Familjen och karnevalen








Det är karneval på Naxos och pannkaksdag. Jag har varit på många karnevaler, de är ju oftast i februari. Det är ganska kallt på ön, men tempen stiger. Våren är på gång och jag reser mig från förkylningen.

Jag är ensam ganska mycket och jag älskar det. Jag är inte övergiven, det är självvald ensamhet och när jag ledsnar på det går jag till ett kafé och snackar lite med någon som sitter där. Det är inte svårare än så. Den stora skillnaden mellan Medelhavet och Sverige är just det, människornas förhållande till varandra. Sverige är ett fantastiskt land, vår feminism, vår jämlikhet, var barnomsorg och vår natur är något att vara fantastiskt stolta över, men då det kommer till hur man umgås mellan människor är vi nere i källaren i jämförelse med tex grekerna.

Gå ut på ett kafé eller en krog, Alla åldrar, alla åldrar hela tiden. Givetvis spelar klimatet in, men det är något annat också. Att umgås är livet.

Jag flyttar min workshop till september, den tid på Naxos då solen finns kvar men de flesta turisterna försvinner och känslan av havet, himlen och bergen är som starkast. Då ön är nästan som bäst, i oktober blir det ännu vackrare, för att inte säga november, som kan vara en orgie i skönhet. September, workshop, som sagt.

Familjen, jag gör nästan alla mina bilder i något som kan kallas familjesituation. Jag försöker skapa en familjär situation, på kort tid eller lång, men jag försöker alltid vara en del av en liten familj, var jag än är. På Naxos är det med familjen Blassero på Chalki kafé, eller hemma i Stockholm på Twang. Jag har ju givetvis min egen familj också, den är ständigt utsatt för min kamera, kanske mindre nu än förr, men ändå.

Så tänk på det, se på fotograferandet som en familjeangelägenhet.

Jag gjorde ett skivomslag i veckan. På väg hem från Naxos, på flyget, träffade jag en trevlig kille som satt och kollade på bilder i en dator. Jag frågade vad han gjorde och det slutade med att det blev ett skivomslag. Som sagt, familjärt.

Populära inlägg