Farväl sommar

Jag tänker på David Alan Harvey idag, denna morgon. Jag och katten sitter och väntar på att ljuset ska stiga upp. Den där hemska orkanen Irma, kommer snart att nå north carolinas kust där Harvey har sitt hus inte långt ifrån vattnet.Med lite otur blåser till det ordentligt. Vi håller tummarna för honom och alla de andra som kommer att få ett helvete framöver.

Om man ska ge mig lite cred i tilvaron, så nog  fan har jag skrivit blogg så det räcker. Förra bloggen skrev jag mellan 2007 och 2011 och fick ihop en mille besökare, sedan blev jag förbannad och la ner den, ledsna på alla som hade så mycket åsikter men aldrig gjorde nåt själv. Nu har jag haft den här igång sedan 2012 och går mot en ny mille besökare.

Igår skrev jag om det digitala och det analoga. Folk snöar in på det tekniska, jag mer på känslan. Jag tycker en analog print oftast signaler postivia vibbar medan det finns något i det digitala som ekar död. 

Nog om det. 

Jag är nog ingen fotograf, egentligen. Varför började jag med fotografi? Det var ju helt enkelt den sociala grejen, att en fotograf rörde sig över världen. Jag var en ensam människa redan då, men jag längtade efter äventyret och då var kameran den ultimata biljetten, ingång överallt. En ursäkt till allt.

För mig har utmaningen varit att ta en bild, ögonblicket, som jag fokuserat på. Jag har aldrig arrat eller bett om en bild, jag har alltid väntat på ögonblicket. Det är kanske därför jag har en sådan stereotyp bild av fotografi, typ Bressonsk. Jag har aldrig tyckt om att gå hem till nån och plåta, där räcker det med att sitta ner och snacka.

Det är kanske min litterära sida som avspegar sig där, jag är en litterär fotograf. Jag kan minnas vad som sagts och göra text, jag har två sidor att jobba med. Det är splittrande och det är också en svaghet och styrka, men en splittring.

Jag jobbar ju hela tiden med ögonblicket och berättelsen. Många tar en massa bilder och lägger ihop dom i ett kluster. För mig är det bara en bild i taget som gäller. Ofta när jag kollar igenom en veckas bilder så finner jag fem stycker som är bra, som jag lägger i en ny mapp, resten slänger jag. Jag har gjort det till sport att slänga allt. Förr då jag körde film, kunde jag kolla i en pärm med typ 70 filmer med kontakter, tyckte jag hittade inga bilder och bara för att jag blev så förbannad på att allt var skit så slängde jag hela pärmen. Såg det mer som en utmaning att ta nytt än att sitta och glo i den där skitpärmen. Samma med det digitala. I går tex, så gick jag igenom alla mina gamla och nya grekbilder, bilder från 1990-talet till idag. I den bästa grekmappen med femtio bilder var 45 gamla Leicabilder coh fem digitala, det gjorde mig så förbannad att jag tagit så mycket skit med det digitala att jag raderade ALLT jag fotograferat digitalt utom tio digitala bilder. 

Sån är jag, inte mycket för nostalgi alltså.

Så, fotografi för mig var och är, den sociala möjligheten. Ursäkten att finnas till. Det fanns en tid i livet då kameran betydde något. De analoga kamerorna var faktiskt enormt vackra, Leican, tex, de gluggarna och de kamerahusen. Det var en slags skönheter, även min Nikon Fm måste föras dit, den lilla Contaxen var och är en skönhet. Den lilla Domkeväskan var också en pryl jag kunde älska. Vad det gäller det digitala så tyckerjag nog Fuji 100 s, är en vacker kamera men den är ju alldeles för långsam, tyvärr. Jag har gått över till Ricoh gr igen, blixtsnabb och suverän, men man saknar ju den här så livsviktiga känslan av en riktig sökare. 

Aldrig blir man nöjd. 

Var står jag idag nu då? Jag har printat o kopierat, gammalt och nytt, uppåt 250 bilder. Jag har sorterat i mina pärmat, kastat enormt med negg och filer. Jag har blivit slöare, är inte längre samma sociala människa, egentligen är jag ganska ensam. Jag minns hur Angelika sa om Christer Strömholm i Jockes film, ” en mycket ensam människa”. Det är kanske så det är. 


Ja, det är kanske så det är. Jag läste om den 85-årige engelske författeren Carre, som nu släpper en bok och fortsätter skriva. Eller som han utryckte det: Jag kommer alltid att skriva även om jag inte blir publicerad.

Populära inlägg