På kaféet

Cheró poli, vet inte riktigt hur det uttalas, eller stavas, rättare sagt. " Trevligt att råkas", grekiska. Det är en viktig fras, lika viktigt är det hur man närmar sig folk eller hur man blir närmad.

Betoningen alltså, betoningen är allt.

Jag kollar igenom mina tidiga bilder från Spanien, nu snackar vi 1972 och framåt. Hur ensam jag var?  Hur känns det för en 22 åring att sätta sig på ett tåg som ska köra till Spanien över Paris? En tjugotvååring utan kontakter i Paris, Spanien eller någonstans på vägen och inte heller några därifrån han åker?
Det är lite skillnad mot idag då folk reser till Thailand och mamma och pappa sitter hemma med mobilen och kan hjälpa till.

1972 fick man klara sig själv och det är det jag kommer underfund med då jag kollar på mina bilder. Hur extremt ensam jag var. Jag hängde inte med några, jag kunde inte språket, jag vara bara ensam utan kontakt bakåt eller framåt.

Jag var en ny Bresson, en ny Koudelka, fast ingen visste då vem han var. Jag var helt enkelt jävligt ensam. Det är det jag ser då jag kollar på bilderna och ändå kan jag minnas de goda stunderna och de jobbiga då ångesten slog till som en hammare. Åkte man hem? Nej, vad var  hem? Till något man inte ville ha?  Det man ville ha fanns framför en, men nog var man jävligt ensam, kanske alldeles för ensam.