fredag 26 maj 2017

Workshop, Naxos, 8-11 sept

Workshop, Naxos, Grekland, 8 - 11 september.

En workshop som handlar o hur man genomför ett projekt, skriver blogg, jobbar med sin egen marknadsföring, gör böcker. Hur man lever som fotograf. Vi bor och arbetar i mitt hus i Monitsia, mitt på den grekiska ön Naxos.  Vi äter, arbetar och lever ihop under några dagar.

Det blir en intensiv tid med ständigt arbetande och ständigt snackande. Det du behöver är en digitalkamera, bra humör och en dator. Du bestämmer själv vad du vill arbeta med, men du får också uppgifter av mig. Det blir dagliga redovisningar. Mycket skratt och i värsta fall, lite gråt.

Pris: 5000 kr och då får du boende i huset gratis, däremot betalar du alla resor och den kollektiva mathållningen tillsammans med de andra.

Max 5, min 3 personer.
Sista anmälningsdag 1 juli. Mer info får du om du mailar mig på mickeberg@hotmail.com

Det är fredag men känns som söndag








Det blåser ute. Det är lite sol, men den sol som kommer bildar ett mönster på asfalten. Det är något med solen, så fort den träffar marken och strålarna sprider sig, så födds en viss energi som aldrig gråväder ger. Den stora styrkan med solen är att den ger alternativ, man kan gå till skuggan. Man får val, gråväder ger inga val.

Det är en tid då man kan tappa orken. Pollen, Manchester, Trump jag vet inget annat  råd än att stänga av idiotin och jobba med det som inspirerar. Man kan inte göra så mycket mer än att försöka inspirera sin egen omgivning, vara en bra människa som människa. Den senaste veckan har jag blivit inspirerad av Stanley Greens bok den svarta med vita texter. Snygg layout, var något där som fastande i mig.

Tyresö slott slog an, och ännu mer slog det an att se min fru gå i mål med sitt stora projekt att väcka upp Tyresö slott ur sin dvala. Hon har gjort ett hästjobb. Jag är löjligt sentimental då det går bra för mina vänner. Kan lätt fälla en tår då. Det gläder mig så oerhört. På samma sätt kan jag känna
över mina egna misslyckanden, blir rent tröstlöst deppig över allt slit man får lägga ner för att få ingenting tillbaka. En sak har ju femtio års frilansande lärt mig, du får göra ALLT själv. Räkna aldrig med att någon ska erbjuda dig något.
Just den känslan kan vara svår ibland, men å andra sidan. Man får skylla sig själv, livet är självvalt.

Jag plåtar på med min Iphone 6, så bra den är. Klarar taskigt ljus hur bra som helst. Jag kollar på David Alan Harveys små filmsnuttar från Outerbank, fina, väldigt inspirerande. Han försöker hålla ihop ett liv. Det gör vi alla. Viktigt att veta.
Själv funderar jag mycket på workshops, hur jag ska kunna utveckla dom. Jag kanske ska göra workshops som handlar om hur man skriver blogg, arbetar på Instagram, når en publik, kollade på min blogg, sedan 2013 har jag haft en miljon läsare på bloggen, och sedan hade jag en annan blogg innan dess som jag släckte ner, från 2006 till 2013, som hade haft ännu mer läsare. Det finns en potential, det gäller bara att hitta den.

Rent generellt så har bloggarna blivit sämre och de svenska fotosajterna har tappat rejält. Instagram är oerhört mycket mer intressant än fotosajter, men det beror inte på bilderna utan det beror på att vissa har börjat skriva längre texter på Instagram. Och så dessa små filmsnuttar som bidrar också.

Ja, så kan det vara. Idag avgörs Girot och fredagen känns fortfarande som en söndag.




torsdag 25 maj 2017

Fotboll och fetknoppar

Min son och dotter. Mina guldklimpar. Jag cyklade ut till det fantastiska Tyresö slott och sedan på vägen hem så tävlade jag mot bussen, vem som hann hem till stan först. Jag vann,,,hahaaha, tyckte jag var roligt.

I alla fall. Det var fotboll i stan och det måste faktiskt sägas: Vad är det för fel på män, så många män är ju som lobotomerade bäbisar. Det är ju lite känsligt det här. Det  var ju en del nötter som tyckte man diskriminerade män på Fotografiska då man ändrade på entréavgiften en dag till kvinnors förmån. Det var ju fan löjligt att börja snacka om diskriminering. Men, det var ju bara ren dumhet att ta illa vid sig av det, men värre är det ju med den enorma apparat som ska till för en fotbollsmatch, alla dessa pengar som slösas på dessa lobotomerade bäbisar. Vilken fylla, vilken aggressivitet, vilka pengar som bara rinner ut på skit. Låt klubbarna betala alltihopa.

Jag gillar ju sport, kollar på Girot, fantastisk underhållning, men alltid är det några fetknoppar som ska springa bredvid cyklisterna i backarna, halvnakna, så nära som möjligt, mobilen i handen för att filma och det är ofattbart att de inte inser att de är fullständiga töntar. De är ju rent patetiska, men det går liksom inte in i de här bäbisarna, de här männen som inget fattar.

Nåja, frågan måste ändå ställas. Varför finns det så otroligt många män som i vuxen ålder som är som bäbisar. Totalt oförmögna att agera som vuxna. Säg det, säg det.

onsdag 24 maj 2017

Tyresö slott. Slottsfruarna och jag.




Var på Tyresö slott som idag öppnar för sommaren. Min fru , Wenke Rundberg har varit med och gjort utställningen Slottsfruarna och jag. Plåtat har Erja Lempinen gjort. Fint, och huset är ju helt otroligt. Vilka rum, man bara njuter av att gå där, den fina naturen utanför, fiket, rubbet är ju helt grymt fint.

Fotografernas fotograf eller bara fotograf




Jag publicerar mina bilder på en sajt där det inte hänger fotografer utan där bilderna mer är som de ovan, mycket matbilder, mycket vackert, mycket gulligt. Jag skulle kunna säga meningslösa bilder, men det är det ju inte heller, för folk gillar ju dom. Samtidigt kan jag känna att sådana bilder saknar det viktigaste, allvaret, riktningen, behovet av att påverka. Om man följer Instagram tex, så är ju 99 procent av bilderna mat, en jävla tallrik med något på. Total jävla meningslös fotografi, bilder utan riktning, bilder utan allvar, bara ett knäpp rakt ut i luften, men vi konsumerar dessa meningslösheter och långsamt trubba vi av.

Det är här jag börjar fundera på fotografernas fotograf, eller populär. Vad känns viktigast? Att publicera sig för många, få många klick, eller vara smal som fan, bara omtyckt av några? Var finns balansen. 


tisdag 23 maj 2017

Livets konstigheter

Var ska man börja? Jag har alltid menat att man måste låta sig inspireras, låta sig bejakas av det fina, tro på livet.

Jag hävdar fortfarande det. Så händer det här i Manchester, man läser tidningen och på något märkligt vis passerar det, på samma sätt som alla dessa mord och avrättningar och våldsdåd i Syrien och de trakterna.

Man avtrubbas helt enkelt. Jag kanske är lite mer härdad än de flesta eftersom jag jobbat en del i sådana miljöer, men ändå. Det stora problemet är att folk börjar uppleva rädsla, inte vågar göra ditten eller datten. Så får man inte tänka. Man måste tro på att det fungerar.

Jag har varit i Stockholm i tre veckor och sticker på lördag till Grekland. Det har varit märkliga veckor, ganska ledsamma, ganska tråkiga. Det är märkligt att upptäcka att ens hemmastad är så extremt tråkig och att nästan allt handlar om en enda sak. Folk stressar ihjäl sig, folk jobbar alldeles för mycket. Jag nekar boka fika en vecka innan det ska ske. Då avstår jag. Det måste finnas ett flöde. Och det finns det inte.

Jag känner mig ensam i Stockholm.  Det som förr var en grupp, en gemenskap, ett flöde, finns inte längre. En anledning är stressen, en annan är nätet, att folk umgås över nätet. Jag vill ha något annat. Jag vill veta att folk finns på ställen, på olika ställen, vid olika tider på dygnet. Att dom finns där och att det alltid finns en chans till umgänge, bra snack. Så är det inte längre.

Jag kollar lite utställningar. Jag får en svag känsla av att jag aldrig mer kommer att ställa ut och det mest för att det känns inte som om en utställning betyder något numera. Att det påverkar. Däremot kommer jag att göra böcker, många böcker, för dom finns där, du kan alltid plocka upp en bok.




måndag 22 maj 2017

Kolloliv


Hyrbilar och cyklar

Min fru jobbar som en galning för att starta upp grejer på Tyresö slott. Blir vernissage den här veckan. Själv åker jag omkring i en hyrbil och handlar grejer åt hennes mamma och det slutar inte så bra. När jag lämnar igen bilen hittar dom en skada på den och jag fattar inte ett skit. 2000 kr åt helvete. Tror jag slängt ut 20 000 kr i år på misslyckade bilar, poliser, registreringar och  nu när jag har hyrbil så får jag pröjsa för något som jag inte har en susning om varför det kommit till.

Irriterad blir man. Riktigt irriterad blir man.  Fotografiskt händer ingenting. Jag tar kanske nån bild då och då. Blev lite inspirerad av den nu avlidne Stanley Greens svarta bok. Kanske ska jag göra min grekbok som jag tänker leverera till hösten på samma sätt. Jobba med olika typer av uppslag.

Glöm inte min workshop den 8-11 september på Naxos. Då snackar vi om böcker, utställningar, arbete.

fredag 19 maj 2017

Stanley Greene - Going back to my roots (Richie Havens)

Grekiska pengar






Nu är Grekland illa ute igen, ännu mer illa ute än någonsin. Nu ska man sänka pensionerna med 9 procent för att försöka få lån av EU. Det kommer att sluta med katastrof, 25 procent går utan jobb och bland ungdomarna är det uppåt 50 procent. Min granne är nere på typ 3000 kr i månaden i pension och då är Grekland i princip lika dyrt som Sverige.

Och politikerna har ingenting att komma med, spelar bara med och hoppas att EU ska skänka bort skulden och det betvivlar jag. Grekland går allt mer mot en revolution eller en inre kollaps, kanske ett slags inbördeskrig mellan de rika och fattiga. Det finns ingen som tror på något längre, i alla fall inte på någon politisk ändring.
Vilken dag, äntligen sol. Igår cyklade jag med polarna i stan, så vackert o sån jävla bra form dom var i. Det var bara att lägga sig på rullen och åka med. Annars retar jag mig så förbannat på folk som kommenterar andra som tex joggar i parken osv,,,snacket går att dom som joggar där kan ju inte koppla, de stressar, de tänker inte,, det är så jävla dumma kommentarer att man har lust att säga åt dom att dom fattar ingenting.

Säg att jag cyklar fem mil, fyra av dom milen är ren meditation, i skallen snurrar tankarna på livet, framtiden, döden, skönheten, minst av allt tänker man på cykling eller löpning, eller skidåkning, man bara NJUTER, men om man aldrig har tränat så fattar man ju heller ingenting. På den tiden jag tränade stenhårt var det en ren njutning att ha 200 slag i puls, känna hur kroppen reagerade, kom ner till en slags vilopuls på nån minut. Ren skönhet och ren meditation och inget annat.

Jag satt i Skrapan o konstaterade att årets mode är två. Jeans som är så sönder att de knappt hänger på kroppen och det känns onekligen lite osjälvständigt att ha sådana töntiga byxor, men det andra är ännu bättre, tights som är så supertighta att du kan läsa av varenda millimeter på kroppen. Och då menar jag varenda millimeter, både fram och bak. En finne i röven lyser som en lanterna på havet.

Nog om det. Jag blir nog ingen bra klädreporter, men jag vet att kolla in.


torsdag 18 maj 2017

Tesla, är det framtiden? Verkar inte så...

Läser i Guardian om Tesla. Hur arbetarna sliter så de svimmar av, får skador, ambulanserna går tätt till fabriken. Teslas elbilar? Är det framtiden? Betvivlas. En arbetsmiljö som verkar vara rena slaveriet. Jag tror överhuvudtaget inte på elbilar som speciellt miljövänliga. De har ju noll räckvidd, är svindyra och som i fallet med Tesla, en urusel arbetsmiljö Gå in och läs Guardian själva. Man blir både förbannad och ledsen.

onsdag 17 maj 2017

Har man hamnat snett?

Ibland undrar jag vad som sker? Läser om Trumps senaste grejer i Guardian. Varför gör jag det? Har jag inget annat att göra? Eller så läser jag om Franska valet. Varför det? Har jag inget annat att göra? Förr så var sådana här saker kopplade till att jag drog dit och plåtade. Så är det inte längre.

Jag vet inte om jag var så intresserad av just det som skedde, men jag såg att det fanns en möjlighet att skildra något. Idag i Grekland, krisen, är jag intresserad av den? Är jag intresserad av att skildra den? Tja, det går ju knappt, möjligtvis demonstrationerna och slagsmålen, men det andra, det att folk inte har några pengar.

Det kanske går? Jag tänker på Bressons skildring av Amerika. Ganska fin, ganska berättande och ändå poetisk. Jag tänker på Matt Blacks bilder av lantarbetare. Har vi något sådant i Sverige, tex..

Invandrarförläggningarna, tex...en politisk bomb, en mötesplats där de för och emot kommer till strid. I natt brann de igen, flera stycken. En symbol för kampen för och emot olika typer av samhällen.

Man måste komma ihåg vad fotografi är, BILD, alltså inte en intellektuell konstruktion, utan det man ser. Och det man inte ser, men vet om, får man berätta om i texten.

Det är där jag befinner mig. I skärningspunkten. Samtidigt läser jag om och ser hur många av mina polare intresserar sig för de hr som gifte sig i tv och sedan skiljde sig alla ganska snabbt. Det finns något lockande i det hela, människors längtan, men å andra sidan, så jävla korkat. Hur kan man bry sig om sådant strunt?

Var går gränsen? Var hittar berättelsen sin starkaste punkt och vilka ämnen gäller. En sak är klar, de måste alltid innehålla födelse, död, sex och politik. Utan det ingen story.  Man måste hålla sig till ämnena som berör på djupet.


Varför?


Igår stod jag och gjorde klar tre bilder till en utställning jag ska vara med i. Jag bytte ramar, monterade om, gjorde rent och sedan ska bilderna till utställningslokalen och sedan hämtas tillbaka någon gång. Allt detta för 750 kr.

Plötsligt kände jag, vad fan håller jag på med. Varför går jag med på sådan här skit. För det första är det totalt likgiltigt att ställa ut 3 bilder, för det andra är det bara en massa jävla trassel med dessa bilder och pengarna är ju en ren förlustaffär,,

Jag blev på dåligt humör, helt enkelt. Men, så där är det hela tiden. Ett jävla gratisarbete, men som jag sa i en blogg tidigare. Nu är det slut med det.En gång i tiden trodde jag att det betydde något att få göra en bok, eller få göra en utställning. Om vi snackar stålar eller jobb så betyder det inte ett skit. De som ger jobben går sällan på en utställning eller läser en fotobok. Det är liksom två skilda världar. Att göra en utställning eller en bok handlar bara om personlig tillfredsställesle och kanske med lite tur, några kronor tillbaka.

Nästan alla fria fotografer idag lever på två grejer: Workshops och bildförsäljning. Någon kanske gör fotojobb, men det är ytterst ovanligt. De flesta andra får ha ett annat jobb bredvid. Magnum är på mig att jag ska delta i deras tävling med mina Stockholmbluesbilder. Jag var ju med till slutet med dom förra gången, de var ju några av de mest betraktade bilderna, men glöm det. Sådana här tävlingar är det nya sättet att tjäna pengar. Jag blev ju intervjuad i Lensculture och det i sin tur ledde till att en latinamerikansk fototidning skrev om mig. Ledde det till några stålar eller jobb? Nej, givetvis inte.

Så där går det på och någonstans har jag ledsnat rejält på att ständigt bli utnyttjad. Numera tänker jag direkt: Vad har jag för det här? Är det någon vits med att ställa ut tre bilder? Nej, då skiter vi i det.

tisdag 16 maj 2017

Tisdag, veckans godisdag


Ibland funderar jag på färg, plåta färg. Det blir sällan av, men egentligen skulle det kunna passa mig eftersom det är mer måleriskt än svartvitt. Vi får se. Man kan ju alltid börja i färg och sedan göra det i svartvitt.

Annars, den stora grejen är ju hela tiden känslan av att hänga i luften. Jag ser min fru gå till jobbet, det finns en uppgift. Själv vet man inte riktigt vad man ska göra och varför. Vad är ens funktion i livet?
Jag har ju uppfunnit min egen: att tala med Er.

I alla fall. Jag har ju en del människor som jag är Mentor för. Det är fint, roligt och de är grymt begåvade. Jag skulle bara vilja att de arbetade mer, hela tiden, öste material över mig. Jag vill ha att göra.
Just nu i mitt liv, känns det som det är viktigare att hjälpa och lyfta andra än att hålla på och babbla om sig själv. Viktigt, viktigt och de som jag vill hjälpa och puffa på är de som sysslar med något som tangerar det dokumentära. De som gestaltar livet på ett personligt sätt.

Jag läste en bra artikel om Mr David Alan Harvey,
https://www.vice.com/sv/article/david-alan-harvey-vice-loves-magnum
och det visade ju sig att han hade polio i sin ungdom. Det är ganska många fotografer, framgångsrika sådana, som haft svåra sjukdomar som unga. Just polio är ingen ovanlighet. Märkligt.


Just nu funderar jag på var min bas är? I Stockholm eller på Naxos. Jag älskar ju att vara med min fru och då blir det Stockholm, men jag inser ju att jag har mer att jobba med på Naxos. Det är en helt annan livstil att vara i Grekland. Ett annat flöde, dag och natt, beach och berg. Stockholm är en vacker stad, men jag har svårt att upptäcka flödet och om man studerar vad andra fotografer gjort eller gör i stan, så är det sannerligen ingen kick.
Bilden av Stockholm är ganska ledsen, deprimerad, ångestframkallande. Jag gjorde ju Stockhomblues och det var ju heller ingen godiskaramell, mer svart lakrits.

Däremot kan jag se poesin i stan och det är väl den man kan satsa på. Minns Strömholms steg i snön på kyrkogården. En Parisbild som lika gärna hade kunnat varit i Stockholm.



måndag 15 maj 2017

Om att bli inspirerad...

Jag är väldigt fascinerad av David Alan Harvey. Han finns på Facebook, Instagram, överallt. Han fascinerar mig på så många olika sätt för han lever i alla dessa olika världar.

Han lever på att göra workshops, kanske något jobb då och då, men inte ofta. Han är en gammal storfräsare från Magnum och National Geografic. Han är runt 73 år, verkar inte ha någon relation, men umgås en hel del med sin son, sin dotter och sina barnbarn i sitt hus i Outerbanks i USA.

Han verkar ensam, samtidigt som han är grymt social. Han delar tiden mellan att göra sina workshops överallt, helst där det finns en beach och är varmt. Det är jävligt intensiva saker med unga människor, eller så är han i den relativa ensamheten i sitt hus med några katter och en strandcykel.

Allt dett fascinerar mig, men det som fascinerar mig mest är hans arbetssätt, som är hans liv. Idag bygger han hela sitt arbete på att bomba på Instagram och Facebook, samtidigt som han försöker sätta ihop en bok eller två. Faktum är att han inte alls gjort många böcker. Han har ju mesta tiden varit uppdragsfotograf och då blir det sällan böcker. Numera verkar han dock bara syssla med sina egna projekt och då kommer böckerna till skott.

Dock, det han blir berömd för är Instagram och Fejan. Man kan följa honom där, hela tiden och häromdagen hade han en galen, skittråkig filmsnutt om en sköldpadda, men genom den snutten berättade han om sin barndom.
Man lär känna honom, hela tiden, på gott och ont. Det är väldigt intressant och det som  skiljer honom från de flesta som gör på samma sätt är ju hans bilder, som är så grymt bra. Helt fantastiska.

En del tycker han är en tråkig mansgris, visst han plåtar mycket unga, snygga kvinnor, men han gör det ju på ett sätt som är liv, som föder lust och liv. Jag är av den åsikten att det är bättre att pröva saker och ting och göra fel, misslyckas, än att sitta och ha åsikter och vara självsäker om allting, men aldrig själv våga satsa eller pröva något nytt som inte är perfekt landat i genus eller politiskt hänseende. Jag är för en del generositet, helt enkelt.

Nu när mann lär känna Mr Harvey, så ser man ju att han är en lycklig man, men också en ensam man och kanske en man som kämpar med vissa demoner. Jag tycker det är fint och jag tycker det är fint att han ständigt levererar ett material som alltid innehåller en känsla av lycka, tro, förhoppingar till livet. Han är inte perfekt, men han är en slags outcast som jag gillar, samtidigt som han har en generös inställning till andra människor och är en fruktansvärt bra fotograf och berättare.

Ibland blir man så satans trött...

Jag o min son Alex.

Annars, vissa dagar tar ju bara knäcken på en. Jag får en check för ett föredrag jag gjort. Ni vet en sådan där check där det står att man kan hämta pengarna på ICA osv, men det fungerar sällan, men man kan skicka in det till sin bank i ett sådant där brunt kuvert. Jag gör det, men pengarna sätts inte in på mitt konto för det står en annan adress på checken än den där jag är skriven.

Lite trött blir man ju, vad har adressen med mitt konto att göra. Okej, går till banken för att fixa det face to face,,,,nej, det står mickebergphoto och så mitt namn osv, och mitt kontonummer, allt, men eftersom det står mickeberghoto på checken så ska jag inte få sätta in pengarna, trots legg och trots att de ser att kontot är mitt. Man blir så jävla trött, det tar en timme innan jag får sätta in pengarna på mitt konto.

Jag tyckte priset var taget i Grekland då jag inte fick öppna ett bankonto eftersom jag inte redan hade ett. Man fick alltså inte öppna ett konto om man inte har ett,,,suck, lite omöjligt läge.

Nåja, lyckas till slut sätta in pengarna på mitt kontot, går till fiket, kollar mitt skattekonto. Har fått restskatt på momsen på 22000 kr,,,helt fel, mitt fel, jag skulle ju ha tillbaka 3000 kr på momsen,,panik, tömmer kontot och pröjsar momsen och gör om deklarationen och skriver in sakerna på rätt rad.

Efter det ger jag upp, köper en godispåse och lägger mig och ser någon serie från Vita huset resten av dagen. Man orkar liksom inte med allt.

söndag 14 maj 2017

Konsten att se innan man ser...




En kort promenad till Konsum handlar så mycket om att se innan man ser. Att visualisera. Att se det som kommer att ses. Det kan vara de välkammade huvudena på barnen, eller kontrastskillnaden mellan bygget och himlen, eller känslan för rummet, eller en syn som driver en femtio år tillbaka. Konsten att se innan man ser.

En av de viktigaste grejerna med den fotografi jag driver, är att se innan det sker. Att se rummet innan det befolkas, att se var rörelserna kommer att mötas, att se skillnaden på hela rummet och detaljerna, att förstå vad nära och borta är, reagera som en magnet som fått syn på järnflis.

Jag låg och fundera på mina yrkesval, de val jag hade 1967. Ekonom, rallyförare, cykelproffs, hockeymålvakt eller trummis. Konstigt nog blev det fotograf, berättare. Konstigt nog kommer jag aldrig att ledsna på känslan som det innebär att bara röra sig, gå, åka, tankarna som rullar, som ständigt bearbetas, som ständigt lyssnar, som ständigt spottar ut något. Något som sätts på papper. På samma sätt är det med kameran. Att lyfta den till ögat eller inte till ögat är en rörelse som är lika sensuell som smeka sig själv, som att befläcka sitt inre med syndiga tankar. En rörelse som bara går på en instinkt, som aldrig har någon ond avsikt, som bara söker befrielse i kontakten med en annan dold själ. 

Sedan kommer berättandet, sammanslutningen med det gamla och det nya, de historiska erfarenheterna och de nya. Det som kallas att befolka rummet med känslan. 

Nog om det. Ute är det grått. Idag blir det bergspass på Girot. Det passar utmärkt.

lördag 13 maj 2017

Tiden går...

När jag var ung kunde jag lägga mig en hel dag och lyssna på musik. Jag är likadan idag. Jag är vansinnigt kär i trummisar. Vilket släkte, men ju mer jag lyssnar på musik, ju längre bak i tiden kommer jag och det är ju nästan otroligt. Det blir bara bättre ju längre bak i tiden jag kommer. Plötsligt lyssnar jag på Eta James, shit, man ramlar ju nästan omkull. Sticker emellan med några fantastiska scener där Bowie och Tina Turner gör Private dancer tillsammans och jag fattar bara inte vilken svensk artist som ens skulle kunna komma i närheten av en sådan show. Ser Keith Richards, som jag sett några gånger med Stones, göra en fullständigt lysande låt med Norah Jones och så går jag tillbaka i tiden igen.

För mig är det klassikerna som gäller då det kommer till musiken. Ofattbart mycket bra om man backar tillbaka. Lite på samma sätt är det med fotografin. Ju mer jag backar, desto bättre blir det. Ta Ansel Adams, tönten, som jag tyckte förr. Men, idag, han är ju fullständigt fantastisk. Det är tekniskt perfekt, men det är inte vad det handlar om. Känslan, han har en grym känsla. All konst har ett mått av tekniskt kunnande, men utan känslan är det döfött.

När jag ser artister som Tina Turner, som spelar så mycket på sex, så förstår man ju vad sex och sensualitet är. Ett språk, som alltid funnit och alltid kommer att finnas. När Tina gör sina sexanspelningar, eller Beyonce, så skulle det kunna falla platt till marken, men de gör det såååå bra, så självsäkert, så bejakande, att man som människa, jag säger inte man eller kvinna, säger människa, inte kan göra annat än bara njuta och bedåras av kraften och lyckan i det sensuella sexet...

Så sätter man på sig lurarna igen och lyssnar på Eta James och på fem sekunder trycker hon ut tårarna i mig, vilken kraft, vilken känsla, vilken ofattbar skatt hennes röst och hennes erfarenheter är/ var. Hon har ju gått bort nu, men hennes ofattbara gåva finns kvar i etern.

Min son o skorna

Jag träffar min son. Han är intresserad av kläder och ger mig samma sorts blick som min fru brukar göra. Uppifrån och ner, lätt taxerande, oftast kritisk. Nu är jag en sådan person som sådant inte biter på. Jag tycker jag är jävligt ball , en kille med självförtroende, så jag bryr mig aldrig om vad folk tycker. Jag vet att jag är ball. End of discussion.

I alla fall. Min son. " Har du rätt skostorlek"? " Ser ut som några jävla båtar".

Min son kommer att gå långt i livet, men han kommer att gå på några nitar också. Helt uppenbart.
Jag får ofta erbjudanden om att deltaga i saker, med bilder. Jag har en enkel regel numera. Minitaxan är 1000 kr, dvs 15 förfrågningar ger mig 15000 kr. Jag räknade nämligen ut att jag genom åren, livet, säker bjussat på några hundra tusen i gratisarbete. 1000 kr är miniarvodet, punkt slut....vad sägs om det?


fredag 12 maj 2017

När tiden vänder

Det är på gång. Framåt och bakåt. Det svåra är att värja sig mot allt det som är mellan framåt och bakåt, det som bara är, tar tid, där inget leder till något.Igår började jag gå bakåt, igen. Kollade igenom mina 82 pärmar med negativ. Det kan ju kanske tyckas vara meningslöst, men jag inser ju också att där ligger lika mycket bra och viktigt som det nya jag tar. Det är kanske i de där 82 pärmarna jag kan vaska fram 30 nya bilder, nya osedda, bra, känsliga, berörande.

Det är ju pärmar från 1969 till 2006. Några år helt enkelt och sedan efter det funderar jag på att göra det superradikala, slänga alla negg. Jag gillar sådant, då blir det omöjligt att gå tillbaka mer, källan är borta.

Jag gillar sådana radikala lösningar. Precis som jag inte skulle bry mig om hela mitt hem brann ner. Ge mig en madras, en kudde och ett täcke, så är jag på gång igen. Livet börjar i det enkla och slutar ännu enklare. Det finns ju en enkel sanning. Döden tar inte med sig några fyllda byrålådor. Tänk på den, mycket bra enligt mig.

Går igenom Instagram. Varför så mycket matbilder? Är det något som driver folk att plåta mat? Inte vet jag. Konstaterar bara att så är det.

torsdag 11 maj 2017

En gammal bild

Jag dödsstädar. Det heter ju så då man rensar upp i sitt hemliga näste. Jag gör det för att jag inte vill att någon av mina närmaste ska bli ledsen, eller att någon ska känna sig upprörd över mitt hemliga liv. Så jag städar.
En som städade hela tiden var Strömholm. De flyttades negg fram och tillbaka i pärmar. Man kan kalla det ångest eller kontrollbehov. Skit samma, städades gjordes det.

Jag fick en bild från en vän. En bild som jag tydligen tog på henne på Mullvaden 1978. Satan i gatan. Jag kollar länge på den, inser att jag måste gå tillbaka till neggen en sista gång och städa o leta nya bilder från det gamla.

Alltid så, men det passar nu, för nu känner jag mig i framkant igen. Har varit en vecka med fix, grejer som låser, som tar tid. Nu vill jag bara kolla på de vackra ramarna jag fick, se vad jag ska stoppa in för nya bilder, från det gamla, i de vackra ramarna.

Annars då? Egentligen är det bara det. Att jag städar, att jag tittar, att jag tänker och att jag längtar, men jag längtar inte så mycket efter någonting. Jag är förbannat nöjd just nu, med kroppen, med arbetet, med ekonomin.

Jag går till neggen, blir en resa inåt, igen. Det kan man aldrig få nog av, resandet. Framför allt det som går inåt. Ser en bild på Bukowski, författaren. Att se en bild på hans ärrade nylle är mer inspiration än fjorton schlagerfestivaler. Sug på den ni.

I gryningen kommer solen upp

Det lyser en sol på gatan. Jag ligger kvar i sängen. Min kropp känns så mörbultad. En polare sa igår att jag på våren brukar bli grinig. Det tyckte jag var en rolig betraktelse. Det enda problem, utöver alla andra man har, eller de få man har, är att jag kan få mycket stryk av pollen på våren. I Grekland känner jag aldrig av pollen, men i Sverige kan jag må skit bitvis.

Rent generellt kan jag säga att jag insett att det är meningslöst att bli grinig, jag blev det mer förr, men idag inser jag att många är idioter och att man kan inte göra mycket åt det och istället siktar jag hela tiden på det positiva, försöker förmedla det positiva.

Politiken kn ju göra en ledsen, såg att två forskare förutser att Sverige 2022 skulle vara som Turkiet idag. Möjligt faktiskt, eftersom vår regering, och egentligen pratar jag bara om sossarna, aldrig förklarar någon vision längre. De har liksom ingen plan för samhället som man kan ta åt sig. V har ju bra idéer  men ingen bryr sig om dom, resten av alla partier, förutom SD är ju bullocks, meningslösa. Det som återstår att göra är att bygga en vision för sossarna, något man kan ta till sig.

Ser att Anders P kommer med Diary 4, med lite färg på omslaget.Ja, vad säger man? Man kan få gamla hundar att sitta, eller hur uttrycket låter. Samma polare som sa att jag var grinig på våren påstod att jag plåtar färg, men det gör jag inte. Det är bara ren slapphet om jag publicerar färgbilder eller så är det reklam för vårt grekiska hus. Om man går in på en sajt för resa till Grekland så blir det ju rent imbecillt, allt handlar om att man ska bada, äta och då måste allt också vara i färg. Så enkelt är det. Färg säljer och svartvitt skapar tankar( med lite tur).

Det sägs att bloggar får mindre läsare. Det stämmer, det stämmer, men samtidigt då jag gjorde det här experimentet med att lägga in en hel bok med text på min blogg så var i alla fall  5, 600 personer inne varje dag och läste. Lite hopp, det måste jag säga. Lite hopp om livet, alltså.

Jag vandrar omkring bland mina fina ramar, funderar på om jag ska göra en liten klassisk Mullvadenutställning på 20 bilder. Finns det någon som betalar en hacka för det?


tisdag 9 maj 2017

Så kom livet till ordning igen

Den höst som kallas vår lekte på gatan utanför Skrapans fönster då jag träffade den enormt begåvade Karin Thoring, diskuterade hennes hästbilder och andra kommande projekt. Hon har en fantastisk känsla, parad med en ovanlig rak stil, på gränsen till rå, bitvis.

När vi sitter där så dyker den gamla fotografen, filmaren, vapendragaren Håkan Pieniowski upp och man får sig en rejäl bamsekram. Jag tar några bilder ut genom fönstret, samtidigt som jag får ett sms om att ett visst ställe köper fem Mullvadenbilder och det blir klart med ett annat ställe att jag ska ställa ut några Mullvadenbilder i sommar. En slags grupputställning.

Jag ser att kompisar är på sjukhus, har det jobbigt och nervöst och det är sorgesamt att det ska vara så motigt för vissa vänner, eller alla, som har det motigt. Det är livet, men det är lika förbannat sorgesamt att vissa har det svårt och kämpigt.

Jag har kommit hem till stan. På ICA ropar Ärtan till mig. " Är du hemma? Jag åker till Aten i morgon".
" Vi ses", säger jag och tänker på hur det var och när jag kommer till Aten nästa gång.



Jag har ingen brådska hem, ringer min fru som svarar och säger att hon är på affären och handlar och jag springer dit för att överraska henne i hemlighet. Efter en kvart har hon fortfarande inte kommit ut från affären och jag ringer igen. Aha, hon har gått och handlat på en annan affär och där har jag stått i hemlighet i onödan.

Det gör inget. Jag är på bra humör, vandrar hemåt, det blåser och snöar lätt i den disiga solskenet. Hemma ska jag sätta in lite bilder i de ramar jag fått från Strömholm Det känns som om jag fortsätter en tankegång då jag sätter mina bilder i hans gamla ramar. Det är en bra känsla helt enkelt.

måndag 8 maj 2017

Sundsvall, Sveriges mest förstörda stad?

Är i Sundsvall i ett privat ärende. Jag rymde ifrån den här stan 1969. Jag tyckte den var vidrig och fruktansvärt inskränkt och inget besök efter 1969 har kunnat ändra på den uppfattningen. Idag var jag där igen, i stans centrum. Helt dött, så jävla dött att man trott bomben gått om man inte vetat annat. Jag går omkring o hoppas få se någon gammal vän, men gatorna är öde o i princip allt är typ Espresso House. Så jävla bedrövligt. En sådan fin stad, ett sådant fint centrum, som  är helt berövat sin själ.

Varför, kanske för man byggt de stora ladorna ute i Birsta dit alla åker och handlar. Det är något av det bedrövligaste jag sett. När tåget taxar iväg mot Stockholm så undrar jag hur fan det kan bi så här. Att en stad helt rånas på sin vackra själ.

söndag 7 maj 2017

Söndag o stipendier

Söndag. Kom till Stockholm på fredag kväll, vacker vårsommarkväll. Nu mulnar det på ordentligt, ska bli snöslask och själv måste jag åka en snabbis till Sundsvall på måndag. Det kostar på, det gör det.

Lars Epstein, den underbare, den coole, den fine, fick Stockholms stadsmuseums Petersenpris, samma pris som jag fått tidigare. Det är ett fint pris och han är värd det.

Jag var tvungen och göra ett eget CV för att kolla vad jag fått för stipendier i livet. Vissa skriver ju upp varenda bild de hängt upp på en vägg någonstans, men jag vet  ju att jag gjort runt 45-50 böcker och runt 100 utställningar och mitt första stipendium fick jag från Konstnärsnämnden runt 1974, visste inte vad det var som låg som utbetalning på hallmattan och vågade knappt lösa ut det, men sedan fick jag några stipendier från Konstnärsnämnden, ettårigt, tvåårigt, femårigt från Författarfonden innan jag fick min garanterade författarpenning. Jag fick även resestipendier och stipendier av Fotografernas förbund, mina böcker har fyra ggr blivit nominerade i slutändan som årets bästa fotobok, sedan kom Gullersstipendiet,  Nöjesguidens pris, Stockholms stads kulturpris, Lennart af Petersens och senast Sune Jonssons fina stipendium.

Det är vad jag kommer ihåg. Nu ser jag att Fotografiska ska dela ut ett dokumentärfotopris och det är beundransvärt. De täpper verkligen till alla luckor som andra klantskallar gott hade kunnat täppa till , men nu gör Fotografiska det. Bra jobbat, faktiskt. Den dokumentära bilden behöver allt stöd den kan få. Annars har jag kollat på en råkopia på filmen om Jean Hermansson, vet ej när den kommer att bli klar, men den är grymt bra.

Nog om det, Grattis Lasse och stor kram.

torsdag 4 maj 2017

Tullarn o kameran

Mötte Gianni då jag parkerade bilen vid vattnet. Han skulle slänga sopor och var på strålande humör.
" På väg till tullarn", frågade han och skratta.
" jo, han hade en taskig kamera, en Minolta 700 som han ville jag skulle kolla på".

Vi snackade en stund sedan gick jag till Tullarn som inte var inne och efter det gled jag ner på Paralian. Hade lunchmöte med Mannekängen. Hon tyckte vi skulle ta en ouzo, men jag nöjde mig med en kall Alfa och en smarrig fisksallad. En timme gick där vi avhandlade livets viktigaste ämnen. På vägen hem gick jag förbi Tullarn, såg bilden på väggen och min lånade Iphone 4 gled upp ur bakfickan och registrerade det italienska motiv på väggen i Kastro.

Annars hoppas jag ni kan se Jenemarks utställning i Hjo. En otroligt begåvad fotograf som jobbar med eget, poetiskt bildspråk. Han ställer in sig i en grupp  unga poeter där redan Sofia Sandström, Martin Bogren, Mia Galde och kanske någon till står. En slags oskuldens vackraste poesi, fotografi för ögat och melankolin. Alla dessa i mina ögon ytterst känsliga och ytterst begåvade.

Efter det åkte jag hem, möttes av tjutande katter som tyckte jag lukta fisk och det pallade dom inte och jag tog fram brandsprutan och spruta bort dom.
I morgon Stockholm. Syns.

tisdag 2 maj 2017

Stockholm 6 -28 maj


Jag kommer till Stockholm 6-28 maj, så är det nån som vill fika, så säg till.