Min son dyker upp

Jag tar en klassisk bild på min son, en sådan bild som man alltid borde ta, en vardagsbild. Jag tror på vardagsbilder. Nu kan jag inte cykla och inte heller plåta, i alla fall just nu och då återstår skrivandet och tänkandet.
Det fins alltid möjligheter, man vrider och vänder på tillvaron då den passar. Sartre som hade alla möjliga fel på kroppen sa att man kunde inte bry sig om det skröpliga om man skulle skriva och det har/ hade han så rätt i.

Bilden och historien är grejen. Alla vill lyssna till historier. När jag bodde i Kavala med andra författare så fanns det en författare som kunde berätta muntligt. Jag minns det än, hur man längtade till kvällen och hans historier.

Den känslan borde gå att översätta. Jag vet inte vad som händer med min fotografi men jag säljer mer bilder än någonsin och de är inte billiga. Det är ett tecken medan andra tecken går rakt ner i backen, skit samma, bara det rör på sig.

Polarn på Naxos köper en åsna och när jag frågar varför svarar han: Den är som en hund men den skäller inte,,,fint va?

Ser att PhotoParis är i full gång, hade ju tänkt åka dit men jag körde ju sönder mig själv på cykeln så jag får ta det ett annat år, men en sak ser jag ju tydligt: mycket nakenbilder.

Fotografi är en märklig sport. Det handlar oftast om en hundrades sekund och sedan kanske man har räddat ett års arbete. En bild som håller måttet. Det är som att stå i finalen på OS. En chans sedan är det över.

Jag har lagt in lite nya bilder på www.monitsia.blogspot.com

Populära inlägg