Dagen efter min vernissage
Jag ligger och läser en intressant bok som handlar om utställningen Eyes wild open. Den handlar om de olika spår som dragits i fotografin, det med Bresson på den ena sidan och de som inte riktigt gillade Bresson, varken hans bilder eller hans person, Frank, Klein, osv,,,Det är precis som i Sverige, Strömholm och Sune Jonsson, två spår.
Mycket intressant. Bland annat läser jag om Strömholms transvestiter, som togs runt 1958, inte blev publicerade förrän 1983, eller hans utställning 1965, Till minne av mig själv, på NK, som togs ner efter tre dagar för den var för provokativ.
Det påminner mig lite om Henry Miller, som skrev sina böcker men inte kunde få dom publicerade. De var helt enkelt för radikala, precis som Strömholms bilder. Tiden var fel, behövdes en ny, mer öppen tid.
Det påminner också en om hur bra nätet är. Du kan ALLTID publicera dig. ALLTID. Finns inga ursäkter, på gott och ont. Det finns många fotografer i den här boken jag gillar, men det finns också en trasighet jag har lite svårt för. Mycket handlar ju om att skapa nya former för fotografin, med hårda, skakiga, sönderslitna bilder. En del är starkt, en del är jobbigt, men allt är långt ifrån Bresson och ändå vet jag att många av de här fotograferna en gång i tiden älskade och beundrade Bresson men valde en annan väg. Vi är ju många som har försökt som Bresson men ingen har någonsin kunnat närma sig honom. Den enda är väl Koudelka, som dock är mörkare och tyngre i bildspråket, men båda har den där fenomenala känsla för kompositionen och bilderna är alltid kliniskt rena, till skillnad från tex Klein, Frank, mfl,,,mycket intressant läsning, faktiskt.
Personligen vill jag hamna mitt emellan, lite form, lite berätta, lite romantik,,,där satt den,,som sagt, utställningen på il Caffe hänger till maj,,
