Glöm det!

Jag tror jag idag har gett upp alla idéer jag har om fotografi. Jag tror inte fotografi betyder någonting, egentligen, förutom som minne och skönhet. Jag har länge tänkt att fotografi skulle kunna förändra världen, det gör fotografi inte. Jag har återgått till ett läge, typ som att kolla på Koudelkas häst, ett läge där bilden bara är konst och känsla.

Längre kan jag inte sträcka mig. De intressantaste bilderna jag ser idag i dagstidningarna är ju Magasinet, där de säljer svindyra lägenheter. Dessa bilder på dessa fantastiska lyor sätter igång fantasin.
Sportbilder tex, har ju helt rasat ihop. Bara en massa klichéer, även om jag vet att det finns skitbra sportfotografer, men deras bra bilder syns ju aldrig på rätt ställe.

Nej, nu reagerar jag bara på bild om den är fantastisk, ett konstverk, en skönhetsupplevelse och jag tycker det finns en befrielse i det, att bara göra en bild i taget, utan sammanhang, en bild som är som ett poetiskt meddelande, en känsla.