Min son o jag
" Ska jag skippa dom", säger jag.
"Ja", säger han.
Så blir det.
Man måste lyssna på sin son. Jag frågar om han vill ta hand om mitt Instagramkonto och gör buissness åt mig. Nej, det vill han inte.
Så blir det också.
Man måste lyssna på sin son. Han är tjugofem. Vad gjorde jag då, 1974? Startade bildbyrån Grupp Fem i Lund och drog på långa resor till Asien och Spanien.
Det är sig ganska likt. Jag tror politiken börjar komma till en ny vändning. Att Moderaterna förlorar så förbannat på att sliska ner sig säger något. Det finns gränser. KD ramlar ur riksdagen också. Det säger en del det med.
Etc är en fantastisk tidning. Ehrenbergs inlägg om vad vi kan göra om vi börjar använda pengarna som finns i samhället till något vettigt, något för alla, det kollektiva, var i sanning en av de få positiva grejer jag läst på länge. Jag läser NY Times och Guardian hela tiden. Dårarna får verkligen motstånd nu.
Det tar sig helt enkelt. Och Finland prövar Medborgarlön. Själv säger jag åt en polare på ön att han kan gå in och plocka en del av våra apelsiner och sätta på ett element så jag får ut det råa ur huset då jag kommer.
" Behövs inte", säger han." Det är vår nu".
Så blir det också. I år blir det vår. Det ser bra ut. Jag tycker det är tio ggr roligare att göra filmer med mobilen, det svänger mer än att göra stillbilder, men då får jag lyssna på min son. Inte göra det för gubbigt.
Så kan det också vara.
