jag cyklade och kände att svetten började bli is på ryggen så flöt jag in i en slags känsla av rum, eget rum, egna tankar, egna sätt att andas. Inte sträva, men leva. Det är ju så uppenbart att livet bara finns så länge man lever och att de levande ögonblicken är de viktiga.

Det är den här tyngden som kommer sig av att man träffar rätt med sig själv och livet. Jag ser mycket fotografi, hela tiden, workshops, elever, nya och gamla och det som alltid slår mig är mängden bra bilder men så få som kopplar bilderna till livet, omgivningen, tankarna, den egna själen.

Det kommer en massa bilder, men hur hör dom ihop? Vem hör dom ihop med? Hur ligger de till i våra liv, i vårt samhälle, tiden. Var finns analysen, det sammansatta?

Idag tittade jag på många unga människors bilder. De kommenterade varandras bilder. Alla sa samma sak. Snyggt ljus, beskär lite där eller där, men ingen sa: Vad betyder det här? Vad säger det här? Ingen ställde huvudfrågan. Vad betyder det här? Eller, vad är det här?

Precis innan jag kom till den sista backen frös jag ordentligt. Vattnet var som blått på vägen, det svartnade och sedan kom jag till mitt hus, ställde cykeln och gick in i värmen.





Man har oftast rätt

Den här bilden tog polarn Tomas Jonsson på mig. Med en gammal polaroid och då bilden kom ut plåtade jag av den med mobilen, gjorde lite enkelt psjobb i luren och så blev det så här bra.
Man ska hålla det enkelt, helt enkelt.

Jag lägger ju upp bilder på Instagram, mickepberg, och det slår mig så tydligt att vissa bilder jag gjort förr, som jag gillat, men inte riktigt parnassen sagt något om, de går som skott på Insta. Insta är nämligen folkets kanal. Man gillar det enkla, solnedgångar, barn, enkla, klara bilder utan större konstnärliga ambitioner.

Det passar mig bra. Jag är en fotograf som aldrig fått mycket erkännande bland de fina kretsarna. Jag vet inte riktigt vad de finaste kretsarna är, egentligen,men de fina museerna då och gallerierna. Jag var ju väldigt glad då Fotografiska kom, de var tillräckligt burdusa och fula i mun för att jag skulle gilla dom, men tyvärr så blev de alldeles för intresserade av stålar för att jag ska köpa deras grejer numera.

Konstigt nog har jag nog fått nästan alla stipendier och fina utmärkelser man kan få i idet här landet och det beror nog på att det finns tillräckligt med folk som inte är så fina i kanten och jag märker gensvaret på de enkla bilderna jag lägger upp. De bilder jag också gillar.

Det får inte bli för enkelt , men om man som jag, jobbar i en kvasidokumentär stil, så har jag lite svårt  för då man gestaltar en vacker kvinna eller man, så hen ser ut som ett vrak, genom att vrida på spakarna rejält vid bildbehandlingen. Det är lite för enkelt för mig, man skapar en illusion, vilket aldrig är fel, men i längden gillar jag inte då illusionen skiljer sig för mycket från den verklighet den utgick ifrån.

Ja, nu skrev jag lite om fotografi igen. Så är det bara. Det kommer då det kommer.

fredag 27 januari 2017

En cyklo pedi

En cyklo pedi heter Johan Tells nya bok. Den är jäkligt bra, kul och informativ som attan. Handlar om det mesta inom cykling och omkring cykling. Jag fick ett väldigt sug av att cykla efter att ha läst igenom den.

Skitbra, helt enkelt.

I morse hade jag tänkt ge mig ut och cykla, men det låg på nollan och jag fega ut Löjligt, stack till gymmet och körde där en timme, men det går på inga villkor att jämföra med att cykla utomhus. Allt tar så mycket bättre utomhus, dessutom får man färg i fejan av att ligga i motvinden.

Jag har ju inte tagit några cykelbilder, men kan börja känna samma sug som då jag åkte skidor och gjorde min bok Det svarta berget. Grejen är ju verkligen att cykla och ha en liten kamera i bakfickan på tröjan. Kan fan inte bli bättre?

Som sagt, det lutar åt att dra till Södern igen. Det är också dags att kolla in läget med vårt hus. uthyrningen av vårt hus,    www.monitsia.blogspot.com

Det finns tider ledigt i sommar. Det vore kul om Ni kom dit och hyrde en vecka. Ni kan bo uppåt fem, sex stycken i huset för 5000 kr för en vecka. Not bad, not bad at all.

Insta

Det lutar åt att jag flyttar min grekiska workshop till september, har inte tid i vår. September är en vacker månad i Grekland, oktober och november ännu vackrare.

Så är det. Läser Johan Tells bok om cykling. Fantastiskt bra, återkommer då jag läst ut den.

torsdag 26 januari 2017

Vintervår

Jag visar en bild jag tog i Tanto en sommar. Long time ago. Jag har hittat en fantastisk blog. Röj runt i den här så kommer ni att hitta underbar fotografi.
Jag vet inte men den här vintern tar ganska rejält på mig. Något tråkigare har jag fan aldrig upplevt på evigheter. Det hör ju ihop med att jag inte är någon kulturell människa, egentligen inte heller en människa som vill vara i stan. Jag vill vara vid havet eller vid berg, i berg, på snö, på en cykel, på skidor. I princip är jag helt ointresserad av att gå på utställningar och men en som ni kan kolla in är ju den på Mindepartementet, slut på söndag.

Jag kollar in Davidalanharvey och andra färgfotografer. Det r ju så uppenbart att solen gör färgen till något starkt. Det här bleka svenska vädret är i mina ögon värdelöst för färgfoto. Kolla in DAH och Alex Webb, mfl , på den här bloggen jag la in här ovanför.

All the best,,är du intresserad av Mentorskap, kolla längre ner i bloggen min.

Ciao

Bresson

Quotes:

“Your first 10,000 photographs are your worst.”
“Sharpness is a bourgeois concept”
“Photographers deal in things which are continually vanishing and when they have vanished there is no contrivance on earth which can make them come back again.”
“To me, photography is the simultaneous recognition, in a fraction of a second, of the significance of an event.”
“The picture is good or not from the moment it was caught in the camera.”
“It is an illusion that photos are made with the camera… they are made with the eye, heart and head.”

onsdag 25 januari 2017

Instagram

Jag finns på Instagram om du vill hitta mig,

mickepberg

En gammal bild jag tog på kungen då han klättra omkring på Gärdet. Mer finns att se på Instagram.


måndag 23 januari 2017

Deklarera??


Ja så var det dags igen, att deklarera alltså.
Det är intressant att se var pengarna går. I mitt fall är det 90 procent resor, flyg och bil. Jag tror jag är på resande fot i minst sju månader per år, ca 210 dagar. Not to bad.

Det är mycket, men å andra sidan är jag inte ett dugg intresserad av att vara i Stockholm. Jag har min fru och mina barn här och de är ju det viktigaste i mitt liv, men sedan tråkar Stockholm ut mig rejält.

Ja, vad gör man? Man reser. Graham Greene sa att flykt kunde leda långt och det stämmer.

Det är en jävla tid just nu. Alla partier sitter fast, har så lågt i tak så det är inte klokt. Medlemmarna får knappt ha en avvikande åsikt. Kolla på SD och kolla på V. Snacka om att V är ett parti som gått kräftgång och ändå är det det enda parti jag skulle lägga min röst på. Det finns bra krafter men så mycket splittring och trams. Sossarna ska vi inte snacka om. Jag vet inte vad som skett och då Centern förs fram som något alternativ då känner jag hur luften går ur mig.

Jag som kommer från en arbetarklassbakgrund har verkligen svårt att förstå hur de som arbetar på vad man förr kallade golvet, kan rösta på SD. Har hela det intellektuella samtalet passerat förbi dom som röstar på SD. Eller Trump. Den här kvinnomarschen som var så fantastisk i helgen, över hela världen, på något vis känns det som att till och med den, uppfattas som elitens kamp mot Trump.

Jag fattar fan ingenting. Det enda jag kan säga med bestämdhet är att vara vänster idag är inte enkelt. Det kommer upp märkliga åsikter lite här och där och vara vänster känns gammalmodigt, men att vara rasist, eller till och med fascist, det är liksom okej.

söndag 22 januari 2017

Tankar

Jag har ju en del workshops , om man säger så, och en sak som verkligen får mig konfunderad är hur många amatörer behandlar sin fototeknik. Att folk kör raw är väl inte så mycket att fundera över, eftersom det är bra och ger fin bildkvalitet, även om jag konstant kör jpg och svartvitt direkt i kameran.

Det är också konstigt att folk tror att man inte kan bearbeta en jpgbild,,det är hur enkelt som helst, men skit i det. Det är oväsentligt. Det som är störande är att folk har köpt dyra digitalkameror, ställer in avståndet manuellt( helt sjukt) och har spotmätning ( helt sjukt) och kör autoiso. 

Jag kör på P , har autofokus och ställer in mitt asa/iso manuellt. Autofokus fungerar hundra ggr bättre än manuell inställning, jättelätt att låsa skärpan med ett lätt fingertryck. 

Exponeringen ser man ju på skärmen eller i sökaren och jag ändrar den hur lätt som helst med ett litet drag med tummen samtidigt som jag tittar i sökaren. Auto är perfekt, däremot gillar jag inte autoiso, för den söker sig oftast till de låga isovärdena och jag tycker inte om det. Jag vill ha minst 400 asa i kameran,,och nästa steg är 1600 asa eller 3200, sedan går jag aldrig över det. Det finns alltid ljus så det räcker.

Vad det gäller mätningen så kan man ju inte ha spotmätning. Det är alldeles för smalt och man kan missa exponeringen  hur lätt som helst. Jag väljer något som är betydligt bredare mätning och sedan kör jag alltid ett steg underexponering för att hålla koll på högdagrarna. Hur svårt ska det vara att få till ett enkelt arbetssätt som är snabbt och inte kvasikrångligt. Jo, kör på automatiken så mycket som möjligt.

fredag 20 januari 2017

Instagram

Jag är ju på Instagram, mickepberg, för jag orkade inte vara kvar på Facebook som börjar bli allt mer vansinnigt. Det tar två minuters skrollande så är man förgiftad av all skit som strömmar ut den kanalen.

Okej, Insta då? Det är ju ett fullständigt harmlöst medium där det inte sägs ett enda skit av vikt. Där går man in och passerar och inte enda åsikt eller mening ventileras. Det är liksom små meddelanden mellan folk om vad dom gör, eller var de är.
Givetvis fullständigt fördummande, MEN, man blir inte helt slut till kropp och själ, som i alla fall jag blir av Facebook, där tex vissa kan ägna sida upp och ner åt Trump, eller  något annat som man inte kan göra något åt.

Nej, nu Insta ett tag så man får ordning på vätskorna. Jag märker hur mycket färre läsare jag får då jag härjat på Facebook ett tag, för då får alla för sig att jag bara är där och så håller det på.

Så är det, så är det.

onsdag 18 januari 2017

I väntan på...

Livet är en väntan på. Johan frågade mig om jag var uttråkad. Vad skulle jag svara? Jo, jävligt. Och varför det? Det är första vintern då jag inte står på skidor fem timmar om dagen och vad gör man i en stad som Stockholm på vintern? Jag monterar bilder, satte in 200 passepartouter idag.

Blev nästan yr, kände stark längtan efter en semla, så det blir väl en sådan framför eftermiddagen. Och inom två dagar blir det skidåkning. Det går ju inte att gå och dra i den här stan. Jag är klar med det. I helgen åker jag till Växjö o har workshop och sedan blir det en vecka till med fix, men efter det är det dags att börja röra på sig på allvar.

Den här bilden tog jag på gården på Naxos. Det drar ihop sig till sommar och vår och är du intresserad av att hyra vårt hus på Naxos så kolla på länken www.monitsia.blogspot.se  
Det kan vara något för ett gäng som vill åka till Grekland i sommar. Ni kan bo uppåt sex stycken i huset samtidigt. Som sagt, kolla länken.

Annars har jag mitt Mentorskap, se något inlägg under det här.

Jag finns på Instagram, mickepberg, check out.

Jag kollar in David alan Harvey som har workshop i Mexico. Vilken lirare, tar typ 25 lakan för en workshop, får med ca fem stycken, de hänger alla på en beach, röker på som fan och hans elever hånglar och har sig, lite som en akt i sig och det plåtar DaH. Påminner om det Ed van der Elsken gjorde i Paris, arra bilder och göra en story utifrån det. Det är smart men jag tänder inte riktigt på det.

tisdag 17 januari 2017

Hyra på Naxos i sommar?




Är du intresserad av att hyra vårt hus på Naxos i sommar? Ni kan bo uppåt 6 personer samtidigt. Se länken för mer info.

måndag 16 januari 2017

Mentorskap 2017

Är du intresserad av fotografi. Av att göra bild. Kanske du vill ha någon att kontinuerligt diskutera dina bilder med? Kanske har du ett projekt du jobbar med, eller så vill du bara förnya din bildstil eller få tankar om det du gör?

Om du brinner tillräckligt mycket, tycker fotografi är viktigt, något du vill satsa på, så jobbar jag gärna med dig. Vi arbetar över nätet och träffs någon gång i levande livet.

Är du intresserad, så hör av dig till mickeberg@hotmail.com

fredag 13 januari 2017

Fredag

Frugan drar till hästarna vis sexblecket på morgonen. Jag ligger kvar i bingen, läser Katerina Janouchs blogg. Not bad. Hon har en del att komma med även om utspelet i tjeckisk tv inte var för begåvat.

Så kan det vara. Fattar inte varför vissa får sådana där hjärnsläpp, liksom lyfter sig ovanför alla fakta. Det nya nu att fundera över är ju Brås utredning om våldet osv. Varför har det ökat, varför känner sig en tredjedel av alla kvinnor otrygga osv,. Jag skulle vilja påstå att det är något som långsamt har eskalerat genom en sinnesstämning i samhället, inte genom invandringen, utan mer av förhållandet att klyftorna på många olika plan har ökat i samhället. Ett vi och dom.

Ta det som händer i Malmö, tex, dessa gänguppgörelser. Det måste lösas, sånt förlamar ju ett helt bostadsområde och sprider oro lång väg.

Det regnar, det gör det. I dag är det fredag och idag öppnar Flottsbro sin skidbacke och i morgon Hammarby sin snea backe. I valet mellan Hammarby och Flottsbro, är det senare valet typ 200 procent bättre.

Nog om det. Idag kommer 200 passepartouter, så nu har man att göra en vecka.


torsdag 12 januari 2017

Gnäll???

Jag kokar kaffe. Femte koppen idag. Frank Zappa drack mycket kaffe och så dog han i cancer också. Vet inte om det hörde ihop?

Kaffet kokar och jag tänker att jag är sned på alla som gnäller.

Vilken jävla dag. Regn. Jävla piss. Ge mig en rejäl vinter med snö och minusgrader och en massa pistade backar. Jag vill inte gå omkring och känna mig som någon blöt hamster i den här trendiga stan som börjar bli rent patetisk i sin anpassning. Jag kom hem för att det skulle vara vinter, inte ett väder som man rostar i.

På gymmet, plötsligt stiger pulsen från 140 till 180 på tre sekunder. Vad fan? En Kalla, en hjärtrusning, blir lite slak eller spak. Ja, Ni fattar skillnaden eller hur? Inte födda i garderob, liksom.

Shit pommesfritt, men pulsen på armen ligger på 140. Jag har väl elektrifierat handtaget på cykeln på gymmet med min svettiga ångest. Jag går hem och käkar pytt för fjärde dagen på rad.

Sedan börjar dagens arbete. Går till banken för att stänga ner ett konto. Som vanligt, ingen service. Och har dom någon som jobbar så har denne alltid en människa som sparat alla sina problem i tjugo år och inte vet vad internet är och ska ha en personlig visning.

Jag går ut för att köpa en semla medans visningen på banken klaras av. En snäll tant före mig tittar i sin plånbok i en kvart innan hon kan dega av en hundring. Jag ska inte säga något ont om henne, speciellt inte då jag tar hennes brödpaket istället för mitt.
" Den är min", säger hon med svag röst och får mig att känna mig som den elake björnen från Knivsöder.

Går tillbaka till banken. Men vad fan? Bruden får fortfarande en visning av bankens möjligheter. Jag går ut och trycker i mig den ena semlan, måste lugna ner mig. Det regnar piss och jag går över till Ringen och kollar på deras bröddisk där en limpa kostar typ en  enkel till Mallorca. Vad är det för jävla dårar som köper Gateaus bluffbröd? Är dom blinda och döva och en jävla kö är det för att få handla också.

Går tillbaka till banken, rusar in och skriker åt snubben bakom disken som tror han ska få gå på fikapaus: " Kom igen, dags att jobba".
Ser inte populärt ut, räntan steg med fem procent på en tiondels sekund. Jag lyckas bli av med mitt bluffkonto på HBanken.
" Du vet att skatteåterbäringen kommer på det här kontot", säger han i ett förtvivlat försök att få mig att behålla bluffkontot.

Skatteåterbäring? Har han träffat en frilansare någon gång? Allt heter skuld i deras värld. Jag blir så jävla upphetsad att jag trycker i mig den andra semlan också.

Shit pommesfritt, alltså-

Sedan gör jag en Zappa, kokar kaffe och hatar folk som gnäller.

Vinter






Mellan år 2000 och 2015 var jag skidproffs. Inte så att jag körde i landslaget men att jag levde på vintrarna genom att åka skidor och fotografera lifestyle inom skidåkningen. Det var en fin tid. Jag började med det då jag var femtio år och slutade då jag var sextiofem.

När jag var ung hade jag någon säsong då jag tävla, men sedan la jag av. Då jag blev äldre och började igen så sa jag till mig själv att då jag var sextiofem skulle jag stå på topp som skidåkare. Jag hade oftast mer än hundra dagar på skidor om år och träffade många fina människor som sysslade med skidor. När jag var sextiosex, förra året, la jag liksom av. Det blev si så där, ingen laddning, och i år har jag överhuvudtaget inte haft någon lust alls att åka skidor. Jag måste ha en målsättning annars blir det inte roligt. Min gräns gick vid sextiofem. Jag borde ha satt målet att jag skulle stå på topp som skidåkare vid sjuttio. Då hade jag varit i fjällen nu sedan en månad.





onsdag 11 januari 2017

Tove

Läser Tove Folkesson. En gång i tiden hade jag en kompis som hette Tove. Hon hängde sig en natt på sjuksköterskehemmet. Jag sov med hennes kompis i rummet bredvid.

Tove Folkesson kan skriva. Jag köpte boken idag, köpte fyra böcker och två semlor. Borde ha gjort tvärtom, för två av böckerna hade jag redan hemma. Det är det där att då jag ser en bok i hyllan som SER bra ut, så tror jag att den är bra, jag inser bara inte att att just det innebär att jag LÄST den.

Det är så det är. Semlorna var fina. Fyra på två dagar.

Det är sånt jävla väder så man kan skita i vad man äter. Det gör varken till eller från. Lagar kycklinggryta till min fru. Själv åt jag pyttipanna för tredje dagen. Har någon idé om att äta potatis i fjorton dagar.

Läser om Lesbos och flyktingarna. De ligger i tält och det är ju en djävulsk vinter där och vem fan hjälper dom. Det är ju fan ingen hejd på någonting numera.

Såg en fantastisk dokumentär om Neil Young. Han är klart speciell. Han sa en bra sak: Hur många känsliga låtar kan man skriva? Tre, fyra stycken, sedan blir det något annat.

Det var jävligt bra sagt. Hur många känsliga bilder kan man ta, innan det blir något annat är känsliga bilder?

Man är en produkt av sin tid. När jag var 21 var jag en annan man än idag som 67.  Det är ju helt omöjligt att ta samma sorts bilder. I så fall har jag stannat i utvecklingen. Barn av sin tid och barn av hur man mår, hur omgivningen ser ut, vad man ätit och hur man bor.

Om det unga vet jag inget, jag kan bara säga att ser de tiden på ett sätt, sitt eget sätt, så kan jag inte annat än ställa mig bakom det. Jag ser på mitt sätt, de på sitt sätt.

Varje generation har sin tid och sin känsla. Idag fick jag höra en story om en kvinna som satt på sitt nya jobb, snackade med en annan kvinna på lunchen. Den ene frågar den andra vad hon heter i efternamn. Hon säger det, ett mycket märkligt och eget efternamn. Sedan frågar den andre igen, vad hennes pappa heter och hon säger det också. Då säger hon som frågat: Kan du tänka dig, din pappa är också pappa till mig.

Så kan saker rulla upp sig. Kom aldrig och säg att du kan känna dig säger på något. Var tid har sina minnen.

Världen och Tiden

Det regnar visst och någon ska få ställa ut pölbilder på Liljewalchs. Trump rullar på. Låt mig säga en sak. Obama var en jävligt charmig president, men inte fick han till mycket och kriga som fan gjorde han. Bara dom här drönarna de skickar upp kan ju göra en spyfärdig och helt klart är folk förbannat missnöjda med fördelningen av saker och ting i USA.

Så kommer Trumpen, ja, Herre Gud, vad är det för pajas. Det är liksom den ena grejen värre än den andra. Det är som hemma här i Svedala. Löven som hela tiden ser ut som han ska göra något, men aldrig gör något. Har han gjort någonting? Sverige går ju tydligen skitbra ekonomiskt men skola, sjukvård, boende är ju rena rama katastrofen och sämre blir det.

Och varför finns det ingen riktig analys av framtiden och jobben. Ta McDonalds tex. De inför nu robotar på ett av de jobb som anses vara ungdomens jobb. Eller den självmjölkande komaskinen, eller sjukvårdens robotisering osv,,,

Varför händer inget? Och SD, det senaste med SMHI, det är ju fan roligt om det inte vore så sorgligt, men lika förbannat får de röster. Och krigshets. Ryssarna står vid gränsen, eller hur? Peace, love and understanding, var min modersmjölk. Kanske skulle försöka anamma lite mer sådant?

Såg en bra dokumentär om hur ryssarna bombade som galningar uppe i norska Finnmarken under kriget. Det var för att få bort tyskarna, så klart, men det var tufft för norskarna. Finns på Svt play och jag inser hur lite jag vet om det kriget i Norge. Mycket bra.

Vi är ett märkligt folk. Utan att blinka drar vi iväg till Thailand, en diktatur som är ganska mörk om man säger så, för att få sol och göda världen med lite mer miljöförstöring. Det är inga problem, samtidigt sitter vi och snackar om miljön. Jag kan fatta att folk åker till värmen, men jag kan inte fatta hur man kan åka till Thailand med sin regim,,,jajaja, ska väl inte dra det för hårt. Å andra sidan, hur många länder kan man åka till om man ska kolla in deras regeringsskick?

Idag käkar jag en semla och plockar tankar upp och ner. Hur ska det gå med det fotografiska läget då det inte finns några jobb? Hur länge har vi pressfotografer? Inte länge till, max fem år.

Har ni läst om robotarna som skriver böcker, hur lång tid tar det innan vi har robotar som plåtar alla idrottsgrejer? Inte länge. Varför ska fotograferna sitta och försöka ta bilder då man ända inte publicerar de bästa bilderna från matchen? Enklare och filma allt och sedan bara plocka ut en ruta och publicera. Fasta kameror på alla arenor och sedan ett redigeringsrum.

Tråkigt, eller hur, men hur kul är det med robotskrivna böcker? Finns på biblioteken numera.

Norge, Johaug, det börjar brännas lite, den där medicinen hon köpt hade tydligen inte köpts där det sas att den köptes. Hm, och Trump som sägs finnas på video då han besöker fagra damer i Ryssland. Det är en triller, det är det. Och han som åkte taxi för nästan åtta lakan för att hinna till ett möte som han ändå inte gick på.

Det blir bara bättre, eller hur!

Ett års mentorskap

Mentorskap. Är du intresserad av ett års handledning?
Vi arbetar på nätet. Du och jag. Intensivt.

Du gör dina bilder. Vi pratar om dom tillsammans. Det handlar om att du har ett projekt eller helt enkelt vill utveckla din bildsyn. Vi gör det tillsammans. Vad du jobbar med, vilken teknik, är ganska ointressant. Det viktiga är att du arbetar, vill utvecklas, är beredd på ett personligt sökande, både bildmässigt och privat.

Priset är 9000 kr. Du kan börja när du vill. Vi arbetar på nätet, men vi kan även ses någon gång då och då.

Är du intresserad? Hör av dig: mickeberg@hotmail.com

tisdag 10 januari 2017

Anders P på Moderskeppet

Anders Petersen är intervjuad i en lång intervju på Moderskeppet. Det är en riktigt bra intervju, dels för att Anders är strålande, men också för att reportern är så snabb på uppföljande frågor. Han frågar ofta: varför det, vad menas med det? Det för samtalet framår.

Anders idé är ju att fotografi är livet, att man lever i det. Själv var jag sådan förr, ända tills jag började  skriva på allvar. Då blev jag fruktansvärt splittrad och idag är det för sent att välja, gå tillbaka eller bara satsa på en grej. Jag behöver båda. Det är tex därför jag skriver det här. Förr plåtade jag och sedan tänkte jag i min ensamhet. Idag skriver jag i min ensamhet.

Det är mycket intressant och jag älskar det. Det andra jag gillar med Anders snack är behovet av att få ett resultat. Det är ju självklart. Det är aldrig fråga om något bra eller dåligt. Det handlar om att få till något som känns trovärdigt, men framför allt, att få till något. Jag brukar säga att det gäller att avsluta. Man måste vara en killer, gå på avslut starkt och fort som fan.

Det tredje är ju att det handlar om att leva, känna att man älskar det man gör. Att man älskar och njuter av det, även om det krånglar till ens tillvara så förbannat ibland, men det är också en njutning.

Själv vet jag inte vad jag söker. Jag ser alltid bilder framför mig. Jag kan se en liten håla vid havet och sedan gör jag en bild av det, hur jag går igenom den där hålan, hur jag träffar folk, hur jag trivs i den hålan och  sedan är jag på väg dit och sedan försöker jag hålla upp den känslan då jag kommer till den lilla hålan vid havet.
Egentligen skapar jag ett romanstycke för mig själv, som jag fyller med verkligheten, som givetvis blir jävligt dålig verklighet, för att jag befinner mig med ena benet i en egen fantasi. Jag är alltså en urusel reporter, men jag dokumenterar och småljuger på samma gång.

Sedan behöver jag tid och sedan vill jag återkomma för att ta upp de samtal som slutade då jag försvann. Sedan då jag kommer hem, eller redan då jag är på plats, gör jag en bok, eller en skiss till bok. Den digitala tekniken gör ju sådant skitenkelt. Jag skäms inte för något jag gör, helt enkelt av den anledningen att om någon tycker det är skit så får dom väl göra det bättre själva. Jag gör det som jag gör det och resten är skiter jag i. Jag är 67 kan inte hålla på o tjafsa med folk om mitt arbete. Take it or leave it.

Men ändå, det finns ett läge som jag tycker om och det är småskaligt och det är ett läge jag alltid vill uppnå en gång om dagen. Jag sitter vid datorn, det finns ett lugn, ett glas vin, jag känner att min fru älskar mig, jag kan vara ensam, jag skriver, jag ser på mina bilder, jag ser en viss skönhet, det finns ett minne, ett vittne och en öppning till något. Jag skriver klart, lägger in bilden, ser på det hela. Det känns bra och sedan kör jag ut det.

måndag 9 januari 2017

Måndag och sammanfattningar

Jag fick en gång en fråga om hur jag gör då jag skriver och plåtar samtidigt.

Jag skriver väldigt snabbt. En blogg tar sällan mer än två minuter. Det är som en explosion. Bilden som kommer till bloggen väljer jag först. Jag tänker egentligen aldrig, det bara kommer sig hur det blir. Jag tänker sällan på vad jag ska skriva, utan jag öppnar datorn, väljer en bild och sedan kommer texten.

Jag tror det ligger och gror någonstans.

Jag vill att text och bild inte ska följa varandra. Det ska vara en lucka mellan texten och bilden. Det är i den luckan, den tomheten, man ska landa då man läser och kollar på mina bilder. Över tre millioner pers har kollat på mina grejer sedan 2006. Hoppas dom fallit i luckan någon gång.

Och ändå, det ska finnas en tråd mellan bild och text, en tunn tråd, men den ska vara stark, men inte inte synas. Om den känns är okej.

Texten ska vara explosiv, den ska ha en snabb start, som en rubrik, en katarsis och sedan plana ut, i ett minne, en känsla.

Bilder? Jag är en enbildsmänniska. Jag gillar inte hopkok med bilder. I mitt liv är varje bild unik. Varje bild ska vara skild från nästa bild med ett utrymme, även om de sitter i en grupp.

För mig är en bild ett vittne och en möjlighet, en lucka tilt ett annat liv, en annan rörelse. Och den måste vara positiv och trovärdig.

Många tror jag är snabb, det är tvärtom. Jag är väldigt långsam, plågsamt långsam då jag plåtar. Jag får aldrig ihop några bilder, det tar mig ett år att få ihop tio bra bilder. Jag gör 2, 3 böcker om år, men det är som kontaktkartor på ett större arbete. Det tar mig en dag att sätta ihop en bok, sällan mer. När jag gör något gör jag det snabbt, sedan får det ligga till sig, ses som ett kapitel i en större bok, ett livsverk som jag troligtvis aldrig kommer att göra klart, kanske någon annan gör klart det, men kapitlen ligger där.

Jag gör aldrig fotografiska jobb, för jag är inte fotograf. Jag är en berättare och det är något annat.

Min grej är att skapa den där luckan mellan texten och bilden. Ett utrymme man kan stanna i och känna något. Sune Jonsson var en sådan som kunde skapa utrymme med text och bild. Strömholm hade den fantastiske Tor Ivan Odulf som skrev texten. Don Mc Cullin skrev fenomenalt bra. Kerouacs text till Frank är grym. Ingen fotograf klarar sig utan text. Enligt mig.

Jag förstår inte hur fotografi ska överleva när alla fotograferar. Och alla tar snygga bilder, miljöbilder, naturbilder, men väldigt få skapar luckan där vi faller ner och blir sittande ett tag.

Jag ligger på sängen och tänker det här jag skriver. Egentligen tänker jag på måleri. På den enda bildens kraft. På något konstigt vis har jag snöat in på Georgia O´keffee , Taos och Ansel Adams. Har jag gått varvet runt när jag börjar tycka Ansel Adams bilder är vackra och att O´keeffes hus är en dröm?








lördag 7 januari 2017

Fantastiska bilder från Vietnam

Home

Sitter och tittar på bilder av Georgia O`keefees hus i Taos, Santa Fee. Satan, vilken kåk hon hade. Byggd i den klassiska stilen av sandsten, passar rakt av in i öknen. Det finns en liten stad inte långt ifrån, Taos pueblo, där det bor indianer. Ultrahäftigt, bara att kolla på den staden ger mig gåshud,  det är ett slags indianreservat från 1200-talet, skitspännande, men man får inte ta med sig kameran in där. New Mexico verkar enormt spännande.

När man ändå googlar omkring i det där området så kommer man ju snabbt in på Ansel Adams, han är ju verkligen bra, hans bilder ger mig mer än nästan allt nytt man ser. Det är fantastisk formkänsla och en gråskala och en skönhet som är underbar i hans bilder.

Jag vill ha skönhet. Ja, Ni fattar. vete fan vad det drar åt för håll numera. Tycker Ansel Adams är bra, kan sitta hur länge som helst och kolla på google på O´keeffes hus, se skönheten, se hennes målningar, vandra vidare, se landskapet, sånt ger mig fantastisk inspiration. Stieglitz bilder av O´keeffe är ju grymt bra. Den tonen i printarna är makalöst bra.

Fan också, vad gör man?

fredag 6 januari 2017

Georgia O`Keeffe och livet

Jag snurrar runt i olika tankar just nu. Den första är min Retro, hur stor eller liten den ska bli, 100 till 200 bilder, eller 300 ....eller

Den andra tanken är vad jag ska göra med mina Grekbilder, funderar på en utställning, stora bilder i femtio/ sjuttio som jag skriver ut på konstpapper och hänger i klämmor, inga ramar, kanske i format 70/100 cm till och med. Försöka komma bort från känslan av fotografi.

Den tredje tanken är att överge fotografi för måleri, att skaffa dukar, göra stora grejer i olja. 
Det lockar rejält faktiskt. Jag växte ju upp med konstnären som ville måla fjäll,  Bengt Lindström. Han hade ju helt vild stil. O´Keeffe har ju också en häftig stil. Gillar verkligen hennes hus, hennes livstil, en slags eremitgrej med naturen som ankare.

Ja, så är det. Annars delade jag upp på FEJAN, reportage av Nachtwey och den här boken av Sobol , som ligger under det här inlägget och ingen gillar det. Vi hade lite snack om arbete, fotografi, klass och kultur och jag har ju ganska elitistisk inställning till fotografi. Att om det ska bli riktigt bra och påverka starkt måste det vara bra fotografer som gör det. Det finns massor med amatörer som gör fina saker, men sällan sätter ihop grejer till riktiga verk. Tyvärr. 

Egentligen tror jag inte längre på reportage och bild. Det är för segt medium, film är okej. Jag tror fotografi vinner på att flytta sig ut från verkligheten, blir mer ett skapande, friare medium. Att man helt enkelt gestaltar bilderna mer, typ åt det håll som Eugene Smith tog. Han gjorde ju om nästan varenda bild i kopieringen och  Strömholm var ju också helt vild på att beskära sina bilder. Han beskar hänsynslöst.

Jag la upp lite bilder på Instagram. Jag måste säga att jag förstår inte Insta. De bilder jag lägger upp är ju genomgående skitbilder, precis som Insta genomgående är skitbilder och ändå röner det så enorm uppskattning. Folk gillar hejvilt och jag tänker: Vad fan är det som de gillar, egentligen?

Ja, måste erkänna att jag fattar inte ett skit.

Jacob Aue Sobol

Jacob Aue Sobol - By The River of Kings from PhotoBookStore.co.uk on Vimeo.

Klicka bara på länken så funkar det.

Självkörande bilar

Läser om självkörande bilar. Intressant och trist på samma gång. Det som är bra är ju att man behöver inte körkort för att köra dessa bilar. Man sätter sig i den och så åker den iväg. På motorvägen bildar man tåg med bilar och personligen kan jag inte se skillnaden mellan att åka tåg och åka bil. Dessutom, tycker jag det är trist att inte få köra själv. Jag älskar körningar i snöoväder, storm, hundra mil osv,,verkligen underbara körningar, men alla gör ju inte det. Att bara sitta och bli transporterad är ju så satans skittrist. Möjligtvis åka tåg kan jag acceptera, men redan vid Södertälje brukar jag få ont i äschlet av leda. Tacka vet jag nattåg där man sover sig genom natten och resan.

I Dublin minns jag att man hade en typ av taxi som  gick mellan stadsdelar, man räckte upp handen då den kom, hoppade in och delade taxin med andra. Den körde från typ Nytorget till Östermalmstorg och där fick man kliva av och ta sig till sin egen port. Det var billigt och enkelt. Idag kostar en sådan taxiresa i Stockholm uppåt 200 kr. Rena vansinnet alltså. Det borde kosta som tunnelbanan eller några kronor mer och då skulle alla taxibilar gå nonstop.

I Frankrike kör man hårt, vi borde verkligen lära av dom. De förbjöd plastpåsar direkt och nu tar man bort platsbestick och engångsmuggar. I Sverige velar man fan om allting. Raketerna och smällarna tex, förbjud skiten. Förbjud rasistiska demonstrationer. Bestäm att inom fem år får inga bensin eller dieseldrivna fordon framföras i städerna. Bestäm något. Det är ett satans velande hela tiden. I Kalifornien bestämmer man att alla diesel och bensinbilar ska bort. I Sverige sätter bilflottan rekord i nyköp.

Ta Paris, nybygge, då måste en viss del av det nya bygget innehålla billiga hyresrätter. Varför finns inte det i Sverige? Bestäm bara. Miljö är ingen svår grej. Vi vet vad som behövs. Bestäm.

Själv cyklar jag, som alltid, överallt, hela tiden.


torsdag 5 januari 2017

Workshop Naxos, 30 maj till 2 juni, fyra dagar i solen.




Jag planerar en workshop den 30 maj till 2 juni på Naxos. Man bor i mitt hus, max fem personer, pris 4000 kr, sedan tillkommer det resan dit och mat osv...man kan sova i vårt hus från 28 maj, på kvällen till 2 juni, kvällen,,det blir en workshop med bilder tagna på Naxos, med egna bilder, har du ett projekt, ta med det, vi snackar om allt. Vi lever, äter och arbetar ihop. Huset i Monitisia är mötesplatsen och stället där vi umgås dygnet runt.

Jag planerar nu, är du intresserad kan du höra av dig på Mickeberg@hotmail.com..

Minnets poesi

Minnets poesi. 106 sidor. Editerad upplaga. 100ex, signerad. Format 30/30. I priset ingår en A4-bild.
Pris: 2000 kr. Intresserad? Kontakta mickeberg@hotmail.com
Klicka på porträttet så kan du se hur boken ser ut.

Berg och träd





Jag har någon idé om att jag ska göra en bok med bara träd, berg och vatten och den ska gå i grått. Den undre bilden har någon slags känsla av en amerikansk storstad.

Det är lite bekymmersamt, såg att SD hade så stort förtroende i frågor om äldrevård, invandring och försvar. De var större än sossarna i alla dessa frågor. Mycket märkligt. Vad är det folk tänker på? Om man ser hur SD agerar ute i landet så verkar de ju inte vara speciellt aktiva i sina stads eller kommunalfullmäktige. Varför röstar man på dom? Läser man inte deras valprogram?

Det är mycket bekymmersamt.

Jag kollar på Danny Lyons hemsida. Han har gjort nya böcker. Tuff kille, viker inte ner sig i onödan.

Vad är det som gäller nu då?

Den 1 mars har jag föredrag med mina bilder på CFF, sedan workshop på Naxos 30 maj till 2 juni och i övrigt finns ju min Mentorworkshop som är på ett helt år.

onsdag 4 januari 2017

Pic of the day

Jag har aldrig förhållit mig på något annat sätt än att de bilder jag tar. är på folk som jag tycker mig kunna ha som vänner. Det är inte värt att krångla till det hela.

Kultur och klass

Det är en vacker morgon. Snön har lagt sig. Tystnad.

Jag ser på en film om Berger, John Berger. Han bodde ju i en by med bönder, försökte hjälpa till med slåtten och annat i byn, men var ju vad vi kallar en intellektuell, men en intellektuell som tyckte om kroppsarbete också. Han skrev och bönderna i hans by visste att han skrev om dom, men att de skulle se hans arbete, skrivandet som ett jobb, likvärdigt deras fysiska jobb, det fanns inte på kartan.

Jag kommer ju själv från arbetarklass och vet vad man tycker om intellektuellt arbete, typ vara konstnär. I hela mitt liv har jag fått höra att jag inte jobbar. Jag gör något annat. Hade jag gjort samma sak och varit anställd på en tidning, typ DN, hade det hetat att jag åkt på arbetsresor, men är man frilans så är det semester och LITE jobb.

Det finns väldigt lite förståelse för kulturellt arbete i arbetarklassen. Dom har kanske rätt, jag tyckte nämligen samma sak då jag var ung och jag tycker fortfarande att kultur måste stryka på foten för sjukvård och skola. Det är givetvis dumt att tycka det för vad blir ett land och ett liv utan kultur. Stendött. Absolut vidrigt.

När jag såg filmen om Ivanhoe i julas så var ju den där pajasen med och gycklade i filmen. Lite kulturarbetare över honom. En som berättar vad som sker men alltid får stryk. Inom kultursvängen känner jag inte många med min bakgrund och när jag växte upp var de författare jag kände till suputer.

Nu då, när jag har arbetat med kultur i femtio år, gjort femtio böcker och ställt ut, fått stipendier, hur ser jag på kulturen? Det som slår mig är ju att det finns ingen ändring. Det man drömmer om då det gäller kultur är precis samma sak som då jag var ung. Man vill bli stjärna, star, tjäna pengar och kanske köpa Ferrari.
När jag hälsar på mina släktingar i Norrland och tillbringar en kväll med dom så står jag nästan inte ut. De ser på de tvprogram som jag får migrän av, de älskar schlagerfestivalen som jag tycker är något av de sämsta jag vet,...osv osv,,,så rullar det på. Klass och kultur möts sällan och klassvandrar man, som tex Lundell, så blir man aldrig upptagen i de fina salongerna, men nu ska jag berätta en fin historia ur verkliga livet.

En gång i tiden ställde jag ut på Stockholms stadsmuseum, på gården och inne i huset. Det var stora bilder och mina fina morbrödrar jobbade precis bredvid på Götgatsbacken. De jobbade på lagret på en stor  firma och gick ibland ner och åt lunch på Stadsmuseum. Dessa morbrödrar, liksom hela min släkt, var lite besvikna på mig eftersom jag länge var den förste och den ende som tog mig till universitet men tyvärr sedan skippade min utbildning och blev något som skumt som frilansare.

En dag då jag satt på museet kom morbröderna ner med sina arbetskamrater och skulle äta lunch och fick se mig. De frågade hur jag mådde och vad jag gjorde där. Jag har ställt ut de här bilderna, sa jag och pekade ut över gården. De blev alldeles tysta och sedan märkbart stolta och att deras systers son
hade gjort de där stora bilderna på gården. Det var ett vackert ögonblick, det ögonblick då klass, kultur och kärlek möttes i en sekund. Efter det var det aldrig någon som frågade varför jag höll på med det jag gjorde.

Den nya tiden

Det är den nya tiden nu. Jag tänkte på det då jag såg John Berger sitta och skriva för hand. 
Jag älskar att skriva för hand, det är bara ett problem. Man måste skriva in det på datorn sedan om man ska kunna använda texten. 
Givetvis hade Berger sin fru som skrev in vad han skrivit på datorn. 
Typiskt. 
Ivar lo skrev ju också för hand men han hade en dam som skrev in vad han skrev på maskin.

Man måste ha någon, så enkelt är det.

Den nya tiden. Läste vad David Allan Harvey och några andra ansåg om den nya tekniken.

Det var för Instagram och som vanligt utryckte sig DAH klart och tydligt. Det finns en frihet med Insta och man gör vad man vill.

Min egen tolkning går så här.
1. Det finns inga tidningar att jobba för längre. Okej, några pressfotografer överlever än så länge men de försvinner snart. Tidningstiden är förbi.
2. Man måste jobba på nätet, man måste skaffa sig en plattform som består av hemsida, blogg och Instagram. Helst ska man filma också.
3. Man måste ständigt vara aktiv, varje dag i princip måste man leverera från sin plattform.
4. Man måste göra böcker och utställningar, sälja printar och ha workshops, föredrag.

Det är den nya tiden. En fotograf som hållit på länge kan leva på gamla meriter, gamla sätt att fungera, men en ny ung fotograf måste ha digitala plattformar.
Så ser den nya fotografrollen ut. Det är mycket viktigare att utforma plattformen än den fotografiska tekniken. På sjuttiotalet var det viktigare att lära sig många språk, resa, (gäller fortfarande) än att hålla på och lära sig framkalla film, för det var verkligen enkelt, typ 8 min och tjugo grader i en dosa.

Numera försöker man göra det tekniska med Photoshop till en svår konst när det egentligen är skitenkelt. Kolla bara på en bild som kommer ur en digitalkamera. De är oftast mycket bra tekniskt, allt handlar egentligen om resten, plattformen och slutligen vad man plåtat, varför man plåtat, vad man vill ha sagt, hur man säger det. Slutligen så är man tillbaka dit man alltid kommer: Vad handlar det om och hur presenterar jag det.


tisdag 3 januari 2017

John Berger och motorcykeln

John Berger gick bort. Han har varit ett av mina ben i livet. De andra har varit Brecht, Strömholm och Henry Miller.

Jag läste de första böckerna av Berger, de var fina. Påverkade mig, men mest påverkade han mig då han flyttade upp till den franska byn, uppe vid slalombackarna. Jag såg en dokumentär om honom. Jag blev tagen av sättet han pratade på, var ju rejält mycket vänster, givetvis, men det som slog mig mest och verkligen fick mig att älska honom var att han i slutet av dokumentären klev på sin Yamaha 900 eller om det var en 750 och drog iväg på bergsvägarna. Han var i den ålder jag är i nu och det blev för mig en bild av en man i ett fritt liv.

Det andra benet i mitt liv är Brecht. En gång i tiden pluggade jag drama, teater, film, såg massor med teater och skrev ännu mer manus till teater och filmprojekt. Brechts pjäser var helt grymt bra men det som jag kom att älska med honom var att han tog med sig en affisch vid alla sina flyttar. Han rörde ju sig hela tiden, bodde ingenstans, men affischen fick representera en slags hemkänsla.

Ja, Ni ser vart åt det lutar. Så fort jag upptäcker någon vars arbete jag beundrar så kommer jag direkt in på hur de bor. Hemmet säger ju det mesta om en människa.

Strömholm var ju också en sådan där som flyttade en lampa och en fåtölj under sina Parisår. Han bodde ju mest dock på samma ställe, men hans place påminde hela tiden om varandra. Vare sig det var Ploggatan, den lilla tvåan på typ 25 kvm i Paris, Höganäs eller Gerlesborg, så var det de där dukarna på borden, pipstället, böckerna, boxarna. Han hade olika boenden, alla likadana.

Henry Millers resa var nog den andra jag gjorde. Först upptäckte jag Brecht, sedan Miller, Strömholm och Berger. Just Henry Miller klev in i mitt liv då han flyttade till Big Sur, hade stupet ner mot vattnet, badkaren bland träden och hans försök att leva ett vanligt familjeliv där uppe i sitt lilla hus.

Det tog mig många år att förstå, att det jag verkligen var intresserad av hos de jag beundrade, var deras livstil, hur de bodde. Hur de arbetade, hur hade de det med kärleken, hur behandlade de sina barn, allt det var och är, betydligt intressantare än deras verk. Deras arbete har nått en sådan nivå att det behöver jag inte bry mig om, utan jag var mer intresserad av hur de organiserar sina liv.

En gång i tiden gjorde jag som Patti Smith, jag reste till de boningar där de som jag beundrade bodde eller hade bott. Det blev lite pinsamt ibland att stå och kolla på en fasad och försöka förstå vad min mentor i livet hade gjort eller gjorde utanför eller innanför sin husfasad.

Ja, så kan det vara. Man kan attackera livet på många sätt. David Alan Harvey har kommit på ett sätt. Nu ska han plåta till sin bok om beachlife i Mexiko. Då tar han med sig sin workshop, ett antal snygga, unga människor, tror det är mest sköna unga kvinns och de blir dom han plåtar mest. Han hänger med dom helt enkelt. Det påminner om Ed van der Elskens Parisbok där han hade ett antal studeranden som han plåtade, nästan arrade situationer.

Själv har min dröm alltid varit att bo vid ett torg i en stad. Jag ska ha ett fönster mot torget, jag ska kunna luta mig ut och se torget. Jag kan sitta där och meditera, se om vännerna kommit till kaféet och när de gjort det, kanske jag går ner på torget, kanske jag sitter kvar. Jag har haft den drömmen i säkert fyrtio år, jag har nästan bott så i lika många år. Nära ett tog, men ändå i tysthet.


måndag 2 januari 2017

Pics










På morgonen sover katten

Jag vaknar med min fru. Hon arbetar och går tidigt till arbetet. Det är nytt år. Jag tänker, nu i år, nu jävlar. Katten sover,
 jag dricker kaffe, läser den ena intressanta grejen efter den andra. Marianne Lindbergs om Tältprojektet, det bästa hon gjort och då snackar vi 1977. Hur många är vi som tyckte det var minst lika roligt och minst lika jämlikt 1977 som idag. Många i alla fall.

Jag ser Koudelka plåta Muren i Palestina. Jag ser att Zlatan gjort lika många mål som Messi. Jag blir plötsligt trött, borde gå till gymmet men går ut till soffan och skriver det här istället. Ett sätt att skjuta på dagen. Jag är en fri man och jag kan vända på dagarna. Det är på gott och ont. Det som jag tänkte göra på fm kan jag göra på em, men trots allt, det måste göras.

Polarn Jonas flyttade med en annan polare Jonas till Öland. Undrar hur länge det går innan lappsjukan slår till. Och hur ska de komma tillbaka? Hur hittar man ett ställe att bo på och hur fixar man jobb?

Stan blir allt mindre. Jag rör mig mellan hemmet och Skrapan, två hundra meter. Nytorget, som i så många år var hemvisten, är ju helt sabbat, dit går man aldrig mer. Det finns andra parker. Vitsen med en park är att den inte är något som påminner om Skansen. överbefolkat. Jag väntar på mina 200 passepartouter. Här ska monteras bilder.

Jag kollar igen på Koudelka. Det är en inspirerande film om en fotograf som arbetar mycket. Det jag alltid slås av är att fotografer aldrig får samma status som en författare. Är det för att det är svårt att förstå sig på bilder? Eller är det så att bilder är så enkelt? Jag tror att många amatörer med en mobilkamera kan ta lika bra bilder som ett proffs, men det är inte där det sitter. Det handlar om hur man sätter samman saker, hur det visas, hur man tänker sig att det ska fungera, påverka. Det är det andra och det tredje steget som räknas. Fotografi är en liten och enkel sport men har en stor publik.

Ja, så sitter jag och tänker den här måndagen som skulle bli den riktiga starten på 2017.